Ro i själen…

4384 (1)

Jag är en konstnärssjäl, med allt vad det innebär… Jag är därför den första att säga att det verkligen inte är enkelt; det att vara konstnär kan vara en smal balansgång mellan det som är överjävligt och det som är fantastiskt underbart. Men jag ser det också som en naturlig balansgång, mellan lägen som på något sätt är typiska känslolägen i livet. Att vara konstnär är däremot att fullt ut kunna acceptera detta och även finna näring från båda dessa känslolägen. Att hitta styrka och även inspiration likväl i det överjävliga som i det fantastiskt underbara. Jag är fullt ut övertygad att båda dessa känslolägen måste finnas för att konstnärsskapet ska kännas både äkta och genuint. I det att fullt ut vara konstnär så känner jag att det ger mig en oerhörd styrka att hantera dessa tankar och känslor som annars skulle vara svåra att få ett grepp om – och därför kanske hantera på ett bra sätt.

Jag lever ett liv som på flera sätt ligger utanför det normala och även det som anses vara accepterat. Det är inte många som är naturfotografer, det finns inte många som lever som konstnärer – och det finns definitivt inte många som har de livsrutiner som jag har. Tack vare mitt livsval har jag fått en fantastiskt bra kontakt med mig själv och mina känslor och tankar. Jag ser det alltså mer som ett livsval eller en livsstil, än ett yrkesval. Jag har alltså som yrke något jag själv inte upplever som ett yrke, det har alltså inga normala av- och påknappar. Jag slår inte på mitt konstnärsskap kl 08 och stänger av det kl 17. Det finns där bokstavligt talat dygnet runt, även när jag sover och drömmar. Jag har heller ingen normal sommarsemester, och har inte haft det sedan jag gick i skolan…

Jag har ingen klassiskt negativ bild av måndagar, eller för den del en mer helig bild av lördagar och söndagar. Att ha ledigt finns inte, på samma sätt som jag heller inte kan känna att jag aldrig har ledigt. Redan som femtonåring bestämde jag mig på något sätt hur jag ville leva mitt liv, rent känslomässigt och tankemässigt.

4385 (2)

Som konstnär behöver jag både mina tankar och känslor. Det räcker aldrig med enbart en av dessa. Känslorna behövs för både kärlek och empati, för att hantera både ångest och välmående, för att kunna hänge mig åt uttryck och humör i mina bilder. Men jag behöver även tankarna för att ha en struktur, en komposition, en sortering av ett sammanhang. Bilder med bra teknik och komposition, men utan innehåll, blir inte bra i längden. Eller vice versa!

Jag har mött många människor genom åren som enbart lever efter sina känslor eller sina tankar. Vilket gör att man blir en sökare, eller att man kan uppfattas som lättvindig eller ytlig – eller för den del en drömmare eller flummare utan verklighetsanknytning. I mitt konstnärsskap är alltså båda lika viktiga. Och i detta har jag hittat en harmoni och en ro i själen. Jag har ett innehåll i livet, inom mig och utanför mig. Inget känslomässigt tomrum, men heller inte att jag känner mig vilsen i samhället.

Som offentlig person, dessutom med ett mer udda livsval eller yrkesval, så är det lätt att det uppstår rykten. Ibland fantastiska rykten! Numera tror jag faktiskt att jag hört det mesta. Dessutom är jag stundtals både långhårig och skäggig, lyssnar på hårdrock – och kan ibland klä mig i rätt udda färgkombinationer. Någon trendnisse kommer jag nog aldrig bli… Jag är också alltid mig själv, vågar stå för mina åsikter – men är samtidigt både ödmjuk, hövlig och väluppfostrad. Radikal, men ändå inte…

Ett sådant otroligt rykte är att det finns människor som fullt ut tror att jag är alkoholist, eller att jag tidigare haft problem med droger. Och om jag förnekar detta, så är jag alltså i förnekelse… Är det kanske för att jag ser ut som jag gör, eller att jag lever ett mer udda liv?

För det måste ju bero på något…

4386 (3)

Jag skäms inte för att jag då och då går till Systembolaget och köper en flaska rödvin, mest för att vi ska bjuda hem några goda vänner till middag. Mitt förhållande till alkohol har alltid varit naturligt och odramatiskt, kanske för att jag inte växt upp med missbruk i familjen?

Nej, jag är inte och har aldrig varit alkoholist – och jag är heller inte i förnekelse. Jag har heller aldrig ens provat droger, då jag tar avstånd från det! Jag tror inte på konstgjord stimuli för att kunna skapa – att en drog skulle ge mig bättre tankar eller känslor. Om något går överstyr, det är ju inte bra! Jag har ett alldeles för stort kontrollbehov för att tillåta mig detta. Däremot vill jag inte kontrollera andra, utan mer kontrollera mig själv. Då det just är mig själv detta handlar om, och inte om andra. Logiskt sätt kan man ju inte förändra andra, man kan enbart förändra eller utveckla sig själv. Däri ligger mitt konstnärsskap.

