Fenomenet…

4963 (1)

Ofta undrar jag över vilket samhälle vi är på väg att skapa. Ett samhälle där vi å ena sidan allt mer sällan träffas i verkligheten, men där vi också söker mer och mer uppmärksamhet eller bekräftelse på Internet. Vi är många som bloggar om allt möjligt, vi delar med oss, vi är öppna och ärliga, vi marknadsför oss, vi provocerar, vi söker… Många är också ständigt online på antingen Facebook, Twitter eller Instagram – berättar om våra resor, vad vi handlat, vart vi åt glass, vem vi träffat i verkligheten. Vi skriver, vi fotograferar. Våra liv blir ständigt publicerat för alla och envar. Vi har alla blivit redaktörer över våra liv…

Jag undrar också lite försiktigt var allt detta lagras; och för hur länge…

Och sedan undrar jag var alla vänner skulle ta vägen, om man nu mot förmodan skulle sluta vara medlem på Facebook… Försvinner de bara? Idag får jag ju ett flertal vänförfrågningar varje dag, från människor jag aldrig träffat i verkligheten… Och min blogg har mängder av läsare varje dag, många människor från alla världens hörn – som jag heller inte träffat i verkligheten. Men de blir alla vänner och bekanta, detta fast jag knappt vet hur vissa ser ut eller hur deras liv ser ut i deras verklighet.

Jag minns hur det var förr i tiden. Innan fenomenet Internet hade börjat etablera sig på allvar. I min verklighet träffade jag underbara fotokompisar och goda vänner var och varannan dag. Över en kopp kaffe och lite tilltugg. Skrattade, pratade skit, umgicks. Ofta var vi också flera fotografer som åkte till Öland eller till fjällen. Hade med stormkök, gjorde upp en öppen eld – fotograferandet kändes nästan som en ursäkt för att få umgås.

Idag har jag goda vänner i Mexico, USA, Holland, Nord-Norge, Oslo, Dalarna, Skåne eller Bohuslän. De flesta man ”umgås” med bor på annat håll, vilket gör umgänget begränsat – och det sociala på Internet ännu viktigare. Den sociala människan har hittat ett sätt att få fortsätta umgås, men nu med människor från hela världen. Ständigt, hela tiden, dygnet runt. Jag minns hur det var när jag som tonåring fick några brevvänner; en fågelskådare i Torquay och en naturintresserad australiensare. Vi skrev brev, och det kunde dröja flera veckor eller månader innan man fick svar. Och allt kändes så exotiskt, att få läsa om någon annans liv på en helt annan plats i världen – och dessutom på engelska…

4964 (2)

Egentligen är ju mycket av detta helt fantastiskt, jag kan fortfarande idag fascineras över fenomenet Internet – det är ju annars så lätt att ta det som en självklarhet. Att kolla mejlen eller efter meddelanden på Facebook blir ju nästan som att fundera på om jag ska ha ost eller skinka på smörgåsen…

I postlådan har de personliga breven slutat komma, och för en stund funderar jag över när detta skedde? Jag kan faktiskt inte säga helt säkert, utan konstatera att det som kommer i postlådan numera är antingen reklam, räkningar eller en tidning man prenumererar på. Inget annat egentligen. Förr i tiden dök det upp hälsningar från allehanda fotografer; antingen som ett personligt brev eller som ett trevligt vykort från Cypern eller Florida. Nu dyker det upp som mejl, meddelanden på Facebook eller som en kommentar i bloggen. Ibland kan det också komma ett sms. Vi väljer att skriva till varandra även över telefonen – vi pratas ju alltmer sällan. I verkligheten, ja även i telefonen, är det sällan vi pratas…

