Man måste inte vara konstig, men det hjälper…

4355 (1)

Jag är nog en rätt konstig person, egentligen! Där de flesta andra tröttnar på ett intresse efter några år, där ökar mitt intresse hela tiden. Där de flesta så småningom tycker att de har tillräckligt med bilder på ett särskilt motiv, där fortsätter jag fotografera motivet som om jag inte alls hade några bilder innan… Där de flesta inte orkar att sitta mer än en timme och vänta, där sitter jag så länge som behövs. I tillägg så återvänder jag till de samma bilderna och analyserar dem vidare om och om igen; där de flesta andra sällan tittar på en bild mer än några minuter för att sedan aldrig återvända.

Jag märker det även här i min blogg. Jag uppdaterar bloggen varje dag, återkommer med längre texter i en strid ström, diskuterar, förklarar, informerar, visar fram – som om jag precis upptäckt bloggvärlden och är fångad av nyhetens behag. Jag ser också hur det med jämna mellanrum dyker upp nya som kommenterar, men samtidigt ser jag att vissa försvinner. Ingen orkar hur länge som helst, man hinner tröttna. Kanske på mina bilder, eller i värsta fall på att fotografera.

Jag möter varje dag med ny glädje, tittar på soluppgången och njuter – lika fascinerad idag som jag var för tjugo år sedan. Lyssnar efter storlommen från sjön, som om jag inte hört den innan. Går en runda upp till lunden och tittar efter vårblommor, som om det är min första vår. Eller min första sommarkväll i skogarna, mina första höstfärger bland löven eller första isformationer intill bäcken. Alltid samma glädje, entusiasm, nyfikenhet och en ren förtjusning till allt jag ser och upplever varje dag.

Jag måste nog vara rätt konstig. Kanske är jag fullkomlig knäpp om jag tänker efter lite…

Är inne och tittar på bilder i en grupp jag är medlem i på Facebook. Undrar var alla de mer bekanta namnen tagit vägen? Det är ju hela tiden nya namn, nya entusiastiska fotografer som fotograferar och upptäcker vad man sett i naturen. För de flesta är det kanske också första gången, och flera är så pass nya med sitt fotograferande att man är som ett hungrigt lejon efter kommentarer och tips från andra. Man vill lära så mycket som möjligt, utveckla sitt fotograferande. Och jag gläds med dem, njuter av den utveckling de har i sitt bildskapande – ser hur de kastar sig ut i alla möjliga experiment. Vill testa så mycket som möjligt, bli en bra fotograf, framgångsrik.

4356 (2)

Det är underbart att se allt detta, och hela tiden få lära känna nya människor som upptäckt glädjen med att fotografera. Men jag kan inte undvika att också tänka lite i perspektiv; att jag undrar var alla andra tagit vägen. Minns framgångsrika naturfotografer som sedan ”bara försvann”. I fotoklubben, på ett antal fotokurser, i naturfotoföreningen eller på ett internetforum. Så många! Undrar vad de sysslar med numera?

Ibland sker det också att det dyker upp gamla bekanta. Som fotograferade aktivt för tio eller tjugo år sedan, och som nu kommit tillbaka. Hittat intresset igen, kanske för att de saknat det eller att man fått mer tid över till att väcka liv i det gamla fotointresset.

Skillnaden idag är att antalet nya fotografer är så ofantligt mycket större än det var tidigare. Om jag tänker tillbaka ungefär trettio år så dök det upp kanske ett par nya medlemmar i fotoklubben under en hel vår- eller hösttermin. I fototidskriften var det oftast de samma namnen som vann fototävlingarna eller publicerade bilder och artiklar. Internet fanns inte, så kontakten med fotomiljön i stort hade man just via den lokala fotoklubben eller i fototidskriften.

När jag mer aktivt började hålla i olika fotokurser så fick jag kontakt med nya som hade upptäckt glädjen med fotografering. Men inte mer än kanske runt tio eller tjugo nya fotografer per termin. När jag började föreläsa i olika fotoklubbar ökade kontaktnätet avsevärt, men det tog inte lång tid innan man ständigt nickade igenkännande till olika namn som deltog i de olika fototävlingarna, som hade föreläsningar på mässor och festivaler eller publicerade bilder i olika sammanhang.

Bara ett fåtal av dessa är fortfarande aktiva. Från när jag aktivt började fotografera, så tror jag inte det kan vara mer än ett femtiotal. Totalt!

