Ikoner, semiotik och kontext…

9486 (1)

Mitt fotograferande handlar i första hand om att skapa bilder… Och då enstaka och starka bilder som ofta kan stå för sig själva; det vill säga att de inte behöver ett särskilt sammanhang för att få betydelse. Visst händer det att jag arbetar i särskilda projekt, men oftast är mitt fotograferande individuellt anpassat. Enstaka bilder, enstaka uttryck – men också ett återkommande till vissa motiv och sammanhang där jag gör nya och vidareutvecklade tolkningar.

Detta gör att jag ser nya bilder varje gång jag möter ett rådjur i skogen, oavsett hur många rådjursbilder jag redan skulle ha i arkivet. Det gör också att jag ofta återkommer till vissa platser, vissa fotografiska tekniker, blåsipporna i vårskogen, sländorna i flykt över skogstjärnen – eller vattnets pulserande rörelser runt några stenar på en strand någonstans vid kusten.

Mitt mål har alltid varit att försöka göra så bra bilder som möjligt; bra bilder för mig själv, som jag tror på – och som ger en tydlig indikation på var i mitt skapande jag befinner mig JUST DÅ. Ibland lyckas jag, ibland inte… Och vissa bilder blir bättre än genomsnittet, utan att jag alltid kan säga varför det blir så. Vilket bevisar tesen om att oavsett hur många bra bilder man lyckas göra, så kommer det alltid vara EN BILD som blir den bästa…

Jag kommer ihåg ett tillfälle för flera år sedan; jag visade ett antal bilder på skogshare som jag själv gillade, men där kommentaren jag fick efteråt handlade helt om att jag ju hade bättre bilder på skogshare… Vilket även understryker ett vanligt fenomen bland fotografer; att vi ständigt ska jämföra. Jämföra fotografer med varandra, men även jämföra bilder från en och samma fotograf.

Jag har aldrig förstått varför.

9487 (2)

Jag läste en märklig text från en känd fotograf som gav tips till hur man skulle tänka när man gjorde fotoböcker. Hans ord lät så här: Om vi tar Sveriges främsta naturfotografer så sålde Terje Hellesø mindre än en tiondel av sin bok ”Mitt plats i ljuset” jämfört med Staffan Widstrands eller Brutus Östlings böcker som har ett tydligt tema. Hellesøs böcker handlar, lite elakt sagt, om: ”Titta vilka bra bilder jag tar”. Samma fotograf presenterade mig som ”mannen och myten” inför ett möte för flera år sedan…

Hans kommentar om fotoböcker handlar om jämförande; men även med en del ironi mot mig som fotograf – och hur jag tänker. Jag kan ju inte förstå varför det skulle vara fel att visa fram sina bästa bilder; även fast jag nog aldrig ens har tänkt tanken att jag tar så bra bilder. Inte i jämförelse med andra, helt enkelt för att jag ju inte gillar jämförelser. Jag gör böcker på mitt sätt, andra gör på sina sätt.

Jag har ju heller aldrig tyckt mig vara bättre än andra fotografer; men jag anser samtidigt ha rätten att få göra på mitt sätt. Som jag vill, med den bildstil jag gillar – och med det budskap jag vill förmedla. Men jag vågar samtidigt vara stolt över om jag lyckats genomföra något. Varför ska man skämmas och vara fullproppad av jantelagstänkande?

Dessutom finns det ju olika sorter fotoböcker; några är tematiska, andra är mer som ett galleri eller axplock av representativa bilder. Från en fotografs karriär. Jag har ett flertal sådana böcker i bokhyllan från några av mina favoritfotografer; som Ernst Haas, Minor White eller Josef Koudelka. Böcker som är mer retrospektiva.