Jag tror aldrig mullsjöborna umgåtts så lite med varandra någonsin som idag. Och fotograferna väljer att mötas i skriven form på Fotosidan, en grupp på Facebook eller att vi lämnar kommentarer till varandra i våra bloggar. Den vanliga fotoklubben får allt färre medlemmar; det är inte många fotoklubbar i Sverige idag som får flera en 10-12 medlemmar till de olika mötena. Förr i tiden fanns det många naturfotografer som stort sett levde på att åka landet runt och föreläsa. Idag är den marknaden mer eller mindre borta; att idag hitta duktiga föreläsare bland naturfotograferna blir allt svårare. Jag skulle idag få svårt att hitta mer än 5-10 naturfotografer som inte bara är duktiga fotografer, utan också bemästrar föreläsandets konst… Dagens aktiva har ju inte den vanan…

Jag undrar vad denna utveckling kommer resultera i; om vi blir allt sämre på att uppföra oss som ”vanligt folk”. Vad kommer ske med de så nödvändiga sociala koderna? Fast vi blir alltmer privata och öppna, så förlorar vi förmågan att umgås i verkligheten… Idag får jag vänförfrågningar från journalister som vill ha tillgång till min mer privata sfär på Facebook; för att kunna följa med…

Räcker det plötsligt inte längre att läsa min blogg eller titta på min officiella Facebooksida?

4965 (3)

Även om jag tillhör en av de mest öppna och personliga naturfotograferna, att jag ständigt delar med mig av mina bilder och mina tankar – så är jag samtidigt noggrann med vad jag publicerar. Jag kommer aldrig bli lika öppen och personlig mot vänner på Internet, som jag är mot de vänner jag umgås med i verkligheten. En viss form för integritet har jag ju, ni kommer aldrig få läsa texter från mig där jag öppnar upp mig till hundra procent. Helt och hållet för att Internet ju är en mediaform där det jag publicerar också blir tillgängligt för ”alla”. Och jag vill verkligen inte att ”allt” ska finnas i publicerad form. Antingen det är i en intervju på teve, i en dagstidning eller en fototidskrift. Så även när jag undervisar eller föreläser, så finns det en privat Terje och en offentlig Terje.

Detta alltså fast jag är mer privat än många andra; så finns det gränser även för mig. Givetvis!

Jag tillhör heller inte den kategorin människor som är anonym på Internet. Om man inte har någon form av skyddad personlighet, så förstår jag inte varför man vill vara anonym. Eller rättare sagt; jag kan förstå det på sätt och vis, då man inte vill pekas ut i någon form. Men jag har den åsikten att man aldrig ska skriva något under pseudonym som man inte kan skriva under sitt eget namn. På samma sätt som att man inte ska säga något om en annan människa, som man inte kan säga till människan direkt! Detta är för mig inget annat än ”sunt bondvett”´och det visar även att jag faktiskt fick en bra uppfostran en gång i tiden!

Idag har ”näthat” blivit ett begrepp och tyvärr ett allt vanligare fenomen. Det finns många som inte förstått betydelsen av det, då man själv ännu inte blivit utsatt för det. Vissa lever också fortfarande med den bilden att detta är något som enbart ”kändisar” eller andra offentliga personer blir utsatta för. Men så är det tyvärr inte längre. Exemplen är idag många där helt ”vanliga” människor får hatkommentarer på sin blogg, idiotkommentarer i en grupp på Facebook, vidriga påhopp från en följare på Twitter eller Instagram – eller så dyker det upp ett fruktansvärt mejl i inkorgen från någon med ett fantastiskt pseudonym. Med en mejladress som också är otroligt fantasifull, och en IP-adress som leder till en skogsdunge i norra Jämtland, en server i Kalifornien eller ett palmträd i Ny-Kaledonien.

4966 (4)

Det finns kvinnor som kallas för de vidrigaste saker som jag väljer att inte nämna, och män som plötsligt blir kallade både psykopat, skattefifflare eller pedofil. Detta näthat antar nu sådan omfattning att man börjat diskutera lagändringar för att på något sätt förhindra att det ska bli ännu värre. Och media har börjat uppmärksamma fenomenet i olika teveprogram eller i krönikor i dagstidningarna.

