Att utvecklas och invecklas…

9574 (1)

Det kanske var bättre förr… Eller så var det åtminstone lättare…

Jag reflekterar ofta över hur det varit och hur det är, men även hur det kommer vara framöver. Tänker och funderar i perspektiv, försöker se från olika vinklar – och att göra bedömningar av mitt fotograferande i realitet till mina förutsättningar.

Det ger mig inga klara svar, men blir alltid lika intressanta tankegångar. För på många sätt var det ju bättre förr – när jag var yngre och livet hade en enklare väg, och en enklare lösning, på de flesta av mina grubblerier.

Kanske är det åldern som gör att mina tankegångar återkommer, då jag har hört att en allt högre ålder ger större utrymme för dessa reflektioner. Och att detta i sin tur ger en ny och mer nyanserad utveckling vidare framåt i livet.

Under mina första år handlade det mesta om att lära mig den fotografiska tekniken, men också att hinna fotografera så mycket som möjligt. Det kändes ju under flera år som att mitt bildarkiv aldrig skulle börja växa… När filmerna var nyframkallade så kändes det stundtals rätt så uppgivet när stora delar av filmen gick direkt i papperskorgen…

Felexponerat, oskarpt eller tokigt komponerat… Eller så kände jag att valet av slutartid eller bländaröppning inte var det optimala. Då var det stort sett bara att spotta i händerna och ge sig ut igen; någon gång borde väl bilderna bli precis som jag ville.

9575 (2)

Vilket de sällan blev, om jag ska vara helt ärlig. Jag kunde i perioder känna mig så fruktansvärt frustrerad att jag nästintill blev övertygad om att jag nog aldrig skulle få ordning på min fotografering. Om det skulle finnas någon dold talang någonstans, så kunde jag då aldrig hitta den.

Kändes det som…

Jag slarvade ofta med skärpan eller exponeringen, eller så fick jag aldrig ordning på kompositionerna. Lånade olika läroböcker på biblioteket, men somnade rätt ofta med böckerna på något uppslag – helt enkelt för att jag tyckte böckerna var så fruktansvärt tråkigt skrivna. Och så förbarmligt tekniska…

Då var det betydligt mer intressant att läsa om bildkomposition, även om jag tyckte att det blev alldeles för uppstyltat eller stelt. Visst lärde jag mig om Gyllene snittet och Tredelningsregeln – det tog ju inte så lång tid. Men jag kände också rätt så tidigt att jag inte enbart kunde göra bilder enligt dessa kompositionsregler – helt enkelt för att bilderna blev alldeles för lika varandra. Och att upprepa något alldeles för många gånger, det har aldrig varit min melodi – inte ens då under mina första år som fotograf.

Rätt tidigt började jag därför experimentera med mina kompositioner; ställde mig själv frågor och gav mig själv nya utmaningar. Varför inte en ”femtedelsregel” eller kanske en ”niondedelsregel” – det kändes ju då som att bilderna åtminstone fick en starkare dynamik. Mitt sätt att se…

Och varför kunde inte fåglarna få flyga ur bild, varför var det så viktigt att alltid ha mer luft framför än bakom fåglarna? En fågel som flyger ur bild upplevde ju jag att den flög snabbare. Och dessa obligatoriska ”blänk i ögonen”, det kände jag heller aldrig att det var så viktigt.

9576 (3)

Det med skärpan blev en följetong för mig rätt så länge. Inte för att jag hade svårt att få in fokus på rätt ställe, utan mer vilken skärpa eller oskärpa som jag tyckte gav mig den känsla jag ville förmedla. Därför blev det också många bilder med kraftig rörelseoskärpa (fåglar i flykt på alldeles för lång slutartid), något som från början var allt annat än medvetet – men där jag tyckte om resultaten!

