Manér, trender och hötorg…

5470 (1)

Jag är naturfotograf!

Jaha, ja… Och sedan fylls andras tankar med mängder av förutfattade meningar om vilken typ av bilder man gör.

Självklart är man morgonpigg och smyger på älgar i morgondimman. Självklart finns kungsörnen där i sin torraka. Självklart finns solnedgången vid havet med några gulliga klapperstenar i förgrunden, inbäddade i mjölkigt vatten. De intensiva höstfärgerna i fjällbjörkarna mot den snöpudrade fjälltoppen. Vitsippan i sin finaste blom i den vårvarma lunden, genom en diffus vegetation av andra vitsippor.

Självklart är man också uniformerad i kamouflagekläder, rejäla Goretexkängor, lagom skäggig och naturfilosofisk. Dessutom finns den stora ryggsäcken där på ryggen och ett långt teleobjektiv i självklar beredskap. Och i blicken fångas den orörda naturen, vildmarken, nationalparkerna och naturreservaten. Sinnet fylls av biologi, ekologi, ovanliga fågelarter, skygga djur och färgrika blomsterängar.

Flummig konst är för nollåttor som sällan vet vad som rör sig utanför Norrtull och Slussen… Av fotografer med ensamrätt på vad som anses vara tillräckligt seriöst, välfunderat eller överförväntat…

5471 (2)

Det är så lätt att förlöjliga naturfotograferna, där vi så tacksamt ovetande om den hårda verkligheten sitter med vår kaffetermos intill rotvältan i det myggiga skogsreservatet. Vi som har den dyraste och finaste fotoutrustningen, kan allt om ljusmätning och avancerade multiexponeringar – och kan mer om bildkomposition än läroboksförfattarna…

Det viktigaste är ju inte att visa hur duktig man är; det är mer trendigt att visa skitiga, felexponerade och oskarpa bilder med ett större djup och samhällsnärvaro. Du ska hellre visa att du skiter i regler och normer, än att högskolebetygen blir alldeles för synliga i din kvällsexponering på parande knölsvanar…

Det är alltid lika tacksamt att kritisera landskapsfotograferna som fortfarande försöker leva upp till Ansel Adams, eller fågelfotograferna som okritiskt härmar Brutus Östling. Verklighetsnärvarande konstfotografer som förstått att man är mer seriösa och nyskapande om man följer trådarna från Christer Strömholm eller Anders Petersen… Det finns ju inga fotografer som är mer insnöade än naturfotograferna, säger fotografen som med JH Engströms blixt lyser upp några alkoholkonsumerande män och kvinnor på en fallfärdig campingplats. Och gatufotograferna som går i fotspåren till Henri Cartier-Bresson eller Robert Frank, har ju mer sinne för vad som är viktigt här i livet, än vildmarksfotografen i sitt björngömsle långt ute i den finska ödemarken…

Jag undrar ibland när de olika stammarna inom fotografin ska sluta kriga med varandra. Sluta förlöjliga och ifrågasätta den andra stammens sätt att tänka och leva. Alla fotografer är ju egentligen av samma skrot och korn. Vi är ju alla människor…

Antingen man nu är naturfotograf, gatufotograf eller dokumentärfotograf; så är det faktiskt så enkelt att de absolut flesta fotografer inom sina olika stammar eller grupperingar, följer de egna leden eller den egna stammens upptrampade stigar. För det räcker ju med en Ansel Adams, en Brutus Östling och en Anders Petersen. Det behövs inte tusen kopior!

5472 (3)

5473 (4)

5474 (5)

Och det blir alltid lika genomskinligt varje gång en Petersenkopia kritiserar en Adamskopia, och vice versa.

Båda har ju rätt eller fel, beroende på hur man ser det…

Och är det något man lärt sig genom mer än trettio år som naturfotograf, så är det just detta. Och med åren så blir detta allt tydligare. Det mesta har man både sett och hört tidigare; bilderna upprepas, kritiken mellan stammarna är den samma – och alltid kommer det vara något som anses vara mer trendigt än något annat.

Naturfotograferna har alltid gjort hötorgskonst, gatufotograferna har alltid haft samma manér och uteliggarna i Stockholm hittas alltid av en ny Anders Petersen eller JH Engström. Ibland kan jag inte sluta undras hur det skulle sett ut idag om vi hade vänt upp-och-ner på allt detta. Vad skulle Petersenkopian gjort med älgen i morgondimman, och vad skulle naturfotografen gjort bland uteliggarna i Stockholm?

Tar man sig till Fotosidan där tusentals amatörfotografer samlas och diskuterar varandras bilder, så ser vi hur de olika stammarna ständigt ifrågasätter och kritiserar varandra – men annars undviker alla former för kontakt! Naturfotografen är aldrig där och ger sina kommentarer till de senaste Petersenkopiorna på uteliggare, och fotografen med JH Engströms blixtar är aldrig inne i ett album och kommenterar en landskapsfotograf med samma sinne för ljussättning och komposition som Ansel Adams.

Kanske av samma anledning som varför en hårdrockare sällan tar sig till en konsert med Vikingarna eller Britney Spears?

