Kroppen, landskapet, bilden…

5309 (1)

5310 (2)

5311 (3)

5312 (4)

Landskapsbilderna berättar vem man är, men också hur man mår. Graden av hur man bedömer och fångar helheten i landskapet, visar också i vilket läge man befinner sig i livet. Därför är det också mycket ovanligt att en fotograf gör de samma landskapsbilderna under hela sin karriär. Alla fotografer har ju sina perioder i livet, och i sina bilder. Extra tydligt blir detta när man studerar en framstående fotografs hela karriär, från början och helt fram till slutet.

Helheten i landskapsbilderna handlar inte enbart om vilka landskap man väljer att fotografera, även om den personliga smaken också kan berätta vem fotografen är. Det finns ju skillnader på att oftast fotografera i den täta skogen eller i det öppna landskapet. Att välja det varma kvällsljuset, mer än att fotografera en mulen dagen i svartvitt, kan berätta om humöret och fotografens personliga tankar.

Är bilderna oftast olika utsnitt, eller väljer fotografen hellre kraftig vidvinkel med stora förgrunder och små bakgrunder? Är landskapsbilderna ofta knivskarpa med oändligt skärpedjup, eller finns det grader av oskärpa eller olika softeffekter? Återkommer fotografen ofta till kraftiga kontraster, eller är bilderna mer mjuka och nyansrika? Väljer landskapsfotografen oftast det konkreta bildberättandet eller går bilderna mer mot det abstrakta eller nonfigurativa?

Och vilka förändringar kan man se när man studerar ett helt livsverk till en framstående fotograf i fotohistorien? För ingen fotograf är ju statisk i sitt skapande, som att man skulle hitta sitt koncept efter några år – för att sedan hålla sig fast till detta och ständigt upprepa sig själv resten av karriären. Jag tror faktiskt inte det finns någon motivkategori inom fotografin som bättre kan berätta om fotografen och fotografens utveckling genom livet, än just landskapsfotografin.

När jag tittar på de fantastiska och meditativa landskapsbilderna till en av mina favoritfotografer Minor White, då blir det som att läsa om hans liv; om hans olika perioder, om hans funderingar och om hans personlighet. Bilderna är som en blick rakt in i honom, och att studera bilderna på djupet blir som att öppna pärmarna i en bok om hans liv. Tänker också på den framstående krigsfotografen Don McCullin som sett mer mänskligt elände än de flesta andra, men som numera enbart gått över till att fotografera landskap. Varför har han ändrat motivområde, tror ni? Och vad tror ni hans landskapsbilder berättar för oss andra, om vi ger hans bilder den tiden de behöver?

Kan det vara så att han behöver landskapet för att summera ett liv fullt av olika intryck, för att kunna berätta mer om sig själv?

Ett fotografi behöver tid att studeras, och ett landskapsfotografi är som att se fotografens fingeravtryck – eller att fönster rakt in i fotografens själ.

Ofta sitter jag och studerar mina äldre landskapsbilder; vilka motiv jag då oftast valde, vilka detaljer jag fastnade för i landskapet – och hur jag rent tekniskt försökte förmedla detta. Jag ser då en annan människa; en yngre och mer rörlig fotograf som alltid fascinerades av allt som dök upp. Jag ser också det mer endimensionella, då jag valde särskilda sätt att närma mig motiven – men att jag också hela tiden letade efter en identitet. Ibland fastnade jag i olika stilar, mer än att vara tillräckligt öppen för alla intryck och uttryck – så typiskt för en yngre människa, så även en yngre fotograf.

Jag är en annan människa idag. Kroppen är inte lika rörlig, ålderns stelhet börjar göra sig alltmer påmind. Perspektivtankarna är flera; allt handlar inte om att tänka framåt i en särskilt tydlig och rak linje. Idag tänker jag också bakåt – och linjen framåt i livet har fått flera kurvor, förgreningar och nyanser. Intrycken växlar, uttrycken jag vill förmedla är inte lika ofta i en färdigt gjuten form. Min kropp är inte lika slätstruken, ärren har blivit fler, och sinnet har berikats med flera minnen och erfarenheter.

