Respekt…

5226 (1)

Något av det viktigaste man kan ha som fotograf är respekt. Respekt för naturen, för motiven, för det bildmässiga språket – och givetvis även för andra fotografer och deras bilder. Saknar man denna respekt så kan man också se det i de egna bilderna – och även i hur man bemöter andra fotografer och deras bilder. Man måste verkligen tro på det man gör och sedan ha ett genuint intresse för den fotografiska bilden. Både de egna bilderna och andras.

Jag har mött ett antal sådana fotografer genom åren. Fotografer som i sina bilder inte fullt ut visar att man tror på bilden, och som då också alltid vill försvara den – men som också har så svårt att sprida entusiasm till andra fotografer. Efterhand som man blir allt duktigare på att fotografera, så blir denna ”respekt” också allt viktigare. Om man skulle tänka lite längre framåt, och försöka se hur det egna fotograferandet hämtar näring – samtidigt som de andra fotograferna smittas av detta och även höjer sitt eget fotograferande.

Jag skulle aldrig möta en annan fotograf med ett nedsättande beteende. Aldrig förlöjliga eller ifrågasätta andras skaparkraft. Aldrig gå i försvar mot mina egna bilder. Det finns ju inga bilder som gillas av alla. Där en av mina bilder kan hyllas upp i skyarna av någon, kan en annan undra starkt över vad som är bra med bilden. Jag skulle heller aldrig ifrågasätta en annan namngiven fotograf, helt enkelt för att jag anser att ingen fotograf är så duktig att man kan anse sig ha den rätten att ifrågasätta andra. Så duktiga fotografer finns inte.

Jag fick en sådan nedsättande kommentar till ett fågelalbum som jag länkade till på Facebook, nu helt nyligen. Från en fotograf som själv knappt hade en enda bild publicerad, och de få bilder jag kunde hitta var av synnerligen låg kvalitet. Märk väl; jag väljer att uttala mig kritiskt till denna fotografs bilder utan att namnge fotografen. Denne fotograf hade heller inte lämnat många kommentarer till andra. Fotografen trodde tydligen inte på sina egna bilder, och kanske saknade respekten för det egna skapandet. Vilket även blev mycket tydligt i den kommentar som lämnades till mitt fågelalbum.

5227 (2)

Fotografen valde att lämna följande kommentar: Många av dina äldre bilder håller yppersta klass, tyvärr kan du i mitt tycke inte leva upp till det i dagens ”produktion”. Och det blev en kommentar med fler frågetecken än med konstruktiv information. Jag är tyvärr inte överraskad att denna person lämnade just denna kommentar, då ”dessa fotografer” på olika ställen ofta valt att uttala sig om mig och mitt fotograferande i just dessa termer. Å andra sidan så finns det fotografer i samma gruppering som även kan säga sådant som: När ska han sluta visa fram gammal skåpmat och visa fler nya bilder i sin blogg? Två kommentarer som å ena sidan är helt olika, men som samtidigt säger precis exakt det samma. Och sedan kan man undra varför sådana kommentarer överhuvudtaget lämnas? Dessutom från fotografer som knappt fotograferar själva, eller publicerar ett mycket litet antal egna bilder.

Andemeningen i dessa två kommentarer är hur tydlig som helst; men jag undrar också varför man så tydligt underskattar mig och mitt fotograferande, men inte minst också underskattar alla andra som tittar på mina bilder. Tror dessa personer att andra ska ändra på sin smak och hålla med?

Det finns tyvärr fotografer som lägger mer tid på att ifrågasätta eller förlöjliga andra fotografer, än att lägga all fokus på att utveckla det egna fotograferandet. Kanske väljer de så för att de saknar respekt för sina medmänniskor, just för att de även saknar respekten för det egna skapandet? Och i bilderna kanske de även saknar respekten för motiven de fotograferar?

I denna bitterhet föds avundsjukan, då jag även märkt att de fotografer som får mest uppmärksamhet till sig och sina bilder, också är de fotografer som oftast får dessa kommentarer från andra. Varför är det så, eller varför ska det behöva vara så?

5228 (3)

Personligen tycker jag synd om dessa som inte tror på sig själv, och genom detta också måste ifrågasätta eller förlöjliga andra. Jag kan själv vara kritisk till andra fotografer, men då väljer jag att kritisera sakfrågan och givetvis väljer att inte namnge fotograferna ifråga. Det föder inget att väcka ont blod; alla gynnas av att det sprids glädje och entusiasm istället. Även det egna skapandet, och den egna tron på sig själv. Genom att hylla andra visar man att man även tror på det man själv gör.

