Nu och då…

(1)

Det är sista dagen på året, men fortfarande har inte dagen fått grepp om den sista natten. Det är fortfarande mörkt, även om jag kan se en försiktig ljusning på himlen i öster. Ännu ett år har gått…

Och det känns som det är ”bara ännu ett år” som passerat obemärkt, som de flesta andra år… Jag tycker åren går betydligt fortare nu än de gjorde förr. När jag var liten kändes det som en evighet mellan sommarloven, eller mellan julaftnarna med alla sina julklappar under granen… Nu idag känns det verkligen inte som ett helt år sedan jag stod där på balkongen och tittade på nyårsraketerna vid tolvslaget och funderade inför det stundande 2014.

För tio år sedan bodde jag i Söderhamn uppe i Hälsingland, för tjugo år sedan bodde jag i Ängelholm i Skåne och för trettio år sedan bodde jag i Bergen hemma i Norge. För tio år sedan levde fortfarande min mor, även om hon gick bort senare under det året. Jag hade då fortfarande gett ut enbart en bok, läroboken ”Naturen som fotomotiv” som kom ut redan för snart 23 år sedan. Först några månader efter att hon gick bort, alltså för snart tio år sedan, kom min andra bok; ”Min plats i ljuset”.

Därefter blev det ännu två böcker, så det har skett en del under de senaste tio åren. Ändå.

(2)

Åren märks på barnen. Min dotter är snart trettio år, fast det var ju inte länge sedan hon började i skolan… Och mina föräldrar; min mamma som gick bort 2005 och min pappa som i mars blir 73 år… Jag tycker fortfarande det är konstigt att det inte går att ringa till mamma för att prata med henne…

För några dagar sedan gick Malins pappa bort, han blev 73 år. Och det känns som att det redan imorgon kommer att vara tio år sedan… Och livet bara fortsätter att gå vidare, för alla oss som fortfarande lever. Och blir äldre i allt snabbare takt…

Det sker varje nyårsafton, att jag tänker på alla de människor som funnits i mitt liv – och som nu inte längre finns kvar. Hela tiden dessa röster som tystnar, telefonsamtalen som försvinner, besöken som tar slut… Och kvar finns enbart en stickad tröja, några böcker, en blommig vas och ett tyst familjealbum.

Det är nitton år sedan vännen Åke gick bort, men jag hör fortfarande hans rungande skratt. Jag kan fortfarande höra hans kommentarer till mina bilder, bilder som jag nyss gjort ute i decemberkylan… Jag kan fortfarande få goda råd från min mormor, när jag står inför viktiga beslut – fast det är mer än trettio år sedan hon gick bort. Jag kan fortfarande höra vår katt Snusen tassa över parkettgolvet, fast det är över tre år sedan han gick bort.

Saknaden som även ger det dåliga samvetet – att livet gick vidare, utan dem.

(3)

Kanske är det just därför jag blev och är fotograf, och att jag har så svårt att INTE fotografera nästan varje dag. Att det ofantliga nöjet att fotografera, att vara ute i naturen bland motiven, överskuggas av den oerhörda tacksamhet jag känner inför ATT jag fotograferade. Just då!

Och att det ögonblicket blir alltmer värdefullt efterhand som åren och tiden fortsatter framåt. Det är snart tjugo år sedan jag gjorde bilden på sommarnatten vid Brängen utanför Mullsjö. Och tack vare bilden så kan jag minnas varje detalj och varje ögonblick under den fantastiska natten. Jag kan fortfarande höra storlommens magiska rop ute från sjön, och på något konstigt vis så minns jag även den irriterande myggen med glädje… Bilden på odon i höstfärger är från Sendvatn på nordöstra Island, inte långt från Mývatn. Det är också snart tjugo år sedan. Jag minns när jag och Sune gick runt och letade höstdetaljer. Mitt gamla softfilter, islommens rop från sjön och all fjädermygg som ville krypa in i kameran varje gång jag bytte film.

Talgoxen från Ljusne i Hälsingland i det sena kvällsljuset och råbocken från Maden utanför Söderhamn; det är för snart åtta år sedan…

Om jag ska ge mig ett nyårslöfte ikväll vid tolvslaget så kan jag inte komma på något viktigare; än att lova mig själv att fortsätta med det jag redan gör. Att fotografera nästan varje dag, år efter år – om inget annat än för att få mig att minnas allt det jag gjort genom livet. Och allt och alla som inte finns kvar…

Nu som då… Och utanför har det hunnit ljusna och blivit en ny vinterdag…

(Bild 1 – Sommarnatt, 1995)
(Bild 2 – Odon, 1995)
(Bild 3 – Talgoxe, 2007)
(Bild 4 – Råbock, 2007)

(4)