Kliar du min rygg, så kliar jag din…

9126 (1)

Människan är egentligen ett märkligt djur… Och det verkar bli allt märkligare, ju mer man lär känna det…

Så även med naturfotograferna och naturfotomiljön som jag känner till sedan många år. En miljö jag varit delaktig i sedan början av 1980-talet.

Människan är på alla sätt ett typiskt flockdjur, där det verkligen gäller att vara med i den rätta flocken – är man utanför är det tufft att överleva.

Eller om man skulle vara medlem av en mindre framgångsrik och mindre fördelaktig flock…

9127 (2)

Under många år var jag medlem i en naturfotoflock, under perioder även medlem i den mest fördelaktiga och framgångsrika naturfotoflocken. Även om jag stundtals trivdes alldeles utmärkt, så kände jag även att det gällde att hålla ryggen fri. För i den mest fördelaktiga flocken var det verkligen naturens lagar som gällde. Och det kunde bitvis vara en ständig kamp för överlevnad, med ständiga förändringar i hierakin…

Idag är jag mer en ensamvarg, eller så tillhör jag en flock där glädjen och harmonin är större ledstjärnor än att hela tiden jaga framgångar eller fördelar.

Men jag behöver heller inte anstränga mig för att hålla ryggen fri. En alldeles underbar känsla, om jag ska vara helt ärlig.

9128 (3)

Idag gör jag precis som jag vill, och känner att det inte förväntas annat heller. Med full förståelse, ja nästan på gränsen till en självklar förväntan…

Jag står gärna helt utanför den klassiska eller typiska naturfotomiljön, särskilt då det blivit ett betydligt lugnare och ett mer harmoniskt liv. För mig, både som människa och fotograf. Jag gör det jag vill, följer mina egna övertygelser – och utvecklar mitt bildspråk helt efter eget huvud. Utan några pekpinnar, utan några krav.

Underbart!

Däremot är naturfotoflocken hela tiden där och spionerar, nyfikna på vad jag gör. Bitvis kan det prassla riktigt ordentligt i buskarna runt mig…

9129 (4)

Från spioner som sedan lämnar sina personliga reflektioner vidare till resten av sin flock – reflektioner som oftast är allt annat än sanna, utan mer är färgade av spionernas personliga åsikter. Om hur ensamvargen verkar skraltig, mager och har svårt att hitta mat. Eller att man väljer att berätta att ensamvargen nog inte hittar någon mat alls…

Frågan är bara hur många år spionerna kan fortsätta med att lämna dessa rapporter, om ensamvargen fortfarande lever och mår bra – innan de själva blir ifrågasatta…

Dagligen ser jag hur naturfotoflocken fortsätter med sina övertygelser, sina normer och regler. Och hur man hela tiden fortsätter att måla upp sina egna bilder av de fotografer som inte tillhör flocken. Eller som vill tillhöra den…

9130 (5)

De är duktiga på att övertyga de egna flockmedlemmarna, medan de sitter där och kliar varandras ryggar.

Jag får höra hur vissa av dessa naturfotografer inte vill vara delaktiga i samma tidning eller festival, om jag ska vara med… Får veta hur oroliga man är för att bli dömda av den egna flockens medlemmar, om man mot förmodan skulle bli ertappade med att umgås med någon utanför den egna flocken…

Får också veta att man fortsätter med att främja den egna flockens medlemmar, och sedan kritiserar eller nonchalerar andra djur i andra flockar. Och alla dessa olika flockar verkar sedan bete sig på samma sätt; ska det författas en bok i fotohistoria, så ignoreras medlemmar i andra flockar – som om dessa inte ens finns.

9131 (6)

Och om en ledare i en flock har blivit avsatt, eller utkonkurrerats – då finns detta djur inte längre. Djuret blir icke-existerande, som en persona non grata

Hellre väljer man då att istället lyfta fram de djuren som blivit upplärda av den tidigare ledaren… Helt enkelt för att man fått nya, spännande och vitalare djur att rikta sin uppmärksamhet mot.

Nya ryggar att klia…

Livet är nog rätt mycket bättre som ensamvarg egentligen; jag kan vandra precis vart jag vill, äta precis vad jag vill – och vill jag njuta av livet så kan jag göra det också. Förhoppningsvis utan att det prasslar för mycket i buskarna…

9132 (7)

Kanske kan det verka tuffare att få tillräckligt med mat, men å andra sidan så gäller det att hitta områden där man har maten mer för mig själv.

Tänker på den gamle och utstötte lejonhannen, som alltid fick stryk och alltid blev bortjagad från de finaste jaktmarkerna. Så länge han fortsatte att uppehålla sig i närheten av flocken som hade stött bort honom.

Tills han upptäckte att världen innehöll många fler och mer intressanta jaktmarker, även med trevligare lejon utan förutfattade meningar om honom. Och att kunna bli kliad på ryggen, helt enkelt för att det kliar…

(Bild 1 – Kustlandskap, 1982)
(Bild 2 – Skogshare, 1998)
(Bild 3 – Linäng, 2007)
(Bild 4 – Grönsångare, 1999)
(Bild 5 – Svamp, 2005)
(Bild 6 – Skogshare, 1998)
(Bild 7 – Strömstare, 1985)
(Bild 8 – Sommarnatt, 1984)

9133 (8)

Annonser

16 reaktioner på ”Kliar du min rygg, så kliar jag din…

  1. Att gå sin egen väg är nog det bästa. Att få göra som man själv vill är för mig en självklarhet, att lyda under någons riktlinjer av hur något ska vara är helt klart otänkbart.
    Förstår om du känner dig friare nu… 🙂

    Slutklämmen på denna artikel är genial Terje!
    ”[]…Och att kunna bli kliad på ryggen, helt enkelt för att det kliar… []” – det säger allt tycker jag!

    Jag tror att de flesta vet vad du har gjort för Naturfotosverige Terje, även om dessa personer aldrig vågar yppa de orden, så är de medvetna och det gör ont hos dem… 😉

    Bilderna är fenomenala, jag ser verkligen symboliken! =)

  2. Du har jo alltid gått dine egne veier Terje, og takk for det! Det er ikke alt jeg skjønner, men du har alltid produsert på øverste hylle og vært foregangsmann på mange fronter. Det har vel aldri vært et kvalitetsstempel å bli likt av alle, alltid. Heldigvis😊

  3. Tack för en intressant artikel. Jag ställer till fullo upp för det du skriver och jag känner verkligen igen mig. Ända sedan barnsben har jag valt att gå min egen väg i det mesta, vägrat att falla in i den allmänna flocken. Envist har jag hållit fast vid detta. Egentligen är ensamvargar i dagens digitala värld inte så ensamma, flocken är bara utspridd. Flocken hålls samman av våra snabba medier som krymper världen till en bildskärm. Det finns en trygghet i det, ensamvargarna stöttar, uppskattar och respekterar varandra för det de åstadkommer. Oerhört viktigt. Tänk så mycket skapande som skulle gått förlorat om en ensamvarg tappade tron på sig själv och föll in i den allmänna flocken för att söka tryggheten där. Förmodligen är det precis vad som händer allt för ofta. En tanke som får mig att ännu envisare gå min egen väg.

    Nu får jag önska Malin och dig en god och bildrik jul!

  4. Bara att fortsätta på den inslagna vägen, upptäcka de nya fina jaktmarkerna i friheten. Ljuvliga bilder där Sommarnatt har något trolskt och alldeles förföriskt över sig… väldigt stark!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s