En speciell typ av människor…

9288 (1)

Jag har alltid varit en sådan person som hoppas. Hoppas på något positivt, på nya bilder, på egna och andras framgångar, på att mina nära ska må bra, på god vänskap…

Kanske ligger detta i den medmänskliga och konstnärliga känslonaturen. För jag har sedan länge upptäckt att jag är en oerhörd känslomänniska. Med allt vad det innebär av engagemang, fantasi och skaparlust. Jag har genom åren flera gånger fått uppleva en euforisk lyckokänsla, tack vare detta. Men också oerhörda besvikelser, som kan vara ordentligt jobbiga.

Tänker tillbaka på skolåren och mobbningen. Egentligen tyckte jag inte att det tuffaste var att bli slagen, utan mer jobbigt var det att bli utfryst. Eller att känna av vad som sades om mig bakom min rygg. Värst var det med dessa som ville vara vänner, men som sedan visade sig inte vara det.

Den spontana och äkta glädjen, den varma och ärliga medmänskligheten. Några av mina bästa och närmaste vänner ger mig denna känsla – och inget är bättre! Desto tuffare är det för mig att bli sviken eller besviken – inte då på vad andra gjort eller gör, utan mer på vad dessa säger om mig eller de avsikter de har med min vänskap. Det man kallar för en ”dold agenda”.

9289 (2)

För mig finns det egentligen inget värre! Alla människor kan ju göra misstag, och även gör detta hela tiden eller dagligen i någon form. Detta har jag inga problem med att hantera. För mig som bildskapare blir detta jämförbart med att göra några fel när jag fotograferar, vilket jag direkt kan känna mig besviken över – men där jag snabbt också kan gå vidare.

Värre är det då med den ”dolda agendan”. Människor som på olika sätt går bakom ryggen. De ger sken av att man kan lita på dem, de ler och är insmickrande. Tills man sedan sitter där – grundlurad, utmanövrerad, tuggad och utspottad. Som ett gammalt tuggummi där jordgubbsmaken är borta…

Jag har blivit behandlad så ett flertal gånger genom livet. Och denna typ av människor som beter sig på detta sätt, det är människor som hela tiden verkar komma undan. På ett eller annat sätt.

Det finns egentligen inga människor som är sämre. De gör ofantlig skada mot sin omgivning; människor blir av med sina jobb, förlorar vänner – samtidigt som dessa stiger i graderna, får högre lön, större umgänge. Bättre karriär.

9290 (3)

Människor som bokstavligen kliver över lik.

Jag har mött ett flertal sådana människor genom livet; både inom fotomiljön och utanför. Människor som jag har svårt att hantera, men värst av allt; jag upptäcker dem oftast inte, innan det är alldeles för sent. När jag står där som ett dumt fån, känner mig grundlurad – och har fått ta största smällen. Alla dörrar verkar vara stängda.

Tyvärr är jag också smärtsamt medveten om att jag inte är ensam om att ha fått erfara denna typ av människor. Falska människor som man inte kan lita på, som manövrerar bort dig – eller helt enkelt kan vara omöjliga och oresonliga att diskutera med.

Med tiden brukar dessa människor få tillbaka för all skada de gjort mot andra; de åker dit med en jättesmäll. Men för offren blir det oftast för sent, skadan dessa människor gjort kan vara omöjlig att reparera. Man kan inte backa bandet, och se till att de mer godtrogna och lättlurade får någon form av upprättelse.

9291 (4)

Det knyter sig i magen, varje gång jag får höra om en sådan människa, som kliver över lik för egen vinnings skull. Som precis vet vilka knappar man ska trycka på, som är insmickrande och söker vänskap till en början – och man vet inte alls vad som sker, och varför det sker.

Jag har goda vänner som har fått utstå den skada som dessa människor kan orsaka, men jag måste tyvärr också medge att jag själv råkat illa ut på grund av dem. Faktiskt helt nyligen, men också vid flera tillfällen tidigare genom livet.

Jag kan se vem som fick jobb, och vem som inte fick det. Jag kan se vem som ”kom undan”, och vem som satt kvar med skägget i postlådan. Jag kan se en verksamhet som krackelerar inifrån; men ingen förstår egentligen vad som sker. På riktigt! Och vem som är största boven. Jag ser anställda som är godtrogna och låter sig luras, men även några chefer som används som marionetter…

Det smärtar mig att ingen verkar se detta, vad som egentligen håller på att ske. Och att orsaken till att jag blivit grundlurad, bakbunden och tystad… Helt enkelt för att ingen kan eller vill lyssna. Ingen som kan lösa problemet…

9292 (5)

Jag är nu orolig för några vänner som fortfarande befinner sig i närheten, som själv inte upptäckt vad som sker – och varför. Tyvärr kan jag heller inget säga, då jag heller inte vet vem jag kan lita på… Annat än att hela denna händelse inte finns inom fotomiljön. Inte denna gång, åtminstone.

Det är tyvärr inte första gången jag blivit syndabock, eller blivit ”offrad”… Kanske för att jag är alldeles för godtrogen och naiv, eller att de personer som har en dold agenda känner sig osäker i min närvaro. Med granskande fotografögon är det lätt att människor kan känna sig obekväma och osäkra i min närvaro. Helt enkelt för att de är rädda för att avslöjas, och att jag i ett tidigt skede pekas ut som motståndaren…

Just nu känner jag mig oerhört ensam… Jag vet att jag inte är det, men känslan i sig är jobbig och sliter på psyket. Min älskade Malin finns där som ett fantastiskt stöd, så det känns oerhört motigt för oss båda.

Jag får väl stoppa in ett nytt tuggummi, fast denna gång med citronsmak…

(Bild 1 – Sommargryning, 1990)
(Bild 2 – Malin och norrskenet, 2004)
(Bild 3 – Is, 2013)
(Bild 4 – Gulsporre, 2006)
(Bild 5 – Strömstare, 2008)
(Bild 6 – Skogshare, 1999)

9293 (6)

Annonser