5313 (5)

5314 (6)

5315 (7)

5316 (8)

Har jag redan stått framför en solnedgång med kameran några tusen gånger, så blir den nästa och den nästa därefter hela tiden något att lägga i den redan välfyllda ”solnedgångssäcken”.  Det mesta jag fotograferar och ser, har jag sedan tidigare fotograferat och sett. Men med andra ögon och av en fotograf med mindre erfarenhet. Ibland kan det bli upprepningar i någon form, men när jag studerar bilderna lite mer på djupet så är det alltid skillnader. Även om det ibland kan handla om små små nyanser.

Min fysiska och mentala kropp är mitt personliga landskap. Mina landskap blir till mina personliga bilder. En nära helhet, väljer ur en helhet – till en helhet.

Även en bild på en blomma eller en människa blir som ett landskap. Varje fotografisk bild är ju som ett landskap i sig; med sina detaljer, ljus, kontraster, bildvinklar och teknik. Den fotografiska bilden är ju en medveten komposition av tankar, känslor, prioriteringar, smak och innehåll.

Att alltid vara selektiv eller endimensionell, berikar inte landskapet. Antingen vi möter oss själva eller andra, eller tittar på de egna bilderna eller andras. Letar vi hela tiden efter utsnitt, eller bemöter vår omgivning med tunnelseende eller förutfattade meningar – tänk då på allt det vi missar. Det blir som att inte se skogen för alla träden, eller att se den nedgående solen men missa de små blänken bland stenarna i förgrunden. Och det sammanhang detta skapar. Hur alla dessa olika detaljer berikar varandra – och skapar ett sammanhang, en helhet. Och som vi bemöter andra fotografers bilder, så bemöter vi även våra medmänniskor.

Det var bättre förr, brukar man ofta säga. Och så var det faktiskt! För att allt var ju enklare. Den yngre människan kunde ta snabbare beslut, maten var enkel, musiksmaken var enkel – och det var lättare att fångas av en spännande film på teve. Den yngre och slätstrukna fotografen sprang runt och gjorde slätstrukna bilder. Det var så lätt att fångas av ljuset och den fotografiska tekniken. Tittade man sedan på andra fotografers bilder, så var man snabb med att bedöma – bilderna var antingen urusla eller fick toppbetyg… Skulle man idag göra en vetenskaplig undersökning av olika människors beteenden på Facebook, tror jag nog att man skulle sett att de yngre och mer oerfarna klickade på gilla-knappen betydligt snabbare än den äldre och mer erfarne.

Kanske blir den äldre kroppen allt trögare för att den behöver vara det; för att hinna se mer i det allt detaljrikare landskapet – och tanken behöver mer tid för den erfarna fotografens landskapsbilder.

Ju äldre man blir, desto rikare blir landskapet på innehåll. Den egna kroppen är allt mindre slätstruken, tankarna med alla sina minnen och en allt större erfarenhet kräver längre funderingar – och det fotografiska bildspråket med alltfler nyanser och kopplingar behöver mer tid. Det blir lika svårt för en nybörjare att se allt i den erfarna fotografens bilder, som det blir för barnet och tonåringen att fullt ut förstå pensionären på servicehemmet. Men ju äldre man blir, både som människa och fotograf – desto mer förstår man.

Desto mer börjar man också fundera över meningen med livet; att kroppen får allt tydligare spår av vem man är och vad man gör – och att landskapet egentligen är oändligt i både volym och innehåll. Det vi hinner se och uppleva under ett 80-årigt människoliv blir bara en liten subjektiv hörna.

Men våra landskapsbilder finns kvar att upplevas av andra. Vi får däremot inte glömma att ge bilderna tillräckligt med tid – och ju äldre fotografen är, desto mer tid behöver bilderna.

(Bild 1 – Gutulia, 1998)
(Bild 2 – Dimmuborgir, 1996)

(Bild 3 – Landmannalaugar, 1996)

(Bild 4 – Djurholmen, 1999)

(Bild 5 – Dalby hage, 1997)

(Bild 6 – Ryfors gammelskog, 1997)

(Bild 7 – Gettlinge gravfält, 1995)

(Bild 8 – Gullfoss, 1995)

(Bild 9 – Svarthamrane, 1998)
(Bild 10 – Námaskarð, 1995)

(Bild 11 – Byrums raukar, 1996)

(Bild 12 – Bergen, 1981)

5317 (9)

5318 (10)

5319 (11)

5320 (12)

Annonser