Vi har alltså äntligen börjat uppmärksamma fenomenet, men vi har fortfarande långt kvar till att lösa det. Fortfarande är vi i det stadiet där vi berättar om att det finns – och hur det ser ut. Och extra uppmärksamhet får det när proportionerna blir synnerligen tragiska och fruktansvärda; som att en tjej begår självmord på grund av näthat. Det är först när dödsfallen kommer, som vi vaknar – vi människor har ju den förmågan eller begränsningen att vi alltid vaknar först när något är för sent… Inte innan. Vi är dåliga på att förebygga problem. Dessutom glömmer vi, oftast alldeles för fort.

Jag har sett ett flertal teveprogram där vissa av dessa näthatare blir avslöjade; och det gemensamma för samtliga är att de kommer med en mängd dumma bortförklaringar; det är antingen en granne eller kompis som skrivit… När det verkligen kom till kritan och man blev identifierad så kunde man inte längre stå för det man skrivit till en annan människa. Vilket blir ännu ett bevis för att ”skitsnackare” alltid är och har varit de fegaste människorna. Det finns många människor där ute med dubbel personlighet; en offentlig när man möter andra människor, och en helt annan i det fördolda när man sitter där ensam framför datorn i dunklet från bordslampan…

Varför har vissa människor behovet att bete sig som svin eller idioter på Internet? Det är tiotusenkronorsfrågan! Och det problemet har vi ännu inte löst – och jag tror tyvärr inte att vi kommer till en lösning heller på detta fenomen inom en snar framtid. Skitsnack och skvaller har ju alltid funnits, kanske helt sedan människans början som art. Och vi har haft olika krig genom årtusenden som ännu mer bekräftar att människan nog inte är det klokaste djuret…

4967 (5)

Näthat är egentligen ett samhällsproblem, mer än ett Internetproblem. Ju större klyftorna blir mellan fattig och rik, desto större missnöje och avund. Ju större missnöje och avund, desto mer rasism och fascism. Och människor som känner sig misslyckade i någon form, det är enbart dessa som har behovet av att trycka ned andra människor. Gör man andra svaga, så kan man själv växa och känna framgång. Alla dessa anonyma näthatare är egentligen inget annat än människor som känner sig misslyckade och hyser avund, bitterhet eller hat mot människor som lyckats i någon form. I värsta fall skyr man inga medel, och vem som helst kan hamna i skottlinjen.

Bästa sättet att få motståndare är ju som sagt att bli framgångsrik. Och människor som av olika anledningar mår bra med sig själv och livet, dessa blir också målen för detta missnöje eller avund. Eller hat! En människa som mår bra med sig själv fullt ut blir ingen mobbare eller näthatare.

Bästa sättet är att ignorera dessa nättroll eller näthatare, brukar många säga. Nåja, så enkelt är det ju inte. Vill man lösa mobbning i skolan, så hjälper det ju inte att ignorera problemet, inte sant? Det har vi redan alldeles för många exempel på. Det gäller att faktiskt fullt ut lösa problemet. Att hjälpa mobboffren, men även mobbarna. Och tro mig, mobbarna är faktiskt de som behöver mest hjälp! Nättrollen och näthatarna är människor som är i stort behov av någon form för hjälp, samtliga av dem. På riktigt! Och vi löser inget med att enbart fördöma fenomenet; det finns tyvärr redan exempel på näthatare som blivit identifierade, och som på grund av det plötsligt får samma behandling och blir näthatade tillbaka…

Vi har straffat vissa människor för deras beteenden, men vi har faktiskt fortfarande kvar problemet. Kanske inte så konstigt då att man ser på allt detta med Internet som ett enda stort fenomen. Nästan av utomjordisk karaktär, åtminstone för oss som även var med förr…

(Bild 1 – Båtvraket, 1997)
(Bild 2 – Ismönster, 1988)
(Bild 3 – Skogshare, 1998)
(Bild 4 – Tillsammans, 1997)
(Bild 5 – Skäggdoppingar, 1993)
(Bild 6 – Strandglim, 1997)

