Respekt…

5226 (1)

Något av det viktigaste man kan ha som fotograf är respekt. Respekt för naturen, för motiven, för det bildmässiga språket – och givetvis även för andra fotografer och deras bilder. Saknar man denna respekt så kan man också se det i de egna bilderna – och även i hur man bemöter andra fotografer och deras bilder. Man måste verkligen tro på det man gör och sedan ha ett genuint intresse för den fotografiska bilden. Både de egna bilderna och andras.

Jag har mött ett antal sådana fotografer genom åren. Fotografer som i sina bilder inte fullt ut visar att man tror på bilden, och som då också alltid vill försvara den – men som också har så svårt att sprida entusiasm till andra fotografer. Efterhand som man blir allt duktigare på att fotografera, så blir denna ”respekt” också allt viktigare. Om man skulle tänka lite längre framåt, och försöka se hur det egna fotograferandet hämtar näring – samtidigt som de andra fotograferna smittas av detta och även höjer sitt eget fotograferande.

Jag skulle aldrig möta en annan fotograf med ett nedsättande beteende. Aldrig förlöjliga eller ifrågasätta andras skaparkraft. Aldrig gå i försvar mot mina egna bilder. Det finns ju inga bilder som gillas av alla. Där en av mina bilder kan hyllas upp i skyarna av någon, kan en annan undra starkt över vad som är bra med bilden. Jag skulle heller aldrig ifrågasätta en annan namngiven fotograf, helt enkelt för att jag anser att ingen fotograf är så duktig att man kan anse sig ha den rätten att ifrågasätta andra. Så duktiga fotografer finns inte.

Jag fick en sådan nedsättande kommentar till ett fågelalbum som jag länkade till på Facebook, nu helt nyligen. Från en fotograf som själv knappt hade en enda bild publicerad, och de få bilder jag kunde hitta var av synnerligen låg kvalitet. Märk väl; jag väljer att uttala mig kritiskt till denna fotografs bilder utan att namnge fotografen. Denne fotograf hade heller inte lämnat många kommentarer till andra. Fotografen trodde tydligen inte på sina egna bilder, och kanske saknade respekten för det egna skapandet. Vilket även blev mycket tydligt i den kommentar som lämnades till mitt fågelalbum.

5227 (2)

Fotografen valde att lämna följande kommentar: Många av dina äldre bilder håller yppersta klass, tyvärr kan du i mitt tycke inte leva upp till det i dagens ”produktion”. Och det blev en kommentar med fler frågetecken än med konstruktiv information. Jag är tyvärr inte överraskad att denna person lämnade just denna kommentar, då ”dessa fotografer” på olika ställen ofta valt att uttala sig om mig och mitt fotograferande i just dessa termer. Å andra sidan så finns det fotografer i samma gruppering som även kan säga sådant som: När ska han sluta visa fram gammal skåpmat och visa fler nya bilder i sin blogg? Två kommentarer som å ena sidan är helt olika, men som samtidigt säger precis exakt det samma. Och sedan kan man undra varför sådana kommentarer överhuvudtaget lämnas? Dessutom från fotografer som knappt fotograferar själva, eller publicerar ett mycket litet antal egna bilder.

Andemeningen i dessa två kommentarer är hur tydlig som helst; men jag undrar också varför man så tydligt underskattar mig och mitt fotograferande, men inte minst också underskattar alla andra som tittar på mina bilder. Tror dessa personer att andra ska ändra på sin smak och hålla med?

Det finns tyvärr fotografer som lägger mer tid på att ifrågasätta eller förlöjliga andra fotografer, än att lägga all fokus på att utveckla det egna fotograferandet. Kanske väljer de så för att de saknar respekt för sina medmänniskor, just för att de även saknar respekten för det egna skapandet? Och i bilderna kanske de även saknar respekten för motiven de fotograferar?

I denna bitterhet föds avundsjukan, då jag även märkt att de fotografer som får mest uppmärksamhet till sig och sina bilder, också är de fotografer som oftast får dessa kommentarer från andra. Varför är det så, eller varför ska det behöva vara så?

