Att utveckla seendet…

7685 (1)

Då och då gör jag djupdykningar i arkivet och skannar in äldre bilder. Hittar bilder som jag vill visa här i bloggen för nya läsare; bilder som jag antingen visat vid flera tillfällen på den analoga tiden men som nu har ny publik, men också bilder som jag aldrig tidigare visat. Kanske för att jag då var osäker på bilderna, eller att jag då inte helt kunde förlika mig med sättet jag hade gjort bilden.

Men jag upptäcker också sidor av mitt bildskapande som jag idag lättare kan se. Ju längre jag har fotograferat, desto bättre kan jag se själva strukturen i mitt sätt att fotografera. Jag kan se vissa likheter mellan bilder jag gjorde redan i början av åttiotalet, med bilder jag gjort på senaste utflykten. Jag ser mina egenheter, vissa sätt att komponera – men inte minst också vilka motiv jag fastnar för.

Även om jag aktivt försöker utveckla mitt seende hela tiden, så kan jag samtidigt förvånas över vissa upprepningar i själva den skapande strukturen. Jag kan idag blanda äldre och nya bilder i en föreläsning eller artikel, och det går verkligen att blanda bilderna. Man kan se att det är samma fotograf, att det finns en röd tråd, men ändå inte…

Även om jag nu valt att i första hand fotografera i naturen, så har jag under alla år försökt utveckla mina bilder och hela tiden haft ambitionen att få fram så många olika uttryckssätt som möjligt. Likväl ligger bilderna ofta rätt nära varandra.

Jag har alltså hela tiden utvecklat seendet och tankarna, men jag tittar med samma ögon.

7686 (2)

Då och då genom åren har jag gjort olika resor till mer exotiska motiv; antingen det nu varit till Island eller Irland, även fast jag inte varit någon större globetrotter. Men jag ser också att dessa olika resor sällan gett några större förändringar i min skaparprofil. Visst har resorna utvecklat mitt perspektiv till världen och de större sammanhangen, men blombilderna på Irland är påfallande lika blombilderna från Skåne eller Hälsingland. Och mina dubbelexponeringar från Ryfors gammelskog 1991 känns inte så fruktansvärt annorlunda än mina dubbelexponeringar från Ryfors gammelskog nu i år.

Men jag kan se en utveckling; dels i det rent tekniska – men inte minst också att jag har ett mer simultant sätt att se idag. Där jag tidigare var mer selektiv kan jag idag se helheterna på ett mer omfattande sätt. Dessutom har jag ju en allt bredare grund av erfarenhet att stå på. Naturligt nog.

Men jag lockas av det samma; jag kan ligga med fisheyeobjektivet bland blåsippor på ungefär samma sätt idag som jag gjorde för tio eller tjugo år sedan. Även om jag är mer observant på vad jag måste tänka på, vad jag behöver prioritera eller undvika. Dessutom har jag med åren utvecklat ett extremt varsamt seende för oönskade bildelement.

Jag ser direkt vad jag ska undvika att ha med i bilderna, där jag tidigare lätt kunde glömma. Jag ser också upprepningar i helheten, sammanhang och struktur – på ett betydligt mer utvecklat sätt än vad jag tidigare gjorde.

7687 (3)

Jag ser även detta i livet i stort. Tack vare mitt fotograferande, och hur detta utvecklat mitt seende genom åren, så har jag även utvecklat mitt seende i vardagen och i livet i stort. När jag möter olika människor, så kan jag se mer bakom ytan än jag gjorde tidigare. Jag kan se ett mönster, en upprepning av personligheter, ett beteende grundat i erfarenheter – jag kan se en osäkerhet, jag kan se ärlighet eller falskhet, jag ser glädje eller sorg, jag ser nyfikenhet eller slentrian. En genuin person beter sig på ett annat sätt än någon som har en dold agenda.

Kanske är det därför som jag känner den stora dragningskraften till naturen, och att denna dragningskraft växer med tiden. Det oskuldsfulla, det ursprungliga, det öppna och ärliga. Och att en nybörjare har ett mer genuint sätt att uppleva naturen, än den mer trötte och erfarne. Det är ju så lätt att bli blasé, de flesta som fotograferat länge får alltfler förutfattade meningar. Det är väl kanske just därför som de flesta utvecklas mest i början…

Få orkar hålla på med samma glöd hela livet… Utan att byta inriktning eller intresse. Det finns inte många som fotograferat mer än tjugo år, och som fortfarande har samma entusiasm och nyfikenhet.

