Landskapet behöver tid, annars är det inget landskap…

8543 (1)

8544 (2)

Landskapet har varit ett kärt motiv för mig under i stort sett alla år som fotograf. Riktigt nog dominerade djuren under mina första år, och landskapet blev mer något jag sysslade med lite vid sidan om – men jag började rätt tidigt att experimentera med att få fram olika uttryck och ljusförhållanden.

Visst blev det en och annan solnedgång eller morgondimma, och det dramatiska landskapet gav mig några exponeringar – mer än det mer lågmälda vardagslandskapet. Men redan under de första åren på 1980-talet när jag började bekanta mig med storformatskameran, var jag snabb med att hitta guldkornen i det landskapet jag hade precis runt mig. Inte alltid i spännande morgon- eller kvällsljus, utan allt som oftast i ett mer anonymt ljus mitt på dagen – och dessutom i svartvitt.

Jag var också tidig med att experimentera med fototekniken. Med förtjusning använde jag gärna och ofta olika former för filter; som olika heltonade och avtonade gråfilter, softfilter, polarisationsfilter, färgkorrektionsfilter och sepiafilter. Dessutom började jag även experimentera med olika dubbel- och multiexponeringar – en teknik som ju var rätt så chansartad på den analoga tiden. Man kunde ju inte se resultaten innan filmarna var färdigt framkallade, särskilt när jag arbetade med diafilm och det kunde dröja upp till tre veckor innan filmerna kom tillbaka från labbet i Schweiz.

8545 (3)

8546 (4)

I motsats till när jag fotograferade olika djur, så blev landskapsfotograferingen det yttersta beviset på min växande kunskap inom fototekniken och bildskapandet. Här hade jag inga motiv som försökte dölja sig eller försvinna, ofta långt innan jag hade lyckats göra de första bilderna. Landskapet stod ju kvar och helt enkelt väntade på att jag skulle göra de bilderna jag ville göra. Om jag skulle misslyckas var det inte motivets fel, utan helt och hållet mitt eget.

Att fotografera landskap är på flera sätt en mer ångestladdad form för fotografering. Då alla fel och brister i bilderna helt och hållet kunde läggas över på fotografen. Vilket stundtals fick mig att bli en mycket långsam och metodisk fotograf, där slumpen skulle få allt mindre betydelse. De flesta bilderna gjorde jag också med stativ, för att så långt som möjligt eliminera slumpens betydelse.

Det var inom landskapsfotograferingen jag lärde mig att fotografera. Där jag utvecklade mitt kunnande inom fototekniken och bildkompositionen, där jag började förstå betydelsen av perspektivet – och hur jag kunde förmedla känslor i mina alltmer personliga naturbilder.

8547 (5)

8548 (6)

Jag kunde därför förstå rätt tidigt betydelsen av helhet och fantasi, i motsats till inom djurfotografin där ”jägaren” fortfarande hade mest att säga till om för mig. Min fantasi stimulerades till alltmer annorlunda bilder, och jag upptäckte också bildkompositionens betydelse för bildens helhetskänsla.

I mitt fotograferande blev hela bilden lika viktig; inte enbart mittenpartiet. Jag styrde upp mina bilder med omfattande strukturering av bimotiven runt det viktiga huvudmotivet. Och jag gjorde alltmer sällan bilder som var ”snabblästa” och enbart vilade på fototekniska premisser. I mitt experimenterande blev något så ”luddigt” som symbolik en allt viktigare ingrediens.

Och här är jag än idag; jag experimenterar, söker efter sammanhang och helhet, utvecklar min känsla för symbolik – och jag blir alltmer fascinerad av det abstrakta bildspråket, mer än av det konkreta.

I allt detta växte också min personliga bildstil fram. En bildstil jag själv har svårigheter att förklara, men där jag fått höra från andra att den är både tydlig och annorlunda – där jag genom åren också breddat upp mig med alla de andra motiven i naturen.

8549 (7)

8550 (8)

Allt det jag lärde mig som landskapsfotograf har jag idag tagit med mig in i mitt djurfotograferande – men även när jag gör mina närbilder på blommor, insekter, paddor, isdetaljer och stenmönster. Någon sa till mig för många år sedan att jag nog mer än något annat var en landskapsfotograf i grunden, även när jag fotograferar andra motiv. Vilket kanske är rätt nära sanningen; då helhetskänslan och fantasin är viktiga ingredienser även i bilderna på rådjur och skogsharar, på kärrhökar och bofinkar, eller på spindlar och vitsippor.

