Att vara social, men på riktigt…

8216 (1)

8217 (2)

Det är egentligen rätt svårt, detta att vara social – och i synnerhet det att alltid vara social. Vilket jag märkt ett stort antal gånger genom karriären. För det har ju varit en gradvis utveckling; detta att för varje år blir alltmer känd och hyllad som naturfotograf, samtidigt som man alltmer blir en annan person.

Inte för att jag förändrar mig i min personlighet, utan för att det blir alltfler människor som vet vem jag är och därför bedömer mig utifrån hur dessa uppfattar mig. Antingen direkt genom att möta mig personligen, eller att man lyssnar på någon annan som beskriver mig.

De absolut flesta som uttalar sig om mig har aldrig träffat mig personligen, eller så har man en mer ytlig kontakt och egentligen aldrig lärt känna mig på djupet som person. Det kan vara olika kollegor man träffat på ett möte eller under en festival, det kan vara olika kursdeltagare eller att man varit på en eller flera av mina föreläsningar. Det finns även många där ute som enbart fått kontakt med mig genom mina böcker eller artiklar, och alltså inte alls mött mig fysiskt i någon form. Men de vet vem jag är, och väljer att ofta uttala sig om detta.

Märkligt egentligen, men samtidigt även ett tecken på att jag tydligen har så lätt att engagera andra – så att man måste uttala sig om mig i någon form. Man diskuterar mina bilder; antingen vill man gärna ifrågasätta eller förlöjliga, eller så hyllar man mina bilder eller sågar dem vid fotknölarna. Jag gör ju mina bilder på mitt sätt, går mina egna vägar – därför blir det svårt att undvika att prata om mina bilder, eller om mig som person.

Det blir antingen eller.

8218 (3)

8219 (4)

Det blir även lätt så när man träffar mig som person; långhårig och sällan välkammad, skrynkliga kläder i omöjliga färgkombinationer oftare än en slät kavaj och skjorta med slips. Och jag lyssnar hellre på hårdrock, än på allmängiltig pop.

Jag är egentligen en rätt så social person, men jag är samtidigt allt annat än anpassningsbar. Och jag uppskattar tydliga personligheter mer än de anonyma och slätstrukna – dessa som hela livet genom försöker anpassa sig till gruppen, och sällan eller aldrig har en egen åsikt.

Därför blir jag hela tiden framställd på ett sätt som jag inte är; helt enkelt för att det alltid är andras bilder av mig som blir rådande, mer än hur jag själv är. Det är så lätt att det blir så, särskilt bland dessa som hela tiden vill mäta sig med mig – som människa och som fotograf. Som om livet är en enda stor tävling! Problemet är att jag ser inte livet så, jag tävlar inte – utan väljer att vara mig själv. Jag är nog mer som tjuren Ferdinand under korkeken, och lämnar tävlandet helt åt andra. Därför har jag också valt att uttala mig med orden ”jag tävlar inte, då jag tycker det är så tröttsamt att vinna hela tiden”. Tack och lov finns det människor med intellekt där ute som fullt ut förstår varför jag säger detta, och att jag gjort så ett stort antal gånger genom åren.

Det är egentligen rätt svårt detta med att vara social. Särskilt för en sådan person som mig som envisas med att följa mina egna intentioner, mer än att följa gruppens. Mer än att hänga på gängse trender och tyckanden. Helt enkelt för att det förväntas, för gruppens bästa.

Jag är på riktigt. Jag fejkar inte med vem jag är. Jag gillar enbart bilder på Facebook som jag gillar, inte för att få tillbaka gillningar från dessa. Jag skulle inte ens gilla någon bild enbart för att vara trevlig, då väljer jag heller att vara konstruktiv och ärlig. Jag är på samma sätt över hela linjen, om allt i mitt liv. Jag gillar enbart musik som jag gillar, läser enbart böcker som intresserar mig – och umgås med vänner som accepterar mig för den jag är. Inte människor som vill umgås enbart för att få egna fördelar.

8220 (5)

8221 (6)

Den tiden är över när ”smilfinkar” kunde komma in i mitt liv, för att försvinna som en blixt när jag fick motgångar. När de kände att vänskapen med mig var en större belastning för de själva, än att behålla en riktig vänskap. Med en person som har brister, som ALLA ANDRA.

Jag läser inga fototidningar, och vet därför heller inte alls vem som är vem i fotomiljön och vem som har senaste framgångarna. Jag bryr mig inte om fotografer som gärna vill synas, mer än att vara bra fotografer. Jag åker aldrig på festivaler eller mässor, om jag själv inte ska föreläsa.

Och jag bryr mig inte alls längre om alla dessa personer som ska köpa böcker, men aldrig gör det. Som ska boka en föreläsning, men aldrig gör det. Som ska anmäla sig till en kurs, men aldrig gör det. Eller sådana personer som vill ha kunskap från mig, och som sedan försvinner som blixten när de fått det de ville ha. Människor som hela tiden vill ha min uppmärksamhet i någon form, men som inte är där PÅ RIKTIGT.

Det är just detta som är det svåra med det sociala, allt som egentligen enbart är FEJK. Därför finns jag inte på Instagram eller Twitter, och hade jag inte gått med på Facebook för flera år sedan så hade jag inte varit medlem där heller. Idag skulle jag aldrig blivit medlem på Facebook.

Helt enkelt för att det är alldeles för mycket som är FEJK. Och inte på riktigt.

(Bild 1 – Fjäll, 2005)
(Bild 2 – Tjäderspel, 2005)

(Bild 3 – Skriet, 2005)

(Bild 4 – Guckusko, 2015)

(Bild 5 – Björn, 2005)

(Bild 6 – Rödklöver, 2006)

(Bild 7 – Elva blå bubblor, 2005
)
(Bild 8 – Skärfläcka, 2000)

8222 (7)

8223 (8)

Annonser