Det mystiska…

9510 (1)

Jag gillar mest de bilder som erbjuder motstånd…

Till de bilder som jag direkt från början inte får ihop, men där bilden efterhand växer fram och komponenterna får sätta sig i ordning. I en fantasifull helhet, gärna med tydlig eller dold symbolik. Till de bilder som är mer mystiska, än tydliga och verkliga.

Kanske är detta spår från min uppväxt; jag tecknade och målade rätt mycket innan fotograferingen kom in i mitt liv. Dessutom hade jag redan som barn en stor förkärlek för troll, sagor och sägen. Och mina första möten med naturen var full av osäkerhet, rädsla – men också djup fascination.

Mitt djupa naturintresse kom inte via det biologiska, utan genom spännande berättelser och inte minst genom mitt djupa intresse för den nordamerikanska indiankulturen. En kultur som levde i och med naturen, och där naturen var allt annat än biologiskt självklar.

Indianerna hade ett mer andligt förhållande, som jag kände igen mig i.

9511 (2)

Detta har präglat mitt bildskapande som naturfotograf. Ett aktivt bildskapande där jag ständigt sökt mig vidare och vidare, in i det okända, mot det andliga och svårförklarliga. In i bilder som är allt annat än självklara, som gör motstånd – och innehåller mystiska gåtor. Eller exotisk symbolik.

Jag har valt ut fyra bilder som på olika sätt ligger i linje med mina bildambitioner. Bilderna är allt annat än motivavbildande. Första bilden är ingen bild som tydligt avbildar vattenfallet Dettifoss på nordöstra Island. Andra bilden är ingen artbild på en flickslända.

Kråkan i trädet kunde varit vilken fågel som helst, och rådjursbilden ger mer uppmärksamhet åt den trolska skogen än rådjuret i sig.

Mina bilder riktar sig mer inåt än utåt. Och de ställer krav! Långt bortom gårdagens analoga värld där allt skulle mätas i tekniska lösningar, till dagens digitala värld där bilden måste fånga en bildbetraktare på 0,3 sekunder på Instagram eller Facebook. Och där bilden anses vara död och begraven efter en timme…

9512 (3)

Då ville vi ha alla förklaringar, vi ville ha recepten som kunde ge oss samma upplevelse i de egna bilderna. Nu väljer vi att skynda vidare till nästa bild och nästa – och där vi vid dagens slut knappt kommer ihåg något av det vi sett och gillat…

Kanske skyndar vi vidare även till nästa kamera med fler megapixlar, snabbare minneskort och bättre datorgrafik. Men till vilken nytta?

Om vi aldrig fullt ut lyckas se mer inåt än utåt. Att vi alltid snabbspolar oss vidare, och aldrig egentligen ger oss tid till den extremt värdefulla eftertanken.

Till det mer mystiska…

(Bild 1 – Inferno, 1996)
(Bild 2 – Sländan, 1988)
(Bild 3 – Kråkan, 2015)
(Bild 4 – Rådjur, 2013)

9513 (4)

Annonser

8 thoughts on “Det mystiska…

  1. Tack för en intressant läsning! Jag är så evigt trött på denna snabba konsumtion, av vad slag det vara må. Melodifestvallåtar som går in genom ena örat och ut genom det andra, man kommer inte ens ihåg dem direkt efter de slutat sjunga (eller vad de nu gör). Bilder som sveper förbi i ett fruktansvärt tempo. Så skönt det då är att få stanna upp ett tag vid en bild som bjuder motstånd, som du säger. Friktion. Just nu är jag själv inne i en period där jag multiexponerar landskapsbilder för att skapa fantasilandskap. Bilderna kan måhända se mediokra ut men vetskapen om att landskapen inte existerar retar sinnet. Kameran riktas så att säga både inåt och utåt. De flesta bilderna jag kommer att ha på min utställning här i mars är av detta slag. Jag vill påstå att det är nödvändigt att stanna upp ibland. Inte bara för att betrakta bilder, det kan även vara att lyfta blicken från mobilskärmen och titta upp och ut. Det finns faktiskt en hel värld utanför skärmen som väntar på att bli upptäckt. Man kan faktiskt upptäcka en bild, om och om igen. Den kan faktiskt fastna och inte glömmas.

  2. Det är nog mycket detta som gör att man som besökare återvänder gång på gång för att se dina bilder Terje. I alla fall känner jag så. Vad finns det att hämta hos en fotograf som aldrig visar bilder med mystik, aldrig söker sig själv eller visar det i sina bilder? Om man inte tänker och känner för motivet eller låter det synas i bilden, då blir bilderna därefter. Jag vet vartåt jag vill utvecklas… En VÄLDIGT tänkvärd artikel. Tack!

  3. Mycket intressant läsning. Jag känner igen mig själv mycket i detta. Jag hittade mitt intresse också till naturen genom sagor och inte det biologiska. Kanske är det detta som gör att man ser mer än bara växter, djur och träd i naturen. En dunge med granar är inte bara en dunge med granar utan en plats som sätter fart på fantasin och gör starka associationer till de sagor man än gäng läst och fått berättade för sig. I någon saga var kanske en sådan här dunge med granar ett till för troll, vättar eller andra väsen och naturligtvis ser man detta i denna plats då.
    När jag snart igen är försjunken i sagornas värld igen, ska det bli spännande att se vad det gör åt bilderna och mitt bildskapande.

    Jag ser verkligen att du har detta mystiska tänkande i ditt bildskapande Terje och jag tror att det är just det som gör att många verkligen tycker att dina bilder blir så intressanta. Det är just det som får dina bilder att bevaras i betraktarens minne. För den sätter igång så mycket associationer och fantasier att de inte kan glömmas bort.

    Din mystikprägel på bilderna glädjer mig verkligen Terje och jag hoppas att jag framöver får se ännu mer av detta. Tack för ett mycket tänkvärd och läsvärd artikel och framför all inspiration! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s