Att ständigt söka, att aktivt ta intryck och utveckla sitt uttryck – att upprepa motiven, men alltid gå ett steg vidare. Få verkar göra detta, och de flesta hinner tröttna för att söka sig vidare till något helt annat. Det är lättare att förändra seendet än att utveckla det.

7688 (4)

Jag har fotograferat vid många vattenfall, både på Island och här i Mullsjöskogarna. Jag låg bland blåsippor under åren i Skåne och Hälsingland, på samma sätt som jag nu ligger bland blåsippor här i Mullsjö. Och paddor, tjädrar, älgar och nattljus har jag upplevt många gånger. Men varje gång är en ny gång, och det blir alltid något nytt. Strukturen finns där, men seendet hinner hela tiden utvecklas.

Jag känner en stor tacksamhet till den erfarenhet jag har idag, till hur detta utvecklat mig som människa och som fotograf. Hur mitt sätt att se perspektiv och mönster även gett mig viktig livserfarenhet. Till hur jag möter samhället i stort och de enskilda människorna. Till hur jag möter naturen och alla spännande invånare.

Och att jag i allt detta blivit bättre på att undvika ta något för givet, att jag behållit min entusiasm och nyfikenhet till medmänniskan. Att jag har blivit bättre på att se och förstå, och att jag blivit en människa som nästan helt saknar förutfattade meningar. Jag dömer inget i ett för tidigt skede, vare sig det är händelser eller individer. Jag ser alltfler nyanser, toner och schatteringar. Inget har färdiga svar eller ett facit – allt kan utvecklas, även om ramarna är ungefär de samma.

Idag är jag också självgående, både som fotograf och som människa. Jag vet vad livet ger och kan ge, jag vet vilka ögonblick av magi som ger livet näring och mening. Jag jagar inte efter varken bekräftelse eller identitet – om nu någon skulle påstå att jag hela tiden söker efter uppmärksamhet, så är det från människor som inte känner mig eller som inte förstått mig.

7689 (5)

Som inte sett hur mitt skapande sett ut genom åren, som inte kände till tonåringen med sin första systemkamera i början av åttiotalet – och som inte ser strukturen av entusiasm och nyfikenhet. Att fortfarande möta de samma motiven med lika stor entusiasm, med öppna och lekfulla barnaögon – och fortfarande är fascinerad av allt som sker runt i naturen och i vardagen.

Jag är inte den bästa fotografen med de bästa bilderna, det är verkligen inte det viktiga för mig. Men jag är bäst på att vara mig själv! Och jag blir allt bättre på det, dessutom…

Det gäller bara att fortsätta med det; att fortsätta att utveckla seendet. Den dagen jag når målet, den dagen kommer inte – som tur är!

(Bild 1 – Goðafoss, 1995)
(Bild 2 – Blåsippor, 2015)

(Bild 3 – Padda, 2013)

(Bild 4 – Tjäder, 2005)

(Bild 5 – Älg, 2007)

(Bild 6 – Sommarnatt, 1985)

7690 (6)

Annonser

10 reaktioner på ”Att utveckla seendet…

  1. Bra skrivet! Det konstnärliga seendets utveckling har definitivt effekter långt utöver ex fotograferande, målandet, författandet eller musicerandet – och detta är viktigt, inte minst i det (digitala) brus som omger oss i dagens verklighet.

  2. Fint att du delar med dig av dina erfarenheter. Detta att hela tiden hålla glöden vid liv och inte släppa nyfikenheten, att ständigt gå vidare i ett evigt sökande utan att ha som mål att nå fram tror jag mycket på. Det är resan som är målet. Jag tror också det är angeläget att våga se sökandet i stora linjer över tid, att låta tiden upphöra. För övrigt är jag mycket förtjust i den femte bilden. Underbar upprepning med mycket komik!

    • Tack så mycket Erik! 🙂
      Du såg upprepningen ja, hehe…
      Man ska ju alltid utgå från de egna tankarna, även om det ibland kan vara svårt att hitta orden – för att sedan upptäcka att det är vanliga tankar för skapande människor. Så jag förstår att du håller med här. 🙂

  3. Så vackert skriven artikel. Fascineras av hur dessa bilder, från 85 fram till 15 kan bilda en helhet tillsammans med din text. Funderar på hur mina egna bilder kommer att utvecklas framöver, om något, och i så fall vad kommer att binda dem samman över tid. Blir de annorlunda och kan man ändå se någon röd tråd…

    Det du skriver om ditt varsamna seende för oönskade bildelement, jo, det ser jag i de här bilderna. Likt en målare som bygger bilden från ett vitt ark, där har du istället rensat bildytan på de delar som inte tillförde något till din bild. Det är mästerligt gjort!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s