Det mystiska…

9510 (1)

Jag gillar mest de bilder som erbjuder motstånd…

Till de bilder som jag direkt från början inte får ihop, men där bilden efterhand växer fram och komponenterna får sätta sig i ordning. I en fantasifull helhet, gärna med tydlig eller dold symbolik. Till de bilder som är mer mystiska, än tydliga och verkliga.

Kanske är detta spår från min uppväxt; jag tecknade och målade rätt mycket innan fotograferingen kom in i mitt liv. Dessutom hade jag redan som barn en stor förkärlek för troll, sagor och sägen. Och mina första möten med naturen var full av osäkerhet, rädsla – men också djup fascination.

Mitt djupa naturintresse kom inte via det biologiska, utan genom spännande berättelser och inte minst genom mitt djupa intresse för den nordamerikanska indiankulturen. En kultur som levde i och med naturen, och där naturen var allt annat än biologiskt självklar.

Indianerna hade ett mer andligt förhållande, som jag kände igen mig i.

9511 (2)

Detta har präglat mitt bildskapande som naturfotograf. Ett aktivt bildskapande där jag ständigt sökt mig vidare och vidare, in i det okända, mot det andliga och svårförklarliga. In i bilder som är allt annat än självklara, som gör motstånd – och innehåller mystiska gåtor. Eller exotisk symbolik.

Jag har valt ut fyra bilder som på olika sätt ligger i linje med mina bildambitioner. Bilderna är allt annat än motivavbildande. Första bilden är ingen bild som tydligt avbildar vattenfallet Dettifoss på nordöstra Island. Andra bilden är ingen artbild på en flickslända.

Kråkan i trädet kunde varit vilken fågel som helst, och rådjursbilden ger mer uppmärksamhet åt den trolska skogen än rådjuret i sig.

Mina bilder riktar sig mer inåt än utåt. Och de ställer krav! Långt bortom gårdagens analoga värld där allt skulle mätas i tekniska lösningar, till dagens digitala värld där bilden måste fånga en bildbetraktare på 0,3 sekunder på Instagram eller Facebook. Och där bilden anses vara död och begraven efter en timme…

9512 (3)

Då ville vi ha alla förklaringar, vi ville ha recepten som kunde ge oss samma upplevelse i de egna bilderna. Nu väljer vi att skynda vidare till nästa bild och nästa – och där vi vid dagens slut knappt kommer ihåg något av det vi sett och gillat…

Kanske skyndar vi vidare även till nästa kamera med fler megapixlar, snabbare minneskort och bättre datorgrafik. Men till vilken nytta?

Om vi aldrig fullt ut lyckas se mer inåt än utåt. Att vi alltid snabbspolar oss vidare, och aldrig egentligen ger oss tid till den extremt värdefulla eftertanken.

Till det mer mystiska…

(Bild 1 – Inferno, 1996)
(Bild 2 – Sländan, 1988)
(Bild 3 – Kråkan, 2015)
(Bild 4 – Rådjur, 2013)

9513 (4)