9488 (3)

Nyligen blev jag tillfrågad om att skicka in bilder till en bok om naturfotohistoria. Då man ansåg att jag var en av de naturfotografer som hade haft mest betydelse. En ära, som jag givetvis direkt tackade ja till. Även om det också är ett tecken på att man börjar bli gammal, om man nu börjar figurera i historieböckerna…

De frågade om jag kunde skicka in några av mina främsta ”ikoner”, bilder som har fått en central plats i naturfotohistorien. Vilket jag givetvis gjorde, stolt över att man ansåg att jag hade flera sådana bilder. För det har ju blivit precis så; att just för att jag fotograferar på det sätt jag gör, med att hela tiden tänka enstaka starka bilder som kan stå av egen kraft – så har det genom åren blivit rätt många ”ikoner”. Särskilda bilder som många känner till och har sett – och som fått betydelse för andra fotografer.

Fast jag har nu inte helt ”blivit historia” än, då jag fortfarande är aktiv som fotograf. Och dessutom fotograferar mer än någonsin, och dessutom mer än de flesta andra fotografer. Vilket gör att jag redan hittills under 2016 producerat bilder som också kommer bli ”ikoner” i framtiden.

Helt enkelt för att jag fortsätter tycka mig ha rätten att helt och hållet följa mina egna intentioner, min inre kontext – min semiotik som fotograf.

(Bild 1 – I skogen, 1995)
(Bild 2 – Älg, 2014)
(Bild 3 – Jungfru Marie nycklar, 1986)
(Bild 4 – Kanadagäss, 2008)

9489 (4)

Annonser

12 thoughts on “Ikoner, semiotik och kontext…

  1. En bra artikel. Kanske är jag jävig… Men det är en bra artikel.

    Apropå att jämföra, det säger mer om den som jämför än den som jämförs.

    • Tack så mycket Malin! För att vara min största kritiker (förutom mig själv) så ser jag dig inte som jävig,

      Och visst är det så med jämförelser; det säger mer om den som jämför. 😀

  2. Ja, det där med att ideligen jämföra saker och ting. Det måste väl ändå finnas mer konstruktiva saker att uppta sin hjärna med.
    Och vad är det för fel på att ge ut en bok med ”titta-vilka-bra-bilder-gör”… Varför annars ger en ut en bok, eller ordnar en utställning, om inte annat än för att visa upp det en är duktig på?

  3. För det första tänker jag att vad som är en bra bild för en inte alls behöver vara det för nån annan. Det beror väl på vad man tycker om?
    Sen förstår jag inte heller det där med att jämföra om man nu inte diskuterar olika stilar och vad man tycker mer om än en annan stil möjligen. Vem skulle jämföra te x Picasso och Carl Larson och påstå att en är bättre än den andre? De betraktade världen helt olika, inte bättre eller sämre.
    Att presentera någon på det viset eller skriva så om någon känns fult och jag förstår inte vitsen. Var och en gör väl det man tycker bäst om själv, på det sättet man tycker är roligt och utvecklande.

  4. Jag säger då det: ”Titta vilka bra bilder jag tar”. Kan inte låta bli att skratta inombords, fotografen ifråga gör ju sig själv till åtlöje, utan att inse det. Detta ständiga jämförande kan sannerligen driva mig till ett ställe jag inte vill nämna vid namn. Jag ställer ingalunda upp på jämförelser av något slag, vare sig mellan olika fotografer eller en fotografs egna bilder. Fick nyligen en underbar kommentar på Fotosidan du bara måste läsa från en förstå-sig-påare om hur en bild verkligen inte ska se ut om man vill få objektiva kommentarer, vad nu det är för slags kommentarer. Den var dräpande och förolämpande men det roliga var i vilken dager han framställer sig själv. (Leta gärna upp min bild Svart hål i gruppen Uttryck om du är nyfiken). Först kände jag mig sårad men väldigt snabbt insåg jag det roliga i att han sköt sig själv i foten. Håller verkligen med dig i styrkan av en bild som står som en stod för sig själv, även om den kan ingå i ett större sammanhang.

    • Tack så mycket Erik! Och jag håller med dig på alla sätt. Ska genast kolla kommentaren du fått, tror redan jag vet vem… 😉

      Edit: Har nu varit och läst kommentarerna… Ja, vad ska man säga? Vet inte vem personen är, aldrig hört om honom – men det är ju tydligt att hans pekfinger ofta återkommer när han kommenterar andras bilder. Tycker du gav riktigt bra svar också, tydliga med en markering! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s