5228 (3)

Personligen tycker jag synd om dessa som inte tror på sig själv, och genom detta också måste ifrågasätta eller förlöjliga andra. Jag kan själv vara kritisk till andra fotografer, men då väljer jag att kritisera sakfrågan och givetvis väljer att inte namnge fotograferna ifråga. Det föder inget att väcka ont blod; alla gynnas av att det sprids glädje och entusiasm istället. Även det egna skapandet, och den egna tron på sig själv. Genom att hylla andra visar man att man även tror på det man själv gör.

Eller skulle jag varit så dum att jag hade svarat på fotografens kommentar med orden: Efter att ha tittat genom dina bilder, så ser jag att vi har samma problem…

Alla andra valde med tydlighet att ignorera denna kommentar i mitt fågelalbum och komma med egna kommentarer utan att låta sig påverkas. Vilket visar på egen styrka. Med ett undantag; en annan fotograf från samma gruppering kunde inte låta bli att gilla kommentaren från denna fotograf. Och jag kunde inte undvika att le lite försiktigt, då det blev lite väl övertydligt – då det är en fotograf som sedan många år alltid haft ett horn i sidan till mig som fotograf.

Tro mig; jag har genom åren fått höra det mesta. Jag har haft bildvisningar där jag visat mina tio bästa bilder på skogshare, och denna typ av fotografer har valt att vara knäpp tysta. Tills jag visat min elfte bild och fått kommentaren: Du har bättre bilder på skogshare… Jaha, tänker då jag. Vilka skogsharebilder är då bättre, då de andra innan möttes med tystnad? Eller så fick jag plötsligt ett ”kunskapsförtroende”; att jag borde ju veta vilka bilder som är mina bästa…

Samma fotografer kan vara där och plötsligt säga att en bild är för abstrakt, för konstig, för alldaglig – eller så kan jag få höra sådana kommentarer som att ”du var bättre förr”. Ibland från fotografer som inte själv hade börjat fotografera när jag visade bilder tidigare, eller att de då valde tystnaden. Dessa fotografer kan också uttala sig att jag tycker mig vara ”något mer än andra”, helt enkelt för att de saknar andra argument. Och genom kommentaren hoppas få ett samtycke från andra.

5229 (4)

Självklart är jag inte född igår, därför tycker jag heller inte att jag är ”världsbäst”. Som tur är! För skulle jag börja tycka så skulle jag också vara slut som skapande fotograf. Helt enkelt för att jag då inte skulle känna den utvecklande skaparkraft, som ju är så viktig för att behålla hungern och inte bli mätt. Men jag vet samtidigt så pass mycket att man inte kan ”lura i mig hur mycket som helst”, särskilt inte om argumenteringen eller andemeningen blir hur tydlig och primitiv som helst. Och där man hoppas att detta ska påverka andra; andra fotografer som själv är mitt i sitt eget skapande – och har respekt för det de gör.

Men jag är rak och öppen med mitt känsloregister, vilket även är ett tydligt karaktärsdrag hos de flesta ”konstnärliga” människor. Alltid kommer det finnas de som tycker jag är för öppen och entusiastisk, att jag nog skulle behöva bli ”mer svensk”. Mer försiktig och undvika häftiga diskussioner. Dessutom är det ju inte bra att ge ”dessa människor” extra uppmärksamhet hela tiden…

Men varför ska jag kommenteras till tystnad?

Det saknas verkligen inte människor som ständigt vill använda pekfingret… Istället för att alltid hålla sig till sakfrågan, och diskutera i vidare termer. För vem blir egentligen bra fotografer i en miljö där man hela tiden väljer att ifrågasätta eller förlöjliga varandra? Hur bra hade det inte blivit om vi alla valde att motivera och stimulera varandra, och dessutom ha intensiva och givande diskussioner om entusiasm – och respekt…

Man brukar säga att det är det säkraste beviset för framgång, om man får ett antal ”fiender” som blir mer och mer angelägna att vilja ifrågasätta eller förlöjliga. Framgång föder fiender, brukar ju ofta sägas. Och har man en hel bataljon av fotografer efter sig som inte gör annat än att vilja motarbeta, så borde man ju då se detta som ett tecken på att man verkligen lyckats nå framgång…

5230 (5)

Tack så mycket för det!

