(1)
Jag har länge varit fascinerad av den stora mängd nya fotografer som hela tiden kommer fram. Varje dag är det flera nya namn som visar fram sina bilder. Under ett år kommer det tusentals nya naturfotografer som visar fram sina bilder. Tyvärr försvinner många också. Naturfotografer som kanske tappat inspirationen…
Kanske var det inte tillräckligt intressant att fotografera, eller så upptäckte man att det krävdes rätt höga kunskaper att få den framgång man kanske hoppades på. Jag tänker ofta på alla dessa konstverk som skapats under känslostormar, hög inspiration och ren livsglädje – men som sedan försvinner och samlar damm någonstans; i en byrålåda eller på någon sliten gammal hårddisk.
Så mycket arbete, helt i onödan… En känsla som jag ofta får och brottas med. Då jag alltid känt att dessa konstverk hade förtjänat en så betydligt mycket större uppmärksamhet, men som nu tycks försvinna långt in i glömskans värld.
(2)
Jag kan själv få sådana känslor när jag tittar till mig själv och mina bilder. Det egna bildarkivet är ju stort och omfattande, jag kommer aldrig kunna nå dit att jag kan visa fram allt. Varje gång jag gör en djupdykning in bland mina egna bilder så hittar jag något som jag själv nästan helt hade hunnit glömma. Och jag slås av svallande känslor av orättvisa…
Vissa bilder som krävt enormt arbete, försvinner in i glömskan. Medan andra bilder som inte krävde någon större insats än att lyfta kameran och trycka av, några av dessa kan hyllas till skyarna… Bara för att sätta det lite på sin spets.
Tänker även på hur naturfotomiljön ser ut idag. En miljö jag mer eller mindre helt har hållit mig utanför de senaste fyra åren. Jag går inte på några festivaler eller mässor, ser nästan inga föreläsningar eller utställningar. Om jag då inte blivit särskilt inbjuden. Och alla dessa fototidningar; jag har inte öppnat en sådan på flera år.
(3)
Jag följer inte alls med, annat än vad några av mina vänner och kollegor gör. Jag besöker några hemsidor och bloggar, tittar på bilder i någon Facebookgrupp – men mest av allt så lägger jag nästan all energi på att fotografera. Vilket är oerhört skönt, och en stor lättnad. Det är länge sedan jag kunde lägga så mycket tid på att utveckla mitt bildskapande, som jag nu gör.
Men jag tillhör inte de fotografer som kommer försvinna. Jag finns kvar även om fem år och tjugo år, givetvis om jag lever och har hälsan. Det är alldeles för sent för mig att tröttna och börja göra något annat. Men mest av allt; det att fotografera och att utveckla mitt bildskapande, det är alldeles för viktigt och omfattande för att jag ska kunna lägga det åt sidan – eller tröttna för att det skulle vara tråkigt eller inte tillräckligt intressant.
De absolut flesta som besöker min blogg idag har inte fotograferat längre än fyra-fem år. Det dyker som sagt hela tiden upp nya namn. De flesta andra, som jag känner till med namn är sällan här i min blogg, eller så har de tröttnat.
Undrar vem som är aktiva om fem år?
(Bild 1 – Vågen, 2006)
(Bild 2 – Fluga, 2007)
(Bild 3 – Fiskmås, 2005)
(Bild 4 – Kid, 2015)
(4)
Terje Hellesø 