ICM verkar vara det senaste…

4827 (1)

Kamerarörelse har varit namnet på tekniken helt sedan de första fotograferna mer medvetet började experimentera med den. Ernst Haas var en av de första som medvetet utvecklade kamerarörelsen till bilder långt in i det drömska och abstrakta. Det blev många bildsidor i tidningen Life redan på 1950-talet med bilder från tjurfäktningar i Spanien och rodeos i Texas. Själv gjorde jag mina första medvetna kamerarörelsebilder runt 1980.

När jag bodde i Norge lärde jag mig att det hette ”kamerabevegelse”. Och både kamerarörelse och kamerabevegelse är ju precis vad det handlar om. Helt tills jag för några veckor sedan såg ett antal fotografer på Facebook ange ICM som fototeknik till bilderna. Jaha, tänkte jag. Det lät ju avancerat…

ICM är förkortning för Intentional Camera Movement, och nu verkade det plötsligt som om ”alla” fotografer arbetar med ICM.

Även om det kanske inte låter lika avancerat med ”kamerarörelse” eller ”kamerabevegelse” så tror jag faktiskt att jag även framöver kommer säga just så. För kamerarörelse är ju självklart inte det samma som skakningsoskärpa, då bilder med rörelsen som visuellt element (för det är just vad det handlar om) visar en synnerligen skärpa – fast då på ett mer rörligt sätt.

Första bilden är från Skäralid i Skåne, andra bilden från Digerberget i Hälsingland.

(Bild 1 – Dröm, 1987)
(Bild 2 – Hälsingeskog, 2014)

4828 (2)

Inspiration…

4823 (1)

Det jag är mest tacksam över i mitt fotograferande är att jag aldrig någonsin tappar inspirationen. Inte sedan jag aktivt började med naturfoto 1977 har jag haft någon form av dalande kurva. Jag är alltid igång, hittar alltid nya bilder, får alltid nya idéer till bilder. Och det spelar ingen roll om jag återvänder till precis samma plats, varje dag under en vecka – eller till samma plats där jag varit årligen under lång tid.

Detta är en av de saker som mina kursdeltagare gärna vill veta mer om. Kanske finns det någon trollformel någonstans… Fast egentligen gör det inte det; hemligheten är inte konstigare än att jag nog är mer intresserad i att fotografera än de flesta andra. Jag är också mer aktiv än de flesta andra; när jag pratat med olika fotografer upp genom åren har jag förstått att det nästan inte finns någon annan som är lika aktiv. Eller lika intensivt intresserad.

När jag inte fotograferar så tänker jag på bilder. Eller ser på bilder. Hämtar inspiration. Lyssnar på musik. Läser några böcker. Kanske ser jag på en film på teve, eller lyssnar på en intressant berättelse från en god vän. Allt ger mig på något sätt idéer till nya bilder. Nya tekniker, nya infallsvinklar, nya färg- eller ljuskombinationer. Det blir alltid något nytt, något jag inte sett eller upplevt tidigare. Även om det kanske är fyratusende gången jag fotograferar skog med kamerarörelse, så ser jag på ett annat sätt och fångar något nytt. Eller om jag ligger i en äng med tjärblomster i kvällsljuset, ser några starar flyga förbi solen eller upplever råbocken bland hundkex i en äng någonstans i Hälsingland. Inga nya motiv, inga nya händelser – men hela tiden nya bilder!

4824 (2)

Jag har aldrig förstått de fotografer som säger sig tröttna på vissa motiv. Hur kan man tröttna på något som alltid kan ge möjlighet till nya spännande bilder? Nu under Midsommar var jag tillbaka i Hälsingland, och skogarna runt Kilafors. Skogar jag varit i många gånger förr, under de sju åren jag bodde i Hälsingland. Men jag upplevde skogarna med helt nya ögon, som om jag fick se skogarna för första gången. Dessutom hittade jag till helt nya spännande platser, som jag tidigare inte visste om – fast jag trodde jag redan hade upplevt de flesta platser i skogarna runt Kilafors.

Den första bilden visar rörelse med kameran på längre slutartid. En teknik jag arbetat med många gånger förut; tror de första bilderna är från runt 1980. Och platsen var skogarna vid Digerberget, där jag varit riktigt många gånger förut. Men det blev helt nya bilder iallafall. Råbocken var däremot från en helt ny och spännande plats där jag aldrig varit förut – och fast jag fotograferat råbockar många gånger tidigare så blev det nya bilder ändå. Här i form av en dubbelexponering.

Varför tröttnar fotografer på att fotografera? Vissa efter bara något år, och många efter två-tre år. Jag har alltid undrat över detta fenomen. Hur kan man tröttna på det man älskar mest?

4825 (3)

Jag ser detta även här i bloggen. Vissa som kommenterade för tre år sedan har slutat kommentera – ja det verkar även vara helt tyst i fotografernas bloggar. Där det tidigare var stor aktivitet, står det nu helt still. Samtidigt kommer det hela tiden nya som kommenterar i min blogg. Nya som börjat fotografera och upptäcka den spännande fotovärlden.

När jag började aktivt med naturfoto helt tillbaka till 1977 var jag mycket intresserad. Kanske var jag redan då dessutom mer intresserad än de flesta andra; och sedan har intresset bara ökat. Men också breddats och fått alltfler nyanser. Ser jag genom arkivet så har jag även gått genom olika förändringar, min bildstil har haft ungefär samma grund men har hela tiden utvecklats. Undrar varför det blivit så för mig.

Varför tröttnar aldrig jag på att fotografera? Varför tappar jag aldrig inspirationen – och varför har jag alltid varit aktiv som fotograf. Jag har inte haft några inaktiva perioder – utan jag ser att inspirationen och aktiviteten hela tiden ökar. Idag fotograferar jag faktiskt mer än någonsin!

Undrar hur det då kommer se ut om tio år…

(Bild 1 – Hälsingeskog, 2014)
(Bild 2 – Tjärblomster, 2006)
(Bild 3 – Starar, 2014)
(Bild 4 – Råbock, 2014)

4826 (4)