(1)
Människan är egentligen ett märkligt djur… Och det verkar bli allt märkligare, ju mer man lär känna det…
Så även med naturfotograferna och naturfotomiljön som jag känner till sedan många år. En miljö jag varit delaktig i sedan början av 1980-talet.
Människan är på alla sätt ett typiskt flockdjur, där det verkligen gäller att vara med i den rätta flocken – är man utanför är det tufft att överleva.
Eller om man skulle vara medlem av en mindre framgångsrik och mindre fördelaktig flock…
(2)
Under många år var jag medlem i en naturfotoflock, under perioder även medlem i den mest fördelaktiga och framgångsrika naturfotoflocken. Även om jag stundtals trivdes alldeles utmärkt, så kände jag även att det gällde att hålla ryggen fri. För i den mest fördelaktiga flocken var det verkligen naturens lagar som gällde. Och det kunde bitvis vara en ständig kamp för överlevnad, med ständiga förändringar i hierakin…
Idag är jag mer en ensamvarg, eller så tillhör jag en flock där glädjen och harmonin är större ledstjärnor än att hela tiden jaga framgångar eller fördelar.
Men jag behöver heller inte anstränga mig för att hålla ryggen fri. En alldeles underbar känsla, om jag ska vara helt ärlig.
(3)
Idag gör jag precis som jag vill, och känner att det inte förväntas annat heller. Med full förståelse, ja nästan på gränsen till en självklar förväntan…
Jag står gärna helt utanför den klassiska eller typiska naturfotomiljön, särskilt då det blivit ett betydligt lugnare och ett mer harmoniskt liv. För mig, både som människa och fotograf. Jag gör det jag vill, följer mina egna övertygelser – och utvecklar mitt bildspråk helt efter eget huvud. Utan några pekpinnar, utan några krav.
Underbart!
Däremot är naturfotoflocken hela tiden där och spionerar, nyfikna på vad jag gör. Bitvis kan det prassla riktigt ordentligt i buskarna runt mig…
(4)
Från spioner som sedan lämnar sina personliga reflektioner vidare till resten av sin flock – reflektioner som oftast är allt annat än sanna, utan mer är färgade av spionernas personliga åsikter. Om hur ensamvargen verkar skraltig, mager och har svårt att hitta mat. Eller att man väljer att berätta att ensamvargen nog inte hittar någon mat alls…
Frågan är bara hur många år spionerna kan fortsätta med att lämna dessa rapporter, om ensamvargen fortfarande lever och mår bra – innan de själva blir ifrågasatta…
Dagligen ser jag hur naturfotoflocken fortsätter med sina övertygelser, sina normer och regler. Och hur man hela tiden fortsätter att måla upp sina egna bilder av de fotografer som inte tillhör flocken. Eller som vill tillhöra den…
(5)
De är duktiga på att övertyga de egna flockmedlemmarna, medan de sitter där och kliar varandras ryggar.
Jag får höra hur vissa av dessa naturfotografer inte vill vara delaktiga i samma tidning eller festival, om jag ska vara med… Får veta hur oroliga man är för att bli dömda av den egna flockens medlemmar, om man mot förmodan skulle bli ertappade med att umgås med någon utanför den egna flocken…
Får också veta att man fortsätter med att främja den egna flockens medlemmar, och sedan kritiserar eller nonchalerar andra djur i andra flockar. Och alla dessa olika flockar verkar sedan bete sig på samma sätt; ska det författas en bok i fotohistoria, så ignoreras medlemmar i andra flockar – som om dessa inte ens finns.
(6)
Och om en ledare i en flock har blivit avsatt, eller utkonkurrerats – då finns detta djur inte längre. Djuret blir icke-existerande, som en persona non grata…
Hellre väljer man då att istället lyfta fram de djuren som blivit upplärda av den tidigare ledaren… Helt enkelt för att man fått nya, spännande och vitalare djur att rikta sin uppmärksamhet mot.
Nya ryggar att klia…
Livet är nog rätt mycket bättre som ensamvarg egentligen; jag kan vandra precis vart jag vill, äta precis vad jag vill – och vill jag njuta av livet så kan jag göra det också. Förhoppningsvis utan att det prasslar för mycket i buskarna…
(7)
Kanske kan det verka tuffare att få tillräckligt med mat, men å andra sidan så gäller det att hitta områden där man har maten mer för mig själv.
Tänker på den gamle och utstötte lejonhannen, som alltid fick stryk och alltid blev bortjagad från de finaste jaktmarkerna. Så länge han fortsatte att uppehålla sig i närheten av flocken som hade stött bort honom.
Tills han upptäckte att världen innehöll många fler och mer intressanta jaktmarker, även med trevligare lejon utan förutfattade meningar om honom. Och att kunna bli kliad på ryggen, helt enkelt för att det kliar…
(Bild 1 – Kustlandskap, 1982)
(Bild 2 – Skogshare, 1998)
(Bild 3 – Linäng, 2007)
(Bild 4 – Grönsångare, 1999)
(Bild 5 – Svamp, 2005)
(Bild 6 – Skogshare, 1998)
(Bild 7 – Strömstare, 1985)
(Bild 8 – Sommarnatt, 1984)
(8)
(1)
Terje Hellesø 