4968 (6)

Annonser

24 reaktioner på ”Fenomenet…

  1. ja nätet är ett mystiskt ställe både på gott och ont och där kan folk ge ut för sina hämningar detta på gott och ont med=) men jag har lärt känna en massa trevliga människor genom detta fenomen som jag kan tänka mig att träffa i verkligheten. man ska inte vara snål med sina kunskaper och det är då inte du Terje=)
    ha en fin dag
    peter

    • Visst har man fått många nya vänner och bekanta, tack vare Internet. Oftast då med människor på annat håll, vilket gör att besöksprocenten här hemma inte precis stegrat… 😉 Tycker du ska flytta till Mullsjö, så vi kan träffas i verkligen och prata på riktigt. Inget är bättre än lite gammalt hederligt skitsnack över en kopp kaffe! 🙂

  2. Bra och fina tankar Terje! Så är det tyvärr. Jag har 437 vänner på Facebook men umgås bara med ett tiotal 🙂 Jag tror man måste se FB för vad det är. Att vänner egentligen inte är riktiga vänner utan intressenter. Tänk FB lite som Google+ cirklar, fast det på FB heter vänner istället.

    Eller?

    /Niklas

    • Tackar Niklas! 🙂
      Visst är det så, vissa av dessa utvecklar sig däremot till riktig vänskap även om det inte är många. Men fenomenet är ju att många umgås allt mer sällan i verkligheten, mot som det var förr. En tydlig tendens.

  3. Återigen kloka ord! Att kommunicera med endast skrift är mycket svårt om man inte känner dom man pratar med. Tonfall, kroppsspråk etc försvinner, även om de finns smilisar som skall ersätta 🙂 så blir det inte samma. Vi har inte hängt med i utvecklingen, de går för fort och vår hjärna behöver längre tid att ställa om. Teknikbollen rullar som en snöboll….större och större blir den. Vårt etiska tänkande behöver anpassas till det nya men den förändringen tar tid. Vi som varit med på den gamla tiden vi valde vårt sällskap på ett annat sätt än idag då vi ”tvingas umgås” med människor vi kanske tidigare aldrig mött. Visst är jag positiv till fb. Har mött många nya vänner där som jag umgås med irl…för det måste man. Man måste träffas och umgås på riktigt emellanåt.
    Jag gillar ditt bildspråk, det ger en vila och nyfikenhet!

  4. Väl skrivet Terje. Du ställer en fråga som du sen ger svaret på själv. Nättrollen ÄR misslyckade individer. Om en människa skriver ut sitt hat under pseudonym, vilken tilltro ska man ha till det?. De är rädda fega varelser. Pseudonym i Cybervärlden = Jag vågar inte stå för det jag säger

  5. Fina bilder och en jättebra skriven text! Hoppas många läser detta inlägg! Jag ska dela det vidare på fb.

  6. Kloka ord! Och den största skillnaden mot förr och nu är väl att idag med internet så märks idioterna mer! 🙂
    Som sagt var…det är på både gott och ont!

    Steffe

  7. Instämmer med din text, det här med nätet är väl lite som med telefonsvarare, när dom dök upp så blev folk lite hemligare. Med nummerpresentatören, lite hemligare igen. Med Facebook så spretar det åt alla håll, men lite hemligt är det allt ändå.

    Gillar skogsharen som sitter och gömmer sig, strandglim är en fantastisk bra bild, dom andra bilderna är också bra -tycker jag.

    • Tack så mycket Lars! 🙂
      Och mitt i allt detta har jag ännu inte blivit hemligare än jag någonsin varit. Alltid där, alltid aktiv, alltid entusiastisk – och har alltid tid att umgås. 🙂

      • Jo, du har stor kapacitet, alltid på hugget. Med hemlig så tänket inte jag på dig, utan den stora allmänheten, medborgaren i allmänhet.