Jag arbetar alltid med hela bildytan; mina ögon vandrar över den som en skanner. Missar inget, tittar efter olika intressanta detaljer, bedömer vad som ska få finnas med i bilden – och vad jag sedan ska utelämna. Inget får finnas med i bilden som inte ska finnas där…

Två ljusa prickar i bakgrunden kan upplevas som ett par ögon, som med rätt placering i bildytan kan ge bilden större spänning och ett djupare innehåll – men de kan också vara störande och ta bort blicken från något annat som jag anser vara viktigare. Så håller jag på; tittar även på några små grässtrån och ändrar på utsnittet så att grässtråna kommer direkt ut från bildens hörn och därmed berikar kompositionen. Eller att de hamnar utanför.

8551 (9)

8552 (10)

Det finns även tillfällen när jag gått ett tiotal meter in i bilden, för att med hjälp av en liten gren täcka över en ljus fläck från himlen som jag tyckte störde känslan i en tät skogsbild. Jag har även böjt till ett litet grässtrå för att det ska lägga sig på rätt sätt i bilden. Ett grässtrå som de flesta som tittar på bilden i efterhand inte alls har i åtanke… Kameran har då hela tiden stått stadigt på stativet och väntat på att jag ska ha vandrat färdigt inne i bildutsnittet…

Jag utvecklar alltså mitt bildskapande mot bilder som på något sätt ska få ha ett bestående värde. En helhet, en känsla som blir till ett färdigt fryst ögonblick – en stillbild att hela tiden kunna återvända till för att göra nya upptäckter. Om jag ska försöka mig på en konstig förklaring, så vill jag inte att mina bilder ska illustrera en bok – utan jag vill helst att varje bild i sig ska vara en bok. Att återvända till, att läsa igen och igen…

Jag vill inte göra bilder som blir till flyktiga ögonblick som man snabbt ”tar in” för att sedan skynda vidare till nästa…

8553 (11)

8554 (12)

Därför gjorde jag ett experiment för några dagar sedan när jag blev medlem på Instagram. Inte för att samla på mig en massa nya gillningar till mina bilder – utan mer för att kunna se och observera hur dagens fotografi alltmer utvecklar sig mot dessa snabba och flyktiga ögonblick. I dagens digitala värld har vi allt mindre tid att ge till den mer bestående fotografiska bilden. Hela Instagram är gjort för att förstärka detta. Att bli medlem via datorn och sedan publicera bilder den vägen är svårt – allt ska gå via mobiltelefonen. Vilket gör att jag får mejla de bilder jag vill visa till mig själv, för att sedan publicera bilderna via mobilen.

Och hela layouten är anpassat för kvadratiska bilder, snabba ”skott” med mobilen – och där man sedan har tillgång till en mängd mer eller mindre konstiga filter, så att bilderna ska upplevas som mer fräcka än de var från början. Vill man publicera sina rektangulära bilder måste man antingen beskära bilderna till en kvadrat, om man inte lägger bilden i en genomskinlig kvadrat i Photoshop innan. För att kunna bibehålla det bildformatet som man önskar, och som har så stor betydelse för den helhetskänsla man vill förmedla med bilden.

8555 (13)

8556 (14)

Det är som om man skulle publicera sina fotoböcker och varje bildsida har en kvadratisk ram som bilderna ska kunna flöda inom. Vilket sällan blir bra, om man då inte från början har fotograferat kvadratiskt eller att bilden just är komponerat för att visas i det kvadratiska formatet. Gårdagens Hasselbladfotografer borde verkligen passa in i mallen…

Och det är snabba klick det handlar om; helst många och ofta. Och det handlar om att få så många klick som möjligt på bilderna. Hittills har jag sett medelmåttiga bilder som fått flera hundra tusen klick, men också fotografiska guldkorn som bara fått ett fåtal. Kanske för att fotografen valt precis samma medlemskap som mig, alltså privat, och därför enbart är tillgänglig för de som jag accepterat som följare.