Vem har rätt och vem har fel? Vilka fotografer har fattat mest? Vilken stam är störst och starkast? Sioux eller apache? Petersen eller Adams?

5475 (6)

Om en hund pinkar vid en stolpe på Södermalm eller i Rosengård, eller om hunden pinkar på en gammal tall i Jämtland eller i ett småländsk naturreservat – så är det fortfarande en hund som pinkar. Så även om hunden är i svartvitt eller färg, om den är skarp eller suddig – eller om den är överexponerad eller underexponerad. Det blir heller inte en ”bättre” pinkande hund om den gör det i hård blixt eller i en vacker solnedgång…

Det är fortfarande samma hund som pinkar…

Även om vi nu hela tiden försöker skydda våra revir eller jaktmarker, så tror jag fotografin skulle må bättre om vi lyfte blicken och istället hämtade näring från varandra. Även om jag nu är naturfotograf och har valt att tillhöra den stammen, så försöker jag hela tiden hämta viktig inspiration och näring från andra stammar. Jag är heller inte så upptagen med att tänka i trender; gör hela tiden det jag själv tror på. Följer min egen utveckling och utvecklar mina bilder och mitt bildspråk. Ibland blir det bilder som andra naturfotografer jublar över, men ofta blir det bilder som dessa naturfotografer också skakar på huvudet åt.

Men motiven är oftast natur, därför är jag naturfotograf. Även om jag också fascineras av blixten till JH Engström eller tillåter mig njuta av träffsäkerheten till Henri Cartier-Bresson. Bra fotografi kommer alltid att vara bra fotografi för mig, oavsett vilken kategori eller stam fotograferna än skulle tillhöra.

5476 (7)

5477 (8)

Jag kan också förstå varför uteliggare i Stockholm behöver dokumenteras, likväl som sällsynta orkidéer i Skåne eller ovanliga fåglar vid Hornborgasjön. Alla motiv som vi har runt oss har egentligen samma betydelse. Och vi fotografer har ett stort ansvar att ge dessa motiv den betydelsen. Men vi måste lyssna till det vi själv tror på, mer än att följa pekpinnar från andra.

Vi fotografer har alla samma ansvar, att synliggöra det vi ser och det vi tror på för alla andra. Och att välja det bildspråk vi själva känner oss trygga i, för enbart då blir våra bilder mer ärliga mot oss själva. Gör vi däremot enbart det förväntade, blir det hötorg. Är uppmärksamheten det viktiga blir vi trendkänsliga, och anser vi att vi är mer märkvärdiga än alla andra är det fruktansvärt lätt att fastna i manéren – mer än i innehållet.

Jag ställs inför dessa frågor hela tiden i mitt fotograferande. Jag återkommer ofta till vad som är det viktiga, eller det viktigaste, i mitt fotograferande. Varför fotograferar jag? Varför har jag valt att fotografera i naturen, mer än i andra miljöer? Vem vill jag visa mina bilder för? Är det viktigt för mig att alltid kunna visa fram bra bilder, eller kanske de bästa bilderna?

Varför väljer jag att fotografera lite toapapper som ligger på marken utanför ett ödetorp? Varför också i svartvitt och inte i färg? Varför fastnade jag för den lilla istäckta vattenpölen på bilparkeringen? Vad ville jag säga med bilden på myskoxen i det lilla hägnet på Järvzoo? Och varför gjorde jag just det speciella och täta utsnittet?

5478 (9)

Varför valde jag att snedställa och röra kameran när jag fotograferade några vågor i kvällsljuset, lite sådär ”lagom impulsivt”? Varför var det viktigt att fotografera trollsländorna i flykt med månen som bakgrund? Varför valde jag att ha med stubben i oskärpa till vänster om råbocken? Jag såg ju ansiktet i den, men varför ville jag ha med det? Några krusningar i all enkelhet på en vattenyta, eller en buskskvätta i havreåkern i ett varmt kvällsljus – varför?

Och varför gjorde jag en bildserie på ett trettiotal bilder när älgkalven åt upp den lilla rönnen? Hade det inte räckt med en bild, den jag här väljer att visa? Och en liten björktrast som flyger förbi i det tidiga gryningsljuset, behövdes det en bild på just det?

Jag har inga riktiga svar, annat än att jag tyckte det var ”något” som jag ville fånga och bevara. Låta det vara viktiga moment från mitt liv, som kändes viktiga – just då! Viktiga för mig, kanske mer än det skulle vara viktigt för någon annan.

Tio bilder från tio års fotograferande, från januari till oktober. En bild från varje år, och från varje månad. Axplock. Möten.

Mina bilder, med mina svar och mina frågor…

(Bild 1 – Toapappret, januari 2005)
(Bild 2 – Is, februari 2006)

(Bild 3 – Myskoxe, mars 2007)

(Bild 4 – Vatten, april 2008)

(Bild 5 – Trollsländor, maj 2009)

(Bild 6 – Råbock, juni 2010)

(Bild 7 – Krusning, juli 2011)

(Bild 8 – Buskskvätta, augusti 2012)

(Bild 9 – Älgkalv, september 2013)

(Bild 10 – Björktrast, oktober 2014)

5479 (10)