Eller skulle jag varit så dum att jag hade svarat på fotografens kommentar med orden: Efter att ha tittat genom dina bilder, så ser jag att vi har samma problem…

Alla andra valde med tydlighet att ignorera denna kommentar i mitt fågelalbum och komma med egna kommentarer utan att låta sig påverkas. Vilket visar på egen styrka. Med ett undantag; en annan fotograf från samma gruppering kunde inte låta bli att gilla kommentaren från denna fotograf. Och jag kunde inte undvika att le lite försiktigt, då det blev lite väl övertydligt – då det är en fotograf som sedan många år alltid haft ett horn i sidan till mig som fotograf.

Tro mig; jag har genom åren fått höra det mesta. Jag har haft bildvisningar där jag visat mina tio bästa bilder på skogshare, och denna typ av fotografer har valt att vara knäpp tysta. Tills jag visat min elfte bild och fått kommentaren: Du har bättre bilder på skogshare… Jaha, tänker då jag. Vilka skogsharebilder är då bättre, då de andra innan möttes med tystnad? Eller så fick jag plötsligt ett ”kunskapsförtroende”; att jag borde ju veta vilka bilder som är mina bästa…

Samma fotografer kan vara där och plötsligt säga att en bild är för abstrakt, för konstig, för alldaglig – eller så kan jag få höra sådana kommentarer som att ”du var bättre förr”. Ibland från fotografer som inte själv hade börjat fotografera när jag visade bilder tidigare, eller att de då valde tystnaden. Dessa fotografer kan också uttala sig att jag tycker mig vara ”något mer än andra”, helt enkelt för att de saknar andra argument. Och genom kommentaren hoppas få ett samtycke från andra.

5229 (4)

Självklart är jag inte född igår, därför tycker jag heller inte att jag är ”världsbäst”. Som tur är! För skulle jag börja tycka så skulle jag också vara slut som skapande fotograf. Helt enkelt för att jag då inte skulle känna den utvecklande skaparkraft, som ju är så viktig för att behålla hungern och inte bli mätt. Men jag vet samtidigt så pass mycket att man inte kan ”lura i mig hur mycket som helst”, särskilt inte om argumenteringen eller andemeningen blir hur tydlig och primitiv som helst. Och där man hoppas att detta ska påverka andra; andra fotografer som själv är mitt i sitt eget skapande – och har respekt för det de gör.

Men jag är rak och öppen med mitt känsloregister, vilket även är ett tydligt karaktärsdrag hos de flesta ”konstnärliga” människor. Alltid kommer det finnas de som tycker jag är för öppen och entusiastisk, att jag nog skulle behöva bli ”mer svensk”. Mer försiktig och undvika häftiga diskussioner. Dessutom är det ju inte bra att ge ”dessa människor” extra uppmärksamhet hela tiden…

Men varför ska jag kommenteras till tystnad?

Det saknas verkligen inte människor som ständigt vill använda pekfingret… Istället för att alltid hålla sig till sakfrågan, och diskutera i vidare termer. För vem blir egentligen bra fotografer i en miljö där man hela tiden väljer att ifrågasätta eller förlöjliga varandra? Hur bra hade det inte blivit om vi alla valde att motivera och stimulera varandra, och dessutom ha intensiva och givande diskussioner om entusiasm – och respekt…

Man brukar säga att det är det säkraste beviset för framgång, om man får ett antal ”fiender” som blir mer och mer angelägna att vilja ifrågasätta eller förlöjliga. Framgång föder fiender, brukar ju ofta sägas. Och har man en hel bataljon av fotografer efter sig som inte gör annat än att vilja motarbeta, så borde man ju då se detta som ett tecken på att man verkligen lyckats nå framgång…

5230 (5)

Tack så mycket för det!

Däremot skadar det mer än det gynnar. Kanske inte för mig i första hand, utan mest för dessa andra fotografer som ständigt ”håller på” – då de verkar komma allt längre från sitt eget skapande. Bitterheten svärtar ned självrespekten och självförtroendet. Den så viktiga utvecklingen för att själv bli en bra fotograf får då svårare att få nödvändig näring.

Därför tycker jag också synd om dessa fotografer, som hellre pratar om bristen hos andra än att själv kunna erbjuda egna spännande bilder. Och genom detta stärka den egna självbilden och respekten – och själv bli en förebild för andra.

Man blir en bra fotograf genom att visa bra bilder, och att hela tiden gå vidare i skapandet. Man blir en förebild genom att vara framåt och tro på det man gör, och genom att ha självrespekt och inte minst respekt för andra. Det är då man kan utveckla och förnya det egna fotograferandet, och dessutom få härlig inspiration från andra fotografers fantastiska bilder som bonus.

Så enkelt är det!

(PS! Jag har plockat bort länken till fågelalbumet, för att skydda personens identitet)

(Bild 1 – Flygplanet, 2014)
(Bild 2 – Is, 1997)

(Bild 3 – Höstlöv, 1993)

(Bild 4 – Spektra, 1993)

(Bild 5 – Skräddare, 2014)

(Bild 6 – Dovhjortar, 1992)

5231 (6)