På Instagram dominerar de bilder som så populärt kallas för ”selfies” eller ”groupies” – men jag ser också ett riktigt stort antal bilder på olika hundar, katter och barn. Men sedan också ett riktigt stort antal landskapsbilder; nästan uteslutande presenterade genom en vacker solnedgång eller någon form av fantastisk utsikt. De mer medvetna landskapsbilderna skiner med sin frånvaro…

8557 (15)

8558 (16)

Och här har jag nu blivit medlem, för att testa på Instagramfenomenet… För att se hur det är med bildmedvetandet och hur djupt intresset sitter för den fotografiska bilden. Jag ser också snabbt att den i särklass vanligaste bildkommentaren är ”wow!” eller ”nice shot!” – men jag förstår också varför det blir så. Instagram är inte en plats för seriös bildkritik, antingen positiv eller negativ, utan mer snabba indikationer på att bilden är bra eller intressant – innan man skyndar vidare till nästa och nästa och nästa…

Egentligen är Instagramfenomenet så långt man kan komma från mig som fotograf, så egentligen borde jag ju inte ha blivit medlem. Men jag vill testa ett tag, och se det med mina egna ögon – innan jag kan göra en tydligare bedömning.

Kanske borde jag även använda mitt medlemskap för att visa fram en annan typ av bilder från mig. Ett flertal av mina vänner och fotografkollegor väljer redan medvetet att fylla sitt Instagramkonto med de mer snabba vardagsbilderna – och ofta publicerar man sina bilder direkt från mobilen. Bilder från senaste festen med kompisarna, på den nya hundvalpen eller från senaste fisketuren….

8559 (17)

8560 (18)

Bilder från tillfällen då jag oftast väljer att inte fotografera, eller så anser jag att bilderna är av en sådan privat natur att de inte bör publiceras. Jag får ofta den känslan när jag tittar på bilder som hamnar i utforskaren på Instagram – bilder som egentligen inte borde publiceras av hänsyn till de inblandade….

På många sätt är alltså Instagram ett fenomen som är intressant i sig. Genom att kunna fotografera med sin mobil och sedan snabbt kunna dela med sig av dessa till andra, så har fotografi blivit något som alla idag håller på med. Idag ser jag alltid flera som fotograferar – antingen det är vid Mullsjön eller på Ica och Coop. Vilket gör att fotografi blivit tillgängligt för absolut alla.

Något jag direkt är positiv till; det gör ju att andelen människor som får en känsla för det fotografiska bildspråket också har exploderat. Och inte alls som det var förr i tiden, att fotografi mer hade en nördstämpel och var tillgänglig för en exklusiv skara av fotografer.

Kanske kan Instagram så småningom utvecklas till en intressant samlingsplats av bildkunniga människor, där fantasi och helhet kan generera ett osannolikt lyft för det fotografiska bildspråket.

8561 (19)

8562 (20)

Klart är iallafall att jag fortfarande är den fotograf jag alltid varit; oavsett om jag fotograferat analogt eller digitalt. Oavsett om jag visat mina personliga bilder i en bok eller en artikel, under en föreläsning eller kurs – eller här i bloggen, på Facebook eller Instagram.

Mina bilder, mina helheter och fantasier – mina landskapsbilder. Helt utan hänsyn till hur den fotografiska omgivningen har förändrats. Mina bilder finns där för att upplevas på det sätt som jag tänkt; en personlig bild som behöver lite tid att nå ut. Även i dagens allt snabbare men spännande digitala bildvärld…

(Bild 1 – Söderhamn, 2005)
(Bild 2 – Söderhamn, 2005)
(Bild 3 – Papperhavn, 2005)
(Bild 4 – Hylströmmen, 2005)
(Bild 5 – Gysinge, 2005)
(Bild 6 – Nipfjället, 2006)
(Bild 7 – Båthussjøen, 2008)
(Bild 8 – Trönö, 2008)
(Bild 9 – Bulleberget, 2008)
(Bild 10 – Bergsethskallen, 2008)
(Bild 11 – Vallsänge, 2008)
(Bild 12 – Mullsjö, 2008)
(Bild 13 – Risa, 2009)
(Bild 14 – Stockholm, 2009)
(Bild 15 – Mariannelund, 2010)
(Bild 16 – Tiveden, 2011)
(Bild 17 – Ryfors, 2011)
(Bild 18 – Röttle, 2012)
(Bild 19 – Ryfors gammelskog, 2012)
(Bild 20 – Mullsjö, 2015)

Annonser

10 reaktioner på ”Landskapet behöver tid, annars är det inget landskap…

  1. 😉 this sensitive topic was handled oh so diplomatically.. and cautiously… lol Bravo! For me (admittedly an IG ”photo” enthusiast) photography and ”iphoneography” are two separate beasts COMPLETELY…., HOWEVER… the phone -is- the ”camera” one ALWAYS seems to have on them.