Däremot skadar det mer än det gynnar. Kanske inte för mig i första hand, utan mest för dessa andra fotografer som ständigt ”håller på” – då de verkar komma allt längre från sitt eget skapande. Bitterheten svärtar ned självrespekten och självförtroendet. Den så viktiga utvecklingen för att själv bli en bra fotograf får då svårare att få nödvändig näring.

Därför tycker jag också synd om dessa fotografer, som hellre pratar om bristen hos andra än att själv kunna erbjuda egna spännande bilder. Och genom detta stärka den egna självbilden och respekten – och själv bli en förebild för andra.

Man blir en bra fotograf genom att visa bra bilder, och att hela tiden gå vidare i skapandet. Man blir en förebild genom att vara framåt och tro på det man gör, och genom att ha självrespekt och inte minst respekt för andra. Det är då man kan utveckla och förnya det egna fotograferandet, och dessutom få härlig inspiration från andra fotografers fantastiska bilder som bonus.

Så enkelt är det!

(PS! Jag har plockat bort länken till fågelalbumet, för att skydda personens identitet)

(Bild 1 – Flygplanet, 2014)
(Bild 2 – Is, 1997)

(Bild 3 – Höstlöv, 1993)

(Bild 4 – Spektra, 1993)

(Bild 5 – Skräddare, 2014)

(Bild 6 – Dovhjortar, 1992)

5231 (6)

26 reaktioner på ”Respekt…

  1. nå det är sant det finns en hel del sådana fotografer som har fullt upp att tracka på andra och lyfta sig själv samtidigt och ofta så finns det inte mycket att kolla på dennes sida…tycker sådana människor är bedrövliga så jäkla trött på människor som ständigt ska gnälla på andras bilder hur folk fotar och hur kommer det sig den får vara med där? nä och det dumma är dom verkar inte förstå det själva hur dom är..jag lägger ingen mer vikt vid dessa människor dom förtjänar ingen respekt heller
    ha en fin dag terje
    peter

    • Tack Peter! 🙂
      Det bästa är ju att ignorera dessa människor. Kanske. Men med facit i hand blir vi heller aldrig av med dem. Så att skriva om det, att belysa problemet så kanske några av dessa kommer till insikt och förändrar sina attityder. Då jag fullt och fast tror på människans förmåga att kunna ändra sig. Och att utvecklas. Previs som vi ständigt också kan utveckla det egna fotograferandet. 🙂

  2. Jag läste just den kommentaren och jag reagerade på den. Jag såg ditt svar som på ett trevligt sätt skojade till det litet. Jag undrade direkt varför man lämnar sådan en kommentar som denna man hade gjort. Jag tyckte det var direkt osmakligt att uttrycka sig på det viset och andemeningen gick inte att missta sig på. Det var meningen att trycka ned… Enda andra alternativet, dock inte lika troligt, är att författaren av detta tvivelaktiga inlägg helt enkelt bara uttryckte sig riktigt klumpigt. Men det har jag mer svårt att tro.
    Hoppas det inte var från någon du trodde var en vän, för då gör det ont.

    Skönt att märka att du inte låter dig tryckas ned och att du ser att många runt om kring dig stödjer dig och uppskattar dina bilder. Och visar det med positiva kommentarer till dina fina bilder. I ljuset av det så kan man bara skämta bort sådana tragikomiska element som bara vill störa och röra om i grytan.

    Fortsätt på din väg Terje, ingen annan går den vägen lika bra och framgångsrikt som du!

    Mvh
    Anders

    • Tack så mycket Anders! 🙂
      Jo, jag vet att många så kommentaren och uppmärksammade den till mig. Och jag tycker synd om honom, då han så tydligt för sin egen skull hade behövt koncentrera sig mer på det egna skapandet – med en annan grundinställning till sig själv och andra. Jodå, jag fortsätter på min väg. Självklart. Sedan kan dessa fotografer fortsätta på sin. Förhoppningsvis kommer de så småningom upptäcka vem de skadar mest. Och inte är det mig.

