Vari ligger naturen, bilden och konsten?

5535 (1)

Om jag ska vara fullkomligt helt ärlig, så vet jag inte…

Och jag har heller aldrig brytt mig så mycket om det heller. Varken när jag tittar på andra fotografers bilder, eller när jag själv är ute och fotograferar. Jag är personligen inte så upptagen av de olika begreppen eller kategorierna. Men jag skriver gärna och ofta om det, just för att jag tycker att de olika frågorna i ämnet är intressanta – och att jag gärna vill ha en så öppen debatt som möjligt.

Lika litet som jag gillar att få pekpinnar från andra fotografer, lika mycket ogillar jag att ge pekpinnar till andra. Jag gör vad jag vill, och jag mer eller mindre förväntar mig att andra resonerar på samma sätt. Vi är ju i grunden rätt olika och komplexa, så varför ska vi alla då göra på samma sätt?

Jag väljer att kalla mig naturfotograf och det är givetvis medvetet från min sida. Högst medvetet, om jag ska vara extra tydlig. Men det är ett laddat begrepp, just detta med att jag så tydligt väljer att kalla mig just ”naturfotograf” – det medför att mängder av människor antingen får förutfattade meningar, eller att jag får olika direktiv om att jag antingen inte gör ”äkta naturbilder” eller att det ”begränsar mitt konstnärskap”.

Jag har aldrig förstått varför. Kanske är jag trögfattad, jag vet inte…

Men varje gång dessa direktiv kommer, så blir jag givetvis ännu mer naturfotograf… Helt enkelt, för att det är mitt val. Helt och hållet mitt – och då givetvis något som ingen annan har med att göra. Och till dessa människor som då inte kan bedöma mina bilder som bilder, med helt öppet sinne – så säger jag ju bara att det är ju synd för dem…

5536 (2)

Bilder är bilder, naturbilder är naturbilder – och konst är konst. Eller så kan det vara samma sak. Om ni skulle fråga mig. Att jag kallar mig naturfotograf är rätt enkelt, men också självklart, då jag väljer i huvudsak att fotografera i naturen. Natur + fotograf = naturfotograf. Svårare än så är det inte. Därför kan jag ibland i intensiva bilddiskussioner helt enkelt säga med största tydlighet att vi nog borde koncentrera oss mer på bilderna, än på begreppen. Och sedan kan vi ju passa på att lägga direktiven åt sidan också…

Om någon skulle tycka att en av mina naturbilder inte är en naturbild, så är det inget jag kan påverka. Tycker någon att mina bilder är konst eller inte konst, så varsågod! Men det är ju inget som har med bilderna att göra. För bilderna borde man väl kunna diskutera iallafall, tycker jag. Som bilder.

Det är heller inte så viktigt vad bilderna föreställer, motivet måste ju inte hela tiden definieras. Vilket ibland kan utveckla sig till rena gissningstävlingen i de mer abstrakta bilderna. Tekniken jag valt är heller inte viktig; särskilt om det skulle visa sig så att hela bilddiskussionen handlar mer om vad jag gjort, än vad jag vill säga med bilden.

Jag fotograferar för min egen skull, och visar fram mina bilder för andra för att bilderna ska kunna förmedla något vidare. Jag visar inte fram mina bilder för att ”tipsa” andra om att kunna göra något liknande. Då skulle ju mitt syfte med fotograferandet enbart vara ur pedagogisk synvinkel. Har jag en kurs är det ju givetvis för att jag vill lära ut något. Har jag en föreläsning kan det även vara för att inspirera.

Men har jag en utställning eller visar fram mina bilder, så är det för att jag vill förmedla något; att jag vill kommunicera med mina bilder. Det är ju verkligen inte så att hela min verksamhet enbart är till för att lära ut fotografi till andra.

5537 (3)

Dessutom är det så att de flesta som väljer att titta på en naturfotografs bilder är naturintresserade människor. Som vill se det vackra; de fina vitsipporna, kungsörnen i sin torraka eller älgen i den trolska morgondimman. Helst i färg, då svartvitt blir för konstigt… Och det ska vara skarpa och tydliga bilder. Naturfotografen får sin publik bland människor som vill få tydliga och starka bevis på varför man gillar naturen och engagerar sig i den.