    That being said, although I do not work so -much- with analog-related adjustments for double expo, DOF (I usually hate fake DOF) or lighting/toning tricks, I DO take into consideration MUCH about composition, subject and general exposure clarity as much as possible (within my limited knowledge that is) with the tool of my choice. I’ve done a good bit of reading and studying images that I look up to and for me I am a sucker for nice light and comp, but also a unique subject or pattern. I literally FILL up hundreds of MB…sometimes GB of scrap photos until I get just the right one for what I wish to post on IG…and when I do post it I do not give a damn if it receives one like or 50. I just like to collect ‘nice images’… I can sometimes feel a tiny prick of pain when I am quite sure some other IG ‘photographer’ took a point-and-shoot shot of some scenic place without any consideration for comp or exposure and receives 500 likes BUT this usually…-usually- has to do with the ”hashtag” and ”hubs” phenomenons. Generally speaking, the more hashtags included in the post, the more chances there are to receive ”likes”

    My day job is physically and mentally demanding and one thing I like to do is browse nice IG images when I get a few minutes free. It’s amazing how much beauty CAN be stuffed into a tiny (larger on some devices) square, and since ”Beauty is in the Eye of the Beholder” then I fully understand the enthusiasm. HOWEVER, I fully understand the lack of enthusiasm from pro photographers as well…Why? Because the same thing…this digital versus analog world or modern versus yesterday’s technique…etc etc occurs in the Music world with acoustic versus digital. This I know a GREAT deal about. Digital really seems to be throwing a stick into the bicycle spokes of some hard-working old-school artists 😉 I think really digital worlds will always take over in popularity HOWEVER the old way or the professional way will always have the EXTRA flavour n’ spice that can only be achieved through extra effort and expertise in the craft.

    IG has increased my curiousity about analog/digital photograhy with an actual camera so I am quite certain there will be one of those in my future as well. But the convenience of having the powerful mobile device in the pocket on every hike with lots of digital space to fill up is difficult to avoid.

    I should also say that I am not the kind of IGer that uses it as a Facebook timeline. I use IG strictly for viewing the kind of images I mentioned above… MOSTLY landscapes, antique or historical structures, and beautifully abandoned subjects… or images with some kind of deeper meaning. I try to share the same experience with mine. Have FUN on IG and don’t let it discourage you. Most of us on IG realize we are not photographers… we’re just a new kind of artist that people seem to get some kind of joy or stimulation from… and i guess THAT is really the major point of any form of art in the end. The same can be said in musician circles… it’s the end result that matters (to the audience)… the end result being… does it trigger emotion…does it keep them listening…thinking.. evolving..communicating.

    • Thanks Jason for your comment, and even your thoughts about the matter. Indeed Instagram is a phenomenon, and that’s why I eventually become a member.

      I also like your way of working with the landscape, and even the importance with both the technique and composition. I’ve seen you working with your iPhone, slowly and even with a tripod. And for what I can see your work is not mainstream, but with your own personal style. Both by carefully chosing motives and by how you interpret your images.

      My own way of working has its beginning in the analogue roots, and even though you’re working with a cellphone, I find similarities.

      Looking forward to next time we meet! 🙂

  2. Tack för ett intressant inlägg. Egentligen kan man ju undra vad man ska ha instagram till. Det blir ju oftast bara positiva kommentarer också eftersom man helt sonika hoppar över de man inte gillar. Det man kan se är också att det är väldiga trender som kommer och går snabbt där men tycker ändå att det finns guldkorn och inspiration att hämta där. (Det har jag visst sagt förut).

    Bildspråk är intressant på många sätt tycker jag, dels måste det ju ha stor betydelse vem man är och vilka erfarenheter man har i livet hur man tolkar vissa bilder och kanske också hur man tänker själv när man tar bilder påverkar hur man ser på andras bildspråk.