På den tiden, under 1980 och 1981, var det inte många fotografer som accepterade rörelseoskärpa i bilderna. Man såg det generellt som ett misslyckande, och många av mina rörelseoskarpa bilder från dessa år mottogs ofta med försiktiga skratt från de mer etablerade fotograferna. Jag kände av ett lite uppgivet suckande, där man ursäktade sig med att jag ju var ”så ung och oförståndig” – med tiden skulle jag nog upptäcka att det inte fungerade…

Först sex-sju år senare fick jag kunskap om den kände fotografen Ernst Haas; och häpnade över hans rörelseoskarpa bilder från 1950-talet. När jag upptäckte honom, så var min första reaktion hur mina rörelseoskarpa bilder då kunde få det mottagande de fick – då det ju tydligen var en vedertagen fototeknik som funnits i mer än trettio år.

Men, men… Det fanns redan då, precis som idag, mängder av fotografer som inte hade någon koll alls på fotohistoria. Långt mindre vem som var vem, och ansågs tillhöra de förnämsta fotograferna genom tiderna.

Under mina första år tillhörde även jag den kategorin. När jag började fotografera kände jag mig rätt så ensam. Kunde knappt föreställa mig att det skulle finnas flera dårar som jag…

9577 (4)

Men det gick snabbt över. Tack vare det lokala biblioteket som hade en rätt stor samling med fotografiska böcker. Och jag kan lugnt säga att vissa av dessa böcker nästan uteslutande var på lån hemma hos mig… När jag tittade på stämplarna längst bak i boken, så kunde jag lugnt konstatera att de flesta nog berodde på mig.

Och jag kan även lugnt påstå att jag konsumerade enorma mängder med bilder. I fotoböcker och i fototidningar. Internet fanns ju inte på den tiden, så man kände sig ständigt svältfödd på bra bilder att kunna studera mer ingående.

Jag passerade mängder av spännande bilder från de fyra norska naturfotograferna Jørn Bøhmer Olsen, Pål Hermansen, Leif Rustand och Rolf Sørensen. Men också mer internationellt kände Ansel Adams och de svenska fotograferna Lars Jarnemo, Pär Lundqvist, Lennart Mathiasson och Ulf Sjöstedt.

Tittade mycket på spännande svartvita bilder, men också färgbilder där ljuset var overkligt och annorlunda. De mer klassiska naturbilderna som fanns redan då, men de fångade aldrig min uppmärksamhet…

Dessa första år av intensivt sökande efter det annorlunda, och bilder som på olika sätt grep tag i mig – det blev ett fundament i min fortsatta karriär som fotograf.

Jag sökte mig också till olika föreningar för fotografer; blev medlem i Bergen Kameraklubb redan 1979 som femtonåring. Och med en kamera och ett objektiv (hade inget mer under mitt första fotoår med systemkamera), gjorde jag mina första försök i deras tävling ”Kveldens bilde” – med mycket blandade resultat, ska jag erkänna…

9578 (5)

1983 blev jag medlem i BioFoto, då en mindre naturfotoförening på runt femtio medlemmar med sitt huvudsäte i Trondheim. Jag var ensam medlem från Bergen, vill jag minnas. 1984 blev jag invald i Norske Naturfotografer/NN, innan jag ens hade hunnit fylla tjugo år. På mitt första årsmöte i /NN redan året därefter gjorde jag mina första markeringar; vid en av ansökningarna var jag ensam om att rösta ja, vid en annan var jag ensam om att rösta nej.

Minns fortfarande blicken och kommentaren från Ole Daniel Enersen (en av grundarna till föreningen, och långt mer erfaren än mig), när han tittade på mig och sa efter andra röstningen: ”Jaha, og avvikeren slår till igjen…”

Det mest intressanta egentligen är, att när jag nu tänker tillbaka på de två ansökande fotografer det handlade om, så skulle jag idag faktiskt rösta precis exakt på samma sätt! Så antingen var jag brådmogen och visste redan då, eller så har jag inte lärt mig någonting under alla dessa år…

När jag idag tänker tillbaka på alla dessa vansinniga idéer som jag hade under mina första år, så ser jag snabbt att de flesta nu har etablerats i fotomiljön. Idag blir man inte idiotförklarad om man använder en lång slutartid till fågelfotografering, inte skakar andra på huvudet om man gör landskapsbilder med fisheyeobjektiv – och att multiexponera gör nästintill alla fotografer idag, åtminstone de som har möjlighet att kunna göra det med sin kamera.

