Att snubbla inför publik…

5283 (1)

En gång i tiden hade jag en fruktansvärt svår scenskräck. Jag överdriver nog inte om jag säger att jag var världens blygaste skolelev! I sammanhang med många människor var jag den tystaste, den som aldrig började prata – och jag undvek konsekvent att gå fram och prata inför hela klassen. Värst var det under de nio åren i grundskolan, det var väl först under gymnasiet som det eventuellt började bli något mildare.

Däremot visste jag redan när jag gick i åttonde klass vad jag ville bli när jag blev stor. Jag ville bli en naturfotograf som även skulle kunna ha föreläsningar inför en stor publik. Jag minns att jag många gånger fasade inför den tanken. Första föreläsningen inför publik hade jag 1981 i det lilla samhället Nå, inne i Hardanger i västra Norge. Mer eller mindre hela samhället kom till föreläsningen, och jag hade dessutom blivit försenad till föreläsningen då det hade gått en snölavin och bussen jag kom med inte kunde ta sig fram. Tillsammans med ett flertal av de andra bussresenärerna gick jag med ryggsäck och en väska med diaprojektorn över snökaoset där i mörkret. På andra sidan lavinen stod en ny buss med tända lysen åt vårat håll, för att vi skulle kunna orientera oss och sedan kunna ta oss vidare på resan.

När vi kom över till andra sidan hade även några av arrangörerna till föreläsningen tagit sig dit med bil för att hämta upp mig, så att jag kunde komma snabbare till föreläsningen utan ännu mer förseningar. Att sedan ställa in projektorn och ladda med diamagasinen inför en förväntansfull publik var för mig inte det lättaste; dels på grund av min enorma scenskräck, men också för att det ju även var min första föreläsning någonsin… Inte ville jag riskera att tappa byxorna, eller snubbla – eller tappa diamagasinen i golvet. Då skulle jag ju definitivt ha svimmat direkt på stubinen!

Jag kommer knappt ihåg någonting av de inledande momenten, tror nog jag var långt inne i någon dimma. Men efter de obligatoriska trevande första fem minuterna, så gick resten av föreläsningen bra. Så pass bra åtminstone att jag fick en varm och lång applåd efteråt. Publiken påstod också efteråt att de var mycket nöjda…

5284 (2)

Med åren blev föreläsningarna flera. Kanske inte så många under de första åren, eller åtminstone tillräckligt många, för att få bort scenskräcken. Så när jag 1989 skulle ha min första föreläsning på naturfotofestivalen i Vårgårda, då var jag tillbaka långt inne i dimman… Jag gick runt mig själv där utanför lokalen, efterhand som föreläsningen närmade sig med allt större stormsteg. Sista halvtimmen innan det skulle börja tror jag att jag rökte minst tio cigaretter…

Och jag gick genom alla möjliga och fruktansvärda scenarion i huvudet. Tänk om jag tappade diamagasinen i golvet, tänk om tekniken med övertoning skulle börja krångla, tänk om jag skulle glömma vad jag skulle säga, tänk om jag skulle tappa byxorna, tänk om jag skulle snubbla och riva ned diaprojektorerna, tänk om publiken skulle bli missnöjda och tycka att mina bilder var skit – tänk om det inte kom någon publik alls…

Det bokstavligt talat vällde in folk och det blev fullkomligt fullsatt. Inte en ledig stol någonstans. Dessutom hade alla ansikten något förväntansfullt över sig; vilket gjorde det ännu värre! Skulle jag nu göra bort mig på något sätt, så hade jag nu en tillräckligt stor publik för att det då skulle gå käpprätt åt helvete… Jag tyckte mig redan kunna höra alla fnissen och skratten, om jag skulle snubbla över sladdarna till diaprojektorerna.

Jag var faktiskt så fruktansvärt nervös under inledningstalet, innan jag skulle slå på projektorerna, att jag var tvungen att gå fram och tillbaka. Båda benen darrade som asplöv i västanvinden, så hade jag stått still då hade jag helt enkelt ramlat… Rösten var darrig, blicken var flackig helt utan någon form av fixering – och om jag hade haft några mynt i byxfickorna hade jag låtit som en kobjällra… Tror även att jag var röd som ett stoppljus i ansiktet.

Plötsligt hade jag fullkomligt glömt vad jag skulle säga, mitt väl förberedda tal var som bortblåst! Så jag började staka fram de första orden, och berättade om min nervositet. Exakt vad jag sa där framme på scenen har jag däremot inget minne av. Men något släppte, märkligt nog – så när jag gick till projektorerna för att slå på dem så var nervositeten fullkomligt helt borta.

5285 (3)

”Inget ljud, ingen musik – fan!”

Men jag behöll lugnet, märkligt nog. Stängde projektorerna och bandspelaren. Startade om och skruvade upp volymknappen – och föreläsningen var igång. Det blev succé, fick höra att det var festivalens bästa föreläsning – och jag fick dessutom en extravisning bara några timmar senare…

Därefter blev det allt fler föreläsningar under de kommande åren, ibland för en liten och intim publik men även framträdanden för uppåt 1500 personer. På olika fotoklubbar, kulturevenemang, festivaler och fotomässor. Hösten 2010 hade jag min tredje föreläsning på naturfotofestivalen i Vårgårda. Det var fullsatt, publiken satt även längs väggarna – och det fanns personer som inte fick komma in då det var överfullt. Fick höra att jag hade största publiken det året. Och jag var inte alls nervös, inte en tillstymmelse till oro eller osäkerhet i kroppen. Jag njöt hejdlöst och kände att jag hade kunnat fortsätta föreläsningen där uppe från scenen hur länge som helst. Timmen gick alldeles för fort.