    Jag vet inte, men jag antar att det finns vissa ”regler” precis som inom målningen om hur man ”ska” läsa en bild?

    För övrigt så tycker jag bilderna idag var mer suggestiva och lite annorlunda emot det jag sett här tidigare. Gillar verkligen bild nr 7, det ser ut som någon som springer.. kanske någon som är rädd och vill fly från något?

    Bildspråk är nog nåt jag skulle tänka lite mer på, både hos mig själv och när jag tittar på andras bilder. Nu satte du fart på mina små grå celler, det behövs lite då och då även om jag i första hand använder fotograferandet som avkoppling är det ju aldrig fel att tänka till lite ibland och då inte bara på vilken middag man ska laga när man kommer hem =D

    • Instagram är ett spännande fenomen, och även ett tvärsnitt av var fotografin står idag. Dessutom ser man så många bilder från människor som inte räknar sig som fotografer, men säkerligen fotograferar mer och oftare än många fotografer. En naivitet och nyfikenhet som även öppnar för nya infallsvinklar inom fotografin.

      Visst saknar man bildkritiken, men den mer ”fotoklubbistiska” bildkritiken är ju heller inte så utvecklande då den oftast är fast i konventioner och med huvudfokus på fototeknik och lärobokskomposition.

      Störst möjlighet att utveckla ett eget bildspråk har man ju i fördomsfria grupperingar, även om det även innebär att vissa då saknar en grund i sitt bildskapande – och även värdefulla kopplingar inom fotohistoria.

      Tack så mycket Lena! 🙂

  3. Tack för en intressant läsning. Kan inte låta bli att le inombords åt din beskrivning av Instagram-fenomenet när jag tänker på ditt, och även mitt för den delen, sätt att skapa en bild. Jag tänker då på tempot att både skapa bilden och att betrakta den. Den långsamma bilden behövs sannerligen som motvikt. Till helgen ska jag resa upp till Forshaga i Värmland (där jag kommer ifrån) och delta i en konstrunda med en fotoutställning och jag har med mig enbart ”långsamma” bilder som man behöver stanna till vid en stund. Ska bli intressant att se hur de tas emot.

    • Tack så mycket Erik!
      Jo, det kan ibland bli intressanta kontraster – och alltid kan man få sig några intressanta tankar och nya funderingar.

      Lycka till med din utställning på konstrundan i Forshaga, det går säkert hur bra som helst. Och konstrundor ger ju också alltid nya intressanta möten med olika bildmänniskor. Både bland andra utställare, men inte minst också med publiken. 🙂

  4. När jag läser detta inlägg och ser på bilderna börjar jag förstå varför jag aldrig blir nöjd med mina ”rena” ladskapsbilder,krävs tydligen mer än att avbilda en vacker vy…Instagram är än så länge inte något för mig,håller mig till min blogg och ibland lägger jag ut några bilder i den slutna gruppen ”naturfotomagasinet” på Facebook. Tack för ett intressant inlägg!

  5. Fantastisk läsning, en riktigt bra artikel Terje! ”Att fotografera landskap är på flera sätt en mer ångestladdad form för fotografering”… verkligen! Här känner jag igen mig, och jag har insett att jag behöver ägna tid åt att verkligen se, att upptäcka och utforska, avbilda och skapa mitt landskap i mina bilder, om jag vill bli nöjd med dem.

    Vilka härliga bilder du visar! Den fjärde är en sådan typ av bild som jag uppskattar mer idag än för några år sedan. Den känns så genomarbetad, den har ”fått tid” gissar jag, och har många detaljer att upptäcka och drunkna i.

    Den elfte, de små gubbarna… hehe 🙂 Femton är riktigt finurlig. Tolvan var verkligen drömsk och spännande… får man fråga om tekniken? Är det ”knapphålskamera”? Eller rejält med vaselin på linsen? 😀

    • Tack så mycket Gustav för dina fina ord! 🙂
      Visst är den fjärde bilden en sådan som växt sig fram efterhand, därför finns den också i boken ”Min plats i ljuset”.
      Tolfte bilden i motljus är med kamerarörelse i kombination med andning på linsen. Inget vaselin eller softfilter i övrigt. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s