Att göra en utställning med suddiga bilder i svartvitt, på motiv som är svåra att definiera, fungerar sämre. Om sedan motiven man väljer att visa är både groteska och fula, så möts utställningen med antingen frustration eller avsky. Inga vackra blåsippor eller prästkragar, inga solnedgångar, inga vackra fåglar eller färggranna fjärilar, inga rådjur eller harar. Inte ens några vackra frostkristaller eller höstfärgade lönnlöv… En märklig utställning helt befriad från de obligatoriska naturklichéerna, möts inte av något jubel eller fantastiska recensioner.

Och den mer konstinriktade publiken som kanske skulle uppskattat bilderna, dessa dyker aldrig upp om det är en fotoutställning från en naturfotograf… Konstpubliken som på något sätt ska vara mer öppen för ”det annorlunda” är egentligen lika konservativ som naturpubliken. Dessutom handlar dagens konst mer om att chockera, än att berätta…

Studera de fem olika bilderna som jag illustrerar artikeln med.

Första bilden tillhör kategorin ”konstiga bilder”, men kan också för vissa med mer känslomässigt sinne appellera för sin måleriska känsla. Den är ju vackert impressionistisk, med kopplingar mot Claude Monet. Även fast den är mörkare i tonen, innehåller ett antal mer eller mindre tydliga ”ansikten” eller varelser. Fast de flesta kommentarer som bilden skulle fått hade handlat om frågor; hur jag gjort bilden, vilken slutartid jag använde – eller om det var meningen att bilden skulle bli så…

5538 (4)

Andra bilden möts av lite större förtjusning, just för sitt mjuka och ”sensuella” mönster. Bilden upplevs som vacker, och sedan visar den en detalj från ett mycket gammalt träd. Berättar jag sedan att bilden är från Töfsingdalens nationalpark, så möts det av ännu större förtjusning och fascination. Kanske för att någon annan också varit där och tyckte att det var en fantastisk vacker natur. Dessutom kan man även med lite fantasi se bilden som en detalj från en elefant, vilket också gynnar bilden.

Tredje bilden är svårare att uttala sig om. Även om det är en liten fjäril, så är det ju ingen ”riktig naturbild” med tanke på miljön den befinner sig i. Bilden har också ett uttryck i sig som inte går mot det vackra, även om vissa fascineras av färgerna. Det finns något hotfullt över bilden, som de flesta ogillar. Naturbilder måste ju helst vara vackra; fula bilder gör sig icke besvär… Någon undrar också om fjärilen lever, vilket den gör.

Fjärde bilden får minst publik och få gillningar. Den är ju i svartvitt… Dessutom mörka och hotfulla moln, inget ”fint väder” utan mer höstrusk. Gässen samlas för att fara söderut, vilket är något negativt för många. Konstpubliken skulle däremot gillat denna bild mest, just för sin helhet och symbolik. Och att just det svartvita förstärker uttrycket.

Däremot är femte bilden en given publikfavorit. I denna lilla miniutställning på fem bilder kan jag lova att den först skulle hittat en köpare. Haren är vacker och uttrycksfull, ljuset är vackert och färgerna är fantastiska! Dessutom skulle den faktiskt också fungera för konstpubliken, just för att det är en djurbild som mer handlar om uttryck och personlighet – än om vilket djur som är avbildat.

Själv väljer jag att fortsätta med det jag gör redan; är fullt upptagen med att fotografera. Att göra mina egna bilder för min egen skull. Om jag är konstnär eller naturfotograf, eller kanske båda delar – det är en diskussion som jag helt lämnar över till andra. För om sanningen nu ska fram, en gång för alla, så handlar mina bilder just om inget annat än just det – att det är BILDER.

(Bild 1 – I skogen, 2014)
(Bild 2 – Trä, 2000)

(Bild 3 – Ensam, 2005)

(Bild 4 – Grågäss, 2014)

(Bild 5 – Längtan, 1999)

5539 (5)

Annonser