Ungefär ett år senare gjorde jag tidernas sämsta föreställning! Där jag snubblade i tekniken, jag tappade orden – jag tappade faktiskt byxorna på det mest pinsamma sätt man kan tänka sig. Där delar av publiken hamnade i chock, några blev grymt besvikna, andra började fnissa och gapskratta – och längst bak i salen vaknade huliganerna och brölade okvädesord.

Det blev heller ingen kort föreställning, utan på flera sätt fortsätter den fortfarande. Chocken har nog redan lagt sig för många, men fnissen och gapskratten pågår fortfarande – och några av huliganerna visade sig vara synnerligen envisa. Men jag valde att stå kvar där på scenen, minst av allt kände jag för att springa gråtande därifrån – för att sedan aldrig återvända.

Om nu snölavinen i Hardanger för 33 år sedan inte var en tillräckligt svår barriär att ta sig över, så överlever jag nog detta också! Och nervositeten under min första föreläsning på naturfotofestivalen i Vårgårda i november 1989, hade på bara 21 år försvunnit helt – och ändrats till fullkomlig njutning!

5286 (4)

Numera har jag dessutom stått inför tidernas största publik, fullkomligt fullständigt spritt språngande naken! Dessutom med en naken kropp som aldrig skulle fått någon lysande karriär som nakenmodell! Och inte nog med det; alla tevekanaler sände direkt från eländet!

Och tänka sig; jag dog inte! Inte ens en liten hjärtinfarkt… Ångesten, ögonmigränen och stressen – det tror jag däremot att även Guiness rekordbok kunde ha varit intresserade av.

Och jag står kvar, fullkomligt naken, för att kunna fortsätta föreställningen – när chocken, ilskan, skratten och brölen börjat lägga sig. Tror till och med att jag ska ta mig en runda med mikrofonen bland publiken och ställa lite frågor till dem. Och varför då inte börja längst bak i lokalen, bland de brölande huliganerna. Fråga om deras namn, om varför de är där – och inte minst varför de valt att sitta kvar. Detta fast föreställningen blivit både pinsam och synnerligen långrandig, och där man försiktigt undrar om de inte skulle kunna ha annat att fylla sina liv med. Därefter tar jag mig vidare till den delen av publiken som fortfarande skrattar eller fnissar, för att fråga om skämtet var så fantastiskt – att man kan skratta nu även tre år senare.

Allt det värsta jag kunde tänka mig under de åren jag slet med tidernas värsta scenskräck har jag nu fått uppleva – och dessutom i direktsänd teve, med spridning över hela världen. Och jag överlevde! Bara det är fullkomligt helt otroligt. Jag borde ju inte överlevt, jag har pratat med flera kollegor om vad jag nu gått genom under tre år – och samtliga säger till mig att de nog inte skulle ha överlevt.

Jag har alltså mot alla odds valt att gå vidare. Och jag har faktiskt redan haft ett antal föreläsningar, där jag inte skulle haft några problem med att ännu en gång stå där helt naken – inför en både skrattande och brölande publik. Men dessa människor har inte vågat dyka upp, då de inte vill riskera att bli konfronterade flera gånger av en naken föreläsare på tur runt bland publiken med mikrofonen i högsta hugg. Då är det bättre att fortsätta i det tysta och anonyma, utan risk för att tappa ansiktet inför den nakna föreläsarens mikrofon.

5287 (5)

Dessa människor hade nog definitivt inte överlevt om de själva hade tvingats stå nakna där på scenen. Och dessutom valt att fortsätta föreläsningen, utan att få gömma sig under både varma kläder och en svart mössa över huvudet.

Jag har idag gjort tidernas resa, från den där vintriga kvällen i Nå i Hardanger. Jag har fått genomlida allt det elände man kan föreställa sig från en scen. Även ruttna ägg och tomater. Men allt detta andra, den oerhörda glädje som mitt fotograferande har gett mig och även fortfarande ger – det överskuggar nog absolut allt. Jag brinner nog mer än de flesta för fotografi och naturfotografi, det att få skapa bilder och att få njuta hejdlöst av allt det naturen kan erbjuda.

Varje dag, varje år – resten av livet! Då blir nog några osäkert skrattande människor eller ett antal brölande och arga huliganer rätt obetydliga i sammanhanget.

Dessutom har jag upptäckt att en föreläsare som även skulle våga att stå naken inför sin publik, nog i längden blir en ännu bättre föreläsare. Ingen behöver heller vara orolig att boka in mig som föreläsare framöver – någon nudist kommer jag nog aldrig bli.

(Bild 1 – Gryningsljus, 2014)
(Bild 2 – Sex grönfinkar, 2014)

(Bild 3 – Morgonljus med grönsiska, 2014)

(Bild 4 – Snok, 2014)

(Bild 5 – Storskarv, 2014)

(Bild 6 – Flykt, 2014)

5288 (6)

Annonser