Idag dyker det upp ett hundratal nya namn varje vecka! Ibland kan jag känna mig mycket ensam, när jag tänker på alla de som försvunnit – men oftast känner jag en stor glädje över den stora ström av nya och spännande fotografer som jag får kontakt med. Som precis börjat, som fortfarande är nyfikna på allt naturen kan erbjuda, som fotograferar blåsippor för första gången – som jublar när de får se en älgtjur och som är saliga när de är ute och fotograferar under en hel sommarnatt.

4357 (3)

Det är fantastiskt att möta alla dessa nya fotografer, då jag själv är likadan. Jag känner mig fortfarande som en nybörjare; det finns fortfarande så fruktansvärt mycket jag behöver lära mig. Kanske inte så mycket inom det fototekniska, där det inte tar så lång tid att lära sig det man behöver. Utan till allt detta andra; till bildspråket, de olika uttrycken, hur jag ständigt kan hitta nya bildmöjligheter på välkända motiv – och all den nya kunskap till naturen som jag ständigt får. När jag upptäcker en ny blomma, när jag ser möjligheterna till att fotografera något som jag innan trodde inte skulle vara möjligt. Att panorera på en flygande tornseglare kan jag ju idag nästan göra med slutna ögon…

Det är fantastiskt att fotomiljön berikas med så många nya fotografer varje år, men jag tycker samtidigt det är synd att så många också försvinner. När man lärt sig det tekniska, grunderna i bildkomposition och ungefär när och var som är bästa tillfället att fotografera – då tröttnar man. När man var på väg in i ett mer etablerat bildtänkande, kanske började bli mer avancerad i sina bildkompositioner, kanske upptäckte det mer abstrakta bildspråket – då slutade man och gick vidare till nästa intresse.

Kanske är det därför bilder och motiv ständigt upprepas. Bilderna på vårens första blåsippa, solnedgången vid havet, älgtjuren i dimma på kalhygget, kungsörnen som sitter i torrakan i det blå gryningsljuset. Eller bilder från tjäderspelet, från en späckhuggarsafari till Norge eller en björnsafari till Finland. Det är sällan man ser nya och lite annorlunda bildtolkningar, kanske för att de flesta egentligen fortfarande är på sin första upptäcktsfärd i sitt fotograferande. Och de fotografer som var på väg att tänka lite annorlunda eller mer avancerat, de hade hunnit tröttna.

Kanske är det så att jag måste börja vända lite på mitt resonemang… Att alla dessa som blivit intresserade av att fotografera, som sedan utvecklat sitt kunnande i teknik och bild, men som sedan tröttnade – att dessa människor egentligen är helt normala. Livet är ju alldeles för kort, så varför inte hela tiden prova något nytt? Ett sunt argument, egentligen. Vi som valt att stanna kvar, år ut och år in – det kanske är något allvarligt fel på oss?

Kanske måste man vara rejält konstig för att stanna kvar i ett sådant märkligt intresse som att fotografera natur. Att bli överlycklig över formen på några krusningar på en vattenyta… Jag kan ju så alldeles utmärkt föreställa mig hur mitt beteende kan uppfattas för andra som ser mig när jag fotograferar…

Men jag känner samtidigt att allt det jag idag ser, som olika motivkombinationer och olika bildmöjligheter – det är sådant jag inte såg tidigare. Alla de åren jag varit ute och fotograferat har gett mig infallsvinklar jag annars inte skulle upptäckt. För inte att tala om all den oerhört viktiga rutin jag fått.

Nej, man måste verkligen inte vara konstig och stanna kvar i detta märkliga intresse under så många år – men jag kan också klart och tydligt konstatera att det hjälper på rätt mycket!

(Bild 1 – Axelstorp, 1994)
(Bild 2 – Fluga, 1997)
(Bild 3 – Smålom, 1996)
(Bild 4 – Natthare, 1989)

4358 (4)

Annonser

18 reaktioner på ”Man måste inte vara konstig, men det hjälper…

  1. Visst, är det skönt att vara konstig. Det är bara döda fiskar som simmar med strömmen. Nu, är det ju som så. Varken Du eller jag är döda fiskar. Inte ens sällsynt döda fiskar. Du tar inte bara magiska bilder, utan Du är också en utmärkt författare!

    • Tack så mycket Lena för din fina kommentar! 🙂
      Nej, vem vill vara en död fisk egentligen. Man kan ju trösta sig med detta, då jag måste erkänna att väldig många missar oerhört mycket med att tröttna på sitt fotograferande. 🙂

  2. Du er kanskje spesiell på den måten at du har valgt en livstil helt og holdent basert på å skape dine egne bilder og å leve av det du elsker å gjøre. Det er imponerende og beundringsverdig. Resten av verden går sin skjeve gang med trender som kommer og går. Sånn vil det alltid være. Bildene du viser her er på samme måte kompromissløse og personlige, helt frakoblet det man vanligvis ser på andre fora. I tillegg stiller du alltid spørsmålene ingen andre våger å stille. Det får meg til lese bloggen din og se på bildene dine.