Jag är heller inte kristen, då jag inte tror på en frälsning för att få ordning på mitt eget liv. Jag tror inte på att man måste lägga sitt liv i händerna på Gud eller Jesus. Jag kan däremot fullt ut förstå att det kan vara bra på andra, alla gör väl sina egna val i livet. Och jag är fullt ut övertygad om att det för vissa kan vara bra att leva som kristna, för att känna av livet, eller att man är en hel människa. Och jag respekterar kristna, jag har vänner som är det, och jag delar fullt ut de kristna värderingarna. Om hur man hanterar sina medmänniskor och att man vill hjälpa människor i nöd. Jag har faktiskt själv predikat i en kyrka, med att läsa utdrag från min bok ”Min plats i ljuset”.

Att frälsa mig är egentligen en omöjlighet, då jag alltså redan har kontakt med både mina tankar och känslor. Just för att jag är en konstnärssjäl! Och att jag inte är en sådan konstnär som använder stimuli för att kunna skapa. Om både tanken och känslan är lika viktiga i skapandet, så är den risken egentligen obefintlig. Jag är alltså ingen ”förlorad själ”, som man ibland kan använda som begrepp. Men det finns många sådana i samhället som verkligen är i behov av hjälp, och här gör båda kyrkan och olika föreningar eller organisationer ett fantastiskt arbete.

4387 (4)

Jag har faktiskt själv, genom mitt konstnärsskap som naturfotograf och författare, hjälpt ett antal människor på rätt väg i livet. Målet var däremot inte att varken få dessa människor kristna eller att bli naturfotografer – utan att få dessa starkare i sig själv så att de kunde göra bättre val. Jag tycker faktiskt att det är en självklarhet att hjälpa sina medmänniskor, och världen skulle se betydligt bättre ut om alla resonerade så!

Jag är heller ingen hycklare, som gör ”goda gärningar” för att lätta på ett dåligt samvete och att framstå i en bättre dager. I mitt skapande arbetar jag ju dagligen med att vara genuin till mig själv och mina tankar och känslor – vilket skulle göra det till en omöjlighet för mig att vara en hycklare. Däremot är jag inget annat än en vanlig människa som också gör misstag, men att dessa misstag i slutändan är till för ge bättre erfarenhet – och givetvis att försöka forma fram en allt sundare människa! Jag är den första att erkänna mina egna misstag, men jag använder dem för att komma vidare och längre i både mina tankar och känslor.

Jag har ofta suttit i långa och intressanta samtal med flera av mina kristna vänner. Samtal där vi inte dömer varandra, trots att vi valt olika väger. De som kristna, och jag som icke-kristen. Men genom respekten för varandra kan det bli givande och utvecklande samtal. Jag återkommer ofta till att jag fullt ut delar de kristna värderingarna, i det att bli en hel människa och att hjälpa sina medmänniskor. Tankar och känslor om livskvalitet, sympati och empati. Om att det kristna budskapet egentligen inte är annat än sunda värderingar kring etik och moral. Men där jag samtidigt också kan kritisera kyrkan som ju fått över två tusen år på sig, och ännu inte lyckats.

För tänk om alla kristna människor fullt ut verkligen hade levt efter de kristna värderingarna. Då hade världen idag sett betydligt bättre ut. Vi hade haft en större respekt för varandra, vi hade accepterat olika kulturer och vi hade inte haft någon form av rasism. Vi hade inte känt avund och missunnsamhet mot andra, då vi genom en större trygghet i oss själva inte hade haft grogrund för det. Vi hade heller inte känt någon prestige eller att livet är en maktkamp, vi hade aldrig känt att andra människor fick skylla sig själva, vi hade inte haft behov av att kvalitetsbedöma människor. Alla människor har väl ett lika stort värde! Och så även naturen och djuren, och hur vi behandlar vår förutsättning till framtida existens – om hur vi behandlar vår planet!

4388 (5)

Jag har ett antal gånger genom livet förlorat mig själv, och gjort misstag. Vissa större och många mindre. Som alla andra människor! Jag är verkligen inte bättre än alla andra, och det är heller inget mål hos mig att framställa mig som det. Då skulle jag inte vara ärlig mot mina tankar och känslor. Då skulle mina bilder vara betydligt mer ytliga, mina texter skulle sakna djup, mina föreläsningar skulle vara tråkiga och förutsägbara – och jag skulle vara en sagolikt dålig lärare på mina olika fotokurser.

Jag vet också så innerligt väl att livet är som en skola, att man hela tiden får ny lärdom som man kan ta till sig för att komma vidare. Jag känner en genuin övertygelse att jag är en bättre fotograf imorgon än jag är idag. Jag lär mig hela tiden att utveckla mitt skrivande, och att försöka få fram mina tankar och känslor i skriven form. Jag vet att min nästa föreläsning blir bättre än min förra, och att pedagogiken i mina kurser får allt större effekt.

Det finns dagar då jag känner större oro än andra dagar. Det finns dagar då jag mår sämre än andra. Det finns fotoutflykter då jag känner att jag inte fullt ut kan få ur mig de bilder jag önskar. Men jag har också så pass stor trygghet i mig själv att jag redan vet att detta är normala svängningar. Jag vet ju att nästa gång kan allt bli bättre igen. För att jag har ro i själen, är en hyfsat hel människa och ger lika stort utrymme åt både mina tankar och känslor.

(Bild 1 – Genombrytning, 1995)
(Bild 2 – Ljusdans, 1998)
(Bild 3 – Prästkragar, 1994)
(Bild 4 – Blåvinge, 1998)
(Bild 5 – Ren, 1998)
(Bild 6 – Fisktärna, 2001)

4389 (6)

Annonser