        Angående att umgås – som du skriver – så har foten inte blivit ok ännu, tränar med korta sträckor, sen hem med foten i högläge. Men tror den kommer att bättra sig, frågan är bara hur mycket. Läkarna säger efter röntgen att en operation kan behövas, men en gipsad fot i fyra månader, är ingen höjdare. Så jag siktar på att klara mig utan ingrepp, så länge det nu går?

  8. Trevlig läsning och kloka ord, Terje ! 🙂

    Angående näthat, så sade en vis vän en universell sanning till mig en gång ; ”Den som pekar ett finger åt någon annan, har minst tre pekandes mot sig själv”, det vill säga, att denne persons osäkerhet försöker slätas ut genom att ”peka finger” åt andra…….:-)

  9. Dina reflektioner kring den ”virtuella världen” internet var mycket intressanta att läsa Terje!
    Själv har jag ingen facebook, jag har aldrig riktigt förstått meningen med detta, även om många hävdar att det är roligt att hålla kontakten med gamla vänner via denna mötespunkt. Min personliga åsikt är nog att jag hellre träffar gamla vänner på riktigt, hörs via telefon eller möjligen mail. Men det är ett ställningstagande jag har tagit, vilket inte betyder att det är fel att ha ett facebook-konto.

    Näthatet, ja det är ett märkligt fenomen. Jag är ganska säker på att du redan vet vad jag tycker om detta. Visst är det märkligt att folk inte vågar stå för vad de tycker och skriver vedervärdiga kommentarer under pseudonymer. Inte heller förstår jag varför folk har så svårt att skilja på person och sak. För att man utfört/utför en handling som någon annan inte gillar så behöver man ju inte vara idiot. Man kan helt enkelt tycka att en person har gjort fel i sak, därmed behöver denne inte vara en idiot. Men man behöver inte gilla handlingen personen har gjort. Att vi alla tycker olika om saker är knappast ovanligt. Men vi kan ju inte tycka att alla som inte tycker som jag är idioter. Det blir bara löjligt!

    Vart är då samhället på väg?!
    Ja, tyvärr tror jag att vi får leva med dessa nättroll. Den lilla tid internet funnits och varit tillgänglig för allmänheten så har detta fenomen bara ökat. Därför tror jag inte att det kommer att vända. Så länge folk inte förstår att lagarna i verkliga livet även gäller på internet så kommer det aldrig att bli bättre. Blir det i framtiden även svårare att spåra någon på internet så får vi nog tyvärr se ännu mer av detta och annat otrevligt på internet. Då vet ju ingen vem någon annan är.
    Jag kan bara hålla med dig Terje om att det är sunt bondförnuft att man är på internet som i verkligheten.

    Jag önskar att det vore lite mer som förr, att man träffades lite mera på riktigt, umgicks och pratade över en fika. Kanske är det något jag själv kan påverka och hälsa på mina vänner lite oftare?!

    De mötena med naturfotografer som tillsammans åkte iväg och fotade på fotoresor lät trevliga! 🙂

    • Tack så mycket Mårten för din fina kommentar och dina reflektioner i ämnet. Vi delar dessa tankar och åsikter, vi har ju ventilerat några av dessa när vi träffats. Tror att vi framöver bör mer hittar svaren på vad som är fel med de människor som håller på, än att fortsätta konstatera att problemet finns. Så länge nättrollen och näthatarna fortsätter spela tuffa, och tror sig vara de enda vettiga människorna på planeten – så gäller det ju för oss andra att vända pilen åt andra hållet.

      Visst är det trevligt att åka iväg ett gäng naturfotografer, särskilt om man är på ungefär samma våglängd. Jag kan lova att då är det aldrig långt till skratten kring den öppna elden. Jag har många gånger haft ordentligt ont i magen efter att ha skrattat mer eller mindre oavbrutet i flera dagar på dessa utflykter. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s