    • Tusen takk for disse meget fine ordene Børge! 🙂
      Det er vel kanskje slik at når man har valgt en livstil og årene går, så begynner man mer og mer å se et mønster fra andre. Og at mye gjentar seg selv hele tiden. Jeg synes det er viktig å helt være seg selv i den egne fotograferingen, derfor så blir mine bilder nesten automatiskt både egne og kanskje sære. For meg er spørsmålene helt relatert til de tanker jeg går rundt med, eller at jeg plutselig ser noe og tankene begynner å spinne. 🙂

  3. Hallåj Terje 🙂

    Nu blev jag påmind om Din blogg 😉 Jag är konstig på mer än ett sätt det vet jag 😉 och ett av dem är att jag inte kan sortera här på nätet, jag känner mig som en virrhöna, ja det är jag ju i verkligheten också, vet inte vilket frö jag ska picka upp.

    Men så glad jag blir när jag hittar Dig, för hos Dig känner jag mig säker och trygg. Som Du skriver, det är väldigt många nya, det kanske är det som tar bort många gamla, många orkar inte med det otroligt stora bildflödet, jag själv känner så det kan jag ärligt säga. Men jag vill inte ge upp fotovännerna jag har funnit, dem vill jag hålla fast vid. Det ger otroligt mycket inspiration, det är utvecklande och väldigt roligt.

    Många utvecklas och blir superduktiga, men tröttnar kanske för att de inte hitta nya vinklar. Du är så fantastiskt ödmjuk och rolig när Du skriver att Du har så mycket att lära, väldigt tänkvärt, och det triggar mig än mer. Ibland tänker jag: Hur kan det vara så himla roligt? Men jag strävar efter att hitta nya kompositioner, Rustan uppmuntrar mig hela tiden, han är fantastisk, han ger mig aldrig dåligt samvete över mitt tidskrävande intresse, Jag tillbringar timmar ute, tiden bara går, och jag kan få otroligt dåligt samvete för att allt förfaller hemma. Men det är väl huvudsaken att ha kul, eller? Det skänker så oerhört mycket glädje att få vistas ute med kameran, den måste bara vara med 😛 Sen hinner jag bara inte med att kommentera och läsa här på nätet, så är det. Jag försöker verkligen begränsa min tid här ute.

    Din övre bild tog andan ur mig, jösses vilken makalöst vacker komposition, jag gillar grenen med de rafflande granna färgerna, hur den strävar ut för att verkligen fånga in Dig, vars inre djup ramar in hoppet och skuggorna, ser bilden som att det är helt klart okay att vara lite konstig, ljus/mörk, glad/nedstämd………grenen fångar in mig och säger: Du det är helt ok, fortsätt vara som Du är, se bakom mig där finner Du svaret, men det är inte så självklart ändå, DU måste jobba med Dig själv för att förstå och ha rolig. Jösses vad djup jag blir 🙂 Jag älskar bilden.

    Din andra bild med den förtjusande ormbunken och lilla flugan är fantastisk. Efter att ha läst Din text så ser jag mig själv som den lilla flugan i den stora fotovärlden, jag känner mig nästan osynlig, syftar till hur liten flugan är och skärpedjupet.. Jag är inte typen som behöver uppmärksamhet hela tiden, men blir glad när jag får det. Ofta känner jag mig osynlig, men ibland ger sig någon på mig med avsky. Så är det med flugor också, de flesta ser dem som avskyvärda små ting. De har ju också en funktion att fylla, även jag 😉
    Jag fick en kommentar till en måsbild: ”Menar du att Du matar dem? Usch de skräna och skitar ner tillräckligt ändå” Jag svarade: ”Det gör människor också” 🙂

    Bild nummer tre ser jag som glädjen över att vara konstig och få till det. Din bild är så skickligt komponerad, den visar att naturen är en stor skattkista och ger otroligt mycket glädje att betrakta. Terje, Du är inte mer konstig än någon annan. Alla har funderingar, det är mänskligt och bra, det är bra att bearbeta.

    Nu har jag läst och kommenterat, jag brukar aldrig skriva så här mycket, jag är så försiktig, känner mig nästan lite rädd. Men måste ju prova 🙂 Gillar Dig och Dina bilder, måste försöka hitta Dina frön lite oftare, önska att den där virrigheten kunde försvinna 🙂

    Ha en underbar helg kära Terje.
    /syssy

    • Tack så hjärtligt Syssy för din oerhört fina kommentar! 