      Jag vet själv inte alls vem denna fotograf är, men det var inte första kommentaren jag fick från honom heller. Men jag vet vilken grupp han också är medlem i, så även den som gillade hans kommentar. 🙂

  3. Bilder är som musik. Olika tycken och tänkanden.
    Men det finns också människor som tror att dom vet bäst och vill klanka ner på andra…. av avundsjuk, naturligtvis!
    Fina bilder Terje!!
    Gillar dovhjortarna (Y)
    Ha en bra tisdag 😀

  4. Förbaskat bra och intressant Du skriver Terje.
    Det är ju så att avundsjukan, den onda svartsjukan, tär sönder människan i själen. Den människan som är avundsjuk på Dig och Dina bilder, ja jag tvivlar på att den människan går ut med glädje i naturen och fotograferar, Det är bara att beklaga att dessa människor ej kommit längre i sin självinsikt, jag tycker som du, det är synd om dem.
    Du är så stark och jag gillar det Du levererar, både dina texter och dina vackra bilder. Tycker du illustrerar dina texter så bra. Alla borde ha respekt men tyvärr existerar inte det ordet i alla familjer.

    Ha’t så pent 🙂
    /Syssy

  5. Det är som att tävla i musik, mycket svårt att tala om vad som är bäst, smaken är som baken, delad.

    Avund är en svår sjukdom, har genom åren fått erfara det, trots att de flesta inte vet vad jag har för bilder. Det finns även en avund på annat jag gör, synd om dessa människor, men lagom åt dem !

    • Att tävla är en sak, men att försöka flytta tävlandet från musiken tills vad musikerna tycker om varandra – det steget blir konstigt på alla sätt. Men det är så det ser ut på många håll mellan fotograferna. Och avund är roten till mycket ont; både hos de som utsätts för det men också de som lider av det.

      • Förstår hur du menar.

        Lyssnar på många olika musikstilar, men det är musik med improvisation som jag gillar och sådana musiker gillar nog oftast varandra, är lite lagd åt det jazziga hållet. Det började med Art Blakey And The Jazzmessengers, jag var då 16-år och det var min första jazziga vinyl-LP. Importerar vissa skivor från USA, det är bluesjazzen jag gillar bäst. Man ser tydliga kopplingar mellan musikerna. Det är främst 60-70 talen som gäller, då var den musiken som störst. Det var då poppen dök upp, sådana som The Beatles började ta stora marknadsandelar, Så det fanns inte mycket över i skivbutikerna för den musik jag gillar. Men det finns många nygamla remixar, från den tiden att hämta hem.

        • Är själv inte inne på jazz, men förstår de som gillar den. Men jag lyssnar själv på olika musikstilar; hårdrock, rock, klassisk, folkmusik. Och jag kan inte tänka mig livet utan musik. Musik är också en av mina viktigaste inspirationskällor till mitt eget skapande. När jag ser bilder, hör jag musik – och när jag hör musik, ser jag bilder. 🙂

        • Musik är nästan lika meditativt som att sitta på pass med stortelet och läge på bilder, så känner jag! Att beskriva musik eller bilder i text, är näst intill omöjligt, som jag ser det. Dom där grabbarna Led Zeppelin, brukar kallas hårdrockare. Men för mig är det mycket jazzigt,
          det kommer ann på hur det spelas. Finns mycket pop som är bra, som jag ser det. Men blir lätt uttjatad, har alltså svårt för upprepningar. Kan bli allt för förutsägbart. Så improvisation över en melodi, som musikerna bollar mellan varandra och kraftig rytmik som typ Billy Cobham, sån är jag.

          Här ett lyssningsprov: https://www.youtube.com/watch?v=OuTxLVT41c8

        • Visst är det! Det meditativa i att lyssna på musik, att titta på bilder, att filosofera vid stubben i skogen. Och styrkan i Led Zeppelin är ju känslan och genom det förmågan att under en konsert få fram ”det lilla extra” eller ”det magiska”. 🙂

        • Om vi kommer från ämnet gör väl inte så mycket egentligen, ibland blir det så. Kanske för att musik och bild ligger så nära varandra och ger näring åt varandra. 🙂

  6. Att folk orkar. . .
    En sån där pajas som sprider massa skit omkring sig har förmodligen inte tid att fotografera, utan ägnar förmodligen sin vakna tid på att ge sig på andra, på ett eller annat sätt.
    Egentligen är det synd att skriva om det här, då hen med största sannolikhet besöker din sida och på något perverst vis får näring av att läsa om sig själv.