Men fortfarande känner jag att de flesta fotografer har en fantastisk förmåga att hamna i fasta mallar när man fotograferar. Det blir lätt enahanda; känslan att man ”har sett det förr” återkommer allt som oftast. Det är verkligen inte ofta som jag ser fotografiska bilder som upplevs som innovativa, eller för den del genuint personliga. Särskilt inte inom naturfotogenren.

Och jag har en känsla att fotograferna har blivit alltmer tekniskt inriktade; pixelhysterin och skärpejakten ger mängder av likartade bilder! Det har helt enkelt blivit ännu svårare att kunna skilja fotograferna från varandra…

9579 (6)

I år har jag fotograferat aktivt med systemkamera i 37 år… Det är rätt så länge. Fast jag tycker ju inte så, egentligen. Fortfarande känns det som det var igår, när jag gjorde mina första bilder med min första systemkamera (en Nikon FM). Fortfarande kan jag känna er oro över att jag ska göra de mest elementära misstag, som jag gjorde på den tiden. Och som jag egentligen inte gjort på många år heller – men osäkerhetskänslan finns där fortfarande.

Detta fast jag idag nästan aldrig mäter ljuset längre, utan jag helt enkelt ”enbart ställer in” det jag vill ha. Jag har blivit en automatisk ljusmätare, tack vare alla år av erfarenhet. Det har ju blivit några miljoner exponeringar, utan att jag räknat så noggrant. Jag har ju också gjort att större antal funderingar kring bildkomposition, både när jag stått där med kameran bland motiven – eller när jag studerat andra fotografers bilder i olika böcker, tidningar och på Internet…

Jag har funderat över vad som fungerar, eller inte fungerar – säkerligen också några miljoner gånger…

Vilket gjort att jag idag är betydligt mer nyanserad, har en bredare bildsyn – i stark kontrast till ungdomens övertygelser. Då fanns det ett betydligt mindre antal ljusförhållanden som jag kunde acceptera, det fanns tydligare mallar till vad som gav en riktigt bra bild. Idag finns det så oändligt många olika mallar att följa, eller arbeta efter.

Enbart när jag studerar det egna bildmaterialet.

9580 (7)

Idag tänker jag betydligt mindre när jag fotograferar, allt som oftast tänker jag inte alls. Jag ”bara är” eller ”agerar fram bilderna”. Allt känns så betydligt mycket enklare, men på samma gång även betydligt mycket svårare. Dels att det blir alltmer tuffare att höja den egna ribban, men inte minst också för att en riktigt bra bild ju kan se ut på så många olika sätt.

Den bildstilen jag genom åren nu har lärt in, den har blivit en del av mig. Mina bilder är jag, och jag är mina bilder.

Jag har gått genom nästan 37 år av intensiv fotografisk utveckling, sett hur nya projekt och visioner gått att genomföra. Hur ”omöjliga” bilder efterhand har blivit realiserade. Hur jag långsamt har höjt ribban år efter år.

Jag har utvecklats hela tiden, men efterhand även invecklats. Helt enkelt för att det inte finns några klara svar eller lösningar. Utan allt handlar om att även utvecklas som människa – och det kan jag försäkra är ordentligt invecklat…

(Bild 1 – Vågor, 2009)
(Bild 2 – Vatten, 2014)
(Bild 3 – Maskros, 1988)
(Bild 4 – Rost, 1999)
(Bild 5 – Grönfink, 2007)
(Bild 6 – Älgtjur, 2015)
(Bild 7 – Gärdsmyg, 2012)
(Bild 8 – Vinterkväll, 1985)

9581 (8)

Annonser

10 thoughts on “Att utvecklas och invecklas…

  1. Mycket intressant inlägg. Jag antar att de flesta som fotograferar går igenom olika stadier och faser som är rätt lika innan man hittar nån slags väg. Jag gillar nog det som går emot regler och konventioner. Själv tycker jag att jag spretar åt alldeles för många håll och kan alldeles för lite om allt. Men kul är det…och frustrerande på samna gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s