Nu och då…

5950 (1)

Det är sista dagen på året, men fortfarande har inte dagen fått grepp om den sista natten. Det är fortfarande mörkt, även om jag kan se en försiktig ljusning på himlen i öster. Ännu ett år har gått…

Och det känns som det är ”bara ännu ett år” som passerat obemärkt, som de flesta andra år… Jag tycker åren går betydligt fortare nu än de gjorde förr. När jag var liten kändes det som en evighet mellan sommarloven, eller mellan julaftnarna med alla sina julklappar under granen… Nu idag känns det verkligen inte som ett helt år sedan jag stod där på balkongen och tittade på nyårsraketerna vid tolvslaget och funderade inför det stundande 2014.

För tio år sedan bodde jag i Söderhamn uppe i Hälsingland, för tjugo år sedan bodde jag i Ängelholm i Skåne och för trettio år sedan bodde jag i Bergen hemma i Norge. För tio år sedan levde fortfarande min mor, även om hon gick bort senare under det året. Jag hade då fortfarande gett ut enbart en bok, läroboken ”Naturen som fotomotiv” som kom ut redan för snart 23 år sedan. Först några månader efter att hon gick bort, alltså för snart tio år sedan, kom min andra bok; ”Min plats i ljuset”.

Därefter blev det ännu två böcker, så det har skett en del under de senaste tio åren. Ändå.

5951 (2)

Åren märks på barnen. Min dotter är snart trettio år, fast det var ju inte länge sedan hon började i skolan… Och mina föräldrar; min mamma som gick bort 2005 och min pappa som i mars blir 73 år… Jag tycker fortfarande det är konstigt att det inte går att ringa till mamma för att prata med henne…

För några dagar sedan gick Malins pappa bort, han blev 73 år. Och det känns som att det redan imorgon kommer att vara tio år sedan… Och livet bara fortsätter att gå vidare, för alla oss som fortfarande lever. Och blir äldre i allt snabbare takt…

Det sker varje nyårsafton, att jag tänker på alla de människor som funnits i mitt liv – och som nu inte längre finns kvar. Hela tiden dessa röster som tystnar, telefonsamtalen som försvinner, besöken som tar slut… Och kvar finns enbart en stickad tröja, några böcker, en blommig vas och ett tyst familjealbum.

Det är nitton år sedan vännen Åke gick bort, men jag hör fortfarande hans rungande skratt. Jag kan fortfarande höra hans kommentarer till mina bilder, bilder som jag nyss gjort ute i decemberkylan… Jag kan fortfarande få goda råd från min mormor, när jag står inför viktiga beslut – fast det är mer än trettio år sedan hon gick bort. Jag kan fortfarande höra vår katt Snusen tassa över parkettgolvet, fast det är över tre år sedan han gick bort.

Saknaden som även ger det dåliga samvetet – att livet gick vidare, utan dem.

5952 (3)

Kanske är det just därför jag blev och är fotograf, och att jag har så svårt att INTE fotografera nästan varje dag. Att det ofantliga nöjet att fotografera, att vara ute i naturen bland motiven, överskuggas av den oerhörda tacksamhet jag känner inför ATT jag fotograferade. Just då!

Och att det ögonblicket blir alltmer värdefullt efterhand som åren och tiden fortsatter framåt. Det är snart tjugo år sedan jag gjorde bilden på sommarnatten vid Brängen utanför Mullsjö. Och tack vare bilden så kan jag minnas varje detalj och varje ögonblick under den fantastiska natten. Jag kan fortfarande höra storlommens magiska rop ute från sjön, och på något konstigt vis så minns jag även den irriterande myggen med glädje… Bilden på odon i höstfärger är från Sendvatn på nordöstra Island, inte långt från Mývatn. Det är också snart tjugo år sedan. Jag minns när jag och Sune gick runt och letade höstdetaljer. Mitt gamla softfilter, islommens rop från sjön och all fjädermygg som ville krypa in i kameran varje gång jag bytte film.

Talgoxen från Ljusne i Hälsingland i det sena kvällsljuset och råbocken från Maden utanför Söderhamn; det är för snart åtta år sedan…

Om jag ska ge mig ett nyårslöfte ikväll vid tolvslaget så kan jag inte komma på något viktigare; än att lova mig själv att fortsätta med det jag redan gör. Att fotografera nästan varje dag, år efter år – om inget annat än för att få mig att minnas allt det jag gjort genom livet. Och allt och alla som inte finns kvar…

Nu som då… Och utanför har det hunnit ljusna och blivit en ny vinterdag…

(Bild 1 – Sommarnatt, 1995)
(Bild 2 – Odon, 1995)

(Bild 3 – Talgoxe, 2007)

(Bild 4 – Råbock, 2007)

5953 (4)

Annonser

16 reaktioner på ”Nu och då…

  1. Jag önskar dig och Malin ett gott slut men framför allt ett riktigt Gott Nytt År. Må livet fara väl fram med er och fortsätt med det ni gör för vi är många som uppskattar det. Kram

    Vackra (ögon)blicksbilder som alltid. Det är så jag också ser på min fotografering. Jag sparar på ögonblick för framtiden och minns när jag ser dem. Kanske inte så klart och tydligt som du men ändå är det kära minnen för mig. Att det sen blir en och annan skaplig bild är en bonus 🙂

    • Tack Anki, och vi önskar dig och dina ett minst lika Gott Nytt År.
      Vi minns nog alla, klart och tydligt, eller mindre klart och otydligt, på olika sätt. Så är det, och så borde det vara. Bilderna är bonusen, självklart! 🙂

  2. Nog är tiden ett konstigt ting. Det är så naturligt att den finns. Men konsekvenserna av tiden är vi inte alltid redo att möta. Jag vet precis vad du menar med att det känns naturligt med att ringa och prata med någon som inte finns. Jag var bara 19 år när min pappa gick bort i cancer, men det känns ändå som det var igår som jag pratade med honom. Tiden har även en inverkan på oss som gör att vi har lättare att förhålla oss till just sådana här saker som död och förlusten av viktiga personer i livet. Samtidigt kan tiden ”tvätta bort” vissa av de minnena vi har från en person. Oavsett om vi vill eller inte. Detta kan jag känna att jag har lite svårt att förhålla mig till.

    Jag tycker att detta var ett riktigt intressant inlägg att läsa Terje!
    Det här inlägget gav verkligen ett perspektiv på hur livet ändrar på sig över tiden. Förutsättningar läggs till, medan andra dras från. Visst är det så att en bild faktiskt ger en känsla av ett specifikt ögonblick. Det är fascinerande hur mycket man egentligen börjar att minnas när man tittar på en bild, även sådant som inte syns på bilden. Det är spännande och jag antar att det är just detta som gör en bra fotograf – att man plockar fram rätt känslor och minnen till en bild, även om man ser bilden för första gången?!

    Du har verkligen fått med några fina bilder som passar väl in till inlägget, med sommarnatten som jag tycker illustrerar hur en ny dag passerat och håller på att göra plats för en ny.
    Även de andra bilderna som återger minnesvärda och fina ögonblick. Mycket fint och tänkvärt inlägg det här Terje, tack! 😉

  3. Vacker och tänkvärd text där man så väl känner igen sig.Själv är jag ju tio år äldre än dig,så för mig går nog tiden ännu fortare…Ha nu ett gott nytt år och ta hand om Malin i hennes sorg.

  4. Tack för en fin betraktelse över tidens gång, och som vanligt illustrerad av ljuvliga bilder. Skulle väl tro att ditt nyårslöfte blir sällsynt lätt att hålla. Nu tycker jag vi går in i nästa år med öppet sinne. Gott nytt år önskar jag dig och Malin.
    //Erik

    • Tack så mycket Erik! 🙂
      Jag misstänker att det blir sällsynt lätt att hålla ja. Det nya året är nu 8 timmer, och jag har ännu inte fotograferat – men det dröjer nog inte länge till innan årets första exponeringar blir av. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s