    Hur som helst, ha det gött Terje och låt skithögarna hållas diket, omkörda, bortglömda och hånade.

    (Bilden på hjortarna är helt magisk, tack)

    Med vänlig hälsning Jimmy

  7. Kan inte mer än hålla med. Detta är ju tydliga exempel där det inte går att missa vad det handlar om. Bara att skita i dessa muppar och gå vidare. Personligen är jag sjukt less på alla som hela tiden måste definiera VAD fotografi är och vad som INTE är det. Inom vissa grupper och föreningar kan jag ha viss förståelse för att man på något sätt vill uttala sig om detta, men att i mer generella termer praktisera sin åsikt är bara naivt och hämmande för den egna utvecklingen. Vem har tolkningsföreträde? Allt är subjektivt i denna värld då vi är individer! För mig som fotograf är bilden viktigast, inte hur den kommit till. För en dokumentär fotograf blir det så klart viktigt hur bilden kommit till då man gör anspråk på att skildra det äkta, det naturliga. En sak är i alla fall säker, det finns en mängd fotografer inom olika erkända grupperingar som ägnar sig åt en hel del spakande och dragande i reglagen i både Lightroom och Photoshop och säkerligen i andra program.

    Kom lite från ämnet kanske men tyckte det var på sin plats. ☺

    • Tack så mycket Åke! 🙂
      Definitioner är en sak, men att ge sig på andra fotografer genom att ifrågasätta eller kanske förlöjliga – det blir alltid bara fel. Ingen, eller alla, har väl tolkningsföreträde. Beroende på hur man hanterar det. Visst är fotografi subjektivt, och ska givetvis fortsätta att få vara det.

      Ibland kan man hamna utanför ämnet, men det kom samtidigt fram var du står och vad du tycker – vilket är det viktiga, tycker jag. 🙂

  8. Det är för mig helt obegripligt hur man kan välja att lägga sin tid på att skriva kommentarer till bilder som man INTE tycker om. Varför söker man sig inte till de platser på nätet som har bilder som förför, inspirerar och förtrollar istället? Givetvis spiller ens illvilja, avundsjuka och dåliga karma över på ens eget skapande. Ännu en suverän artikel, Terje!

    • Tack så mycket Gustav! 🙂
      Det är mycket man inte förstår i detta, samtidigt som man också misstänker de rätta orsakerna till detta. Vilket gör det ännu mer märkligt, och något man aldrig kan acceptera. 🙂

  9. Ödmjukhet och respekt, två viktiga ledord. Enkelt och självklart, men ack så svårt för vissa att förhålla sig till. Det är så tråkigt att just naturfoto ska vara en så enormt insnöad genre där alla utövare minsann vet hur naturfoto ska se ut och vara. Jag får ibland frågan om jag är med i någon fotoförening men jag har inget som helst intresse av att gå med i någon. Inget intresse av att diskutera fotoutrustning och hur ett naturfoto ska se ut. Skulle möjligen vara en konstförening där man pratar BILD, oavsett hur den kommer till. Vad bilden förmedlar, inte dess kvalitet. Fick själv en släng av sleven häromdagen när min bild på åskvädret hade varit med i TV4 och sedan lades upp på deras Facebook-sida. Första kommentaren löd kort och gott: fejkat. Därefter en lång rad kommentarer som tog bilden i försvar och menade att de själva hade sett åskvädret och att bilden var verkligheten trogen. Den förste kommenteraren återtog då: ni bara hittar på. Och senare: att ni går på sånt. Därför var det med stort nöje jag till slut levererade det dräpande dråpslaget och berättade hur det förhöll sig. Jag tog inte bilden i försvar utan berättade sanningen. De finns överallt, nedgörarna, och kanske bör man möta dem med ödmjukhet för det kanske är just det de saknar. Ödmjukhet och respekt är den näring de förmodligen är svältfödda på.
    //Erik

    • Vi är helt överens Erik! Ödmjukhet och respekt. Mot medmänniskor, miljö, natur och djur. Varför det är så just med naturfoto vet jag inte, jag har spekulerat kring detta vid flera tillfällen från lite olika håll. Tror mig; i en konstförening är det inte nödvändigtvis bättre. Jag var under en kort period även medlem i en förening med konstnärer, och där diskuterade man teknik ännu mer än i fotoklubben. Vilket förvånade mig, då konstnärerna hade mycket olika stilar och tekniker – allt från installation och skulptur, till akvarell och foto.

      Du fick din slev du också. Och varje gång, undrar man hur man ska få stopp på det. Du gjorde helt rätt att behålla lugnet och möta personen med ödmjukhet och information. För någon dag sedan fick också Malin möta en sådan person – och jag har mött sådana rätt ofta också genom åren. Det kommer som ett brev på posten, och man undrar varje gång hur man kan få stopp på det.

      Jag berör ämnet och problemet i debattartiklar här i bloggen, försöker belysa problemet – och hoppas att det kan ändras och bli bättre med tiden. Det gäller i vilket fall som att alltid föregå med gott exempel – och inte ge tillbaka med samma mynt. 🙂

  10. Mycket intressant läsning det här Terje!
    Det är tragiskt att folk gör på det här sättet. Att uttala sig om någon annans bilder så respektlös i syfte att framhäva sig själv och nedvärdera på det här sättet tycker jag inte om. Men det blir också nästan lite mer komiskt då man själv inte har något att visa upp. Som jag ser det är det avundsjuka som är den enda förklaringen till detta beteende. Inget blir heller bättre om man beter sig på ett respektlöst sätt, vare sig när det gäller motivet, naturen, bildspråket eller andra fotografer. Det går aldrig bli en duktig fotograf genom att klanka ned på någon annan. Precis på samma sätt som man inte kan bli en bättre bilförare genom att säga att någon annan är kass på att köra bil. Om det nu var så att denne fotograf inte tycker om dina bilder så tycker jag att denne helt enkelt borde struntat i att kommentera dessa. Att bete sig på det här sättet är inte okej tycker jag!

    Jag vill passa på att berömma bild 3 och 6 i det här inlägget. Bild 3 tycker jag ger en känsla av hösten och vad som komma skall. Bild 6 – vilken stämning, helt otrolig bild Terje! 🙂

    • Tack så mycket Mårten! 🙂
      Fiender, eller fotografer som av olika anledningar inte gillat mig och/eller mina bilder, har jag haft i alla år. Efter det som skedde september 2011 fick dessa större legitimitet i sina åsikter. Och det blev häxjakt, förlöjligande, ifrågasättande och misstro i en strid ström. De absolut flesta valde att göra detta anonymt och under pseudonym, i första hand för att skydda sig själv för att inte stå i sämre dager om olika saker inte stämde. Därför kunde man också tillåta sig att spekulera hejvilt. I allt detta som de lade fram som ”bevis” (varav 99 procent är spekulationer utan uns av sanning), så var målet för dessa hur tydligt som helst. Att jag inte skulle ha en chans till upprättelse och att bli av med en naturfotograf de tyckte inte förtjänade uppmärksamheten och framgångarna jag haft under flera år. Man behöver inte högt IQ för att lista ut detta.

      Denna typ av människor har alltid funnits och kommer tyvärr troligen finnas kvar inom foto/naturfotomiljön även framöver. En del av detta är avundsjuka, men något handlar också om att själv få uppmärksamhet som man tycker sig ha rätt på. Det finns flera olika bottnar i detta, där avundsjukan kan förklaras som en orsak bland flera.

      Å andra sidan kan dessa människor inte låta bli att besöka min blogg dagligen, och vissa motarbeta/sprida misstro där de har inflytande. Eller får inflytande.

      Det finns flera framstående naturfotografer, i Sverige och utomlands, som är goda vänner till mig; och som sagt att de nog inte skulle överlevt det jag gått genom. Samtidigt så handlar det för mig att behålla rätten att få göra det jag vill – utan direktiv eller krav från andra. Och minst av allt från dessa anonyma ”poliserna”. Ju mer bilder jag visar, ju fler som ger mig positiv feedback, ju fler som tar avstånd från denna mentalitet – desto tystare blir dessa. Vissa kan till en början bli mer aggressiva, men de flesta försvinner som grå möss när de upptäcker att de förlorar i inflytande. Här ligger foto- och naturfotomiljöns största ansvar som helhet. 🙂

Lämna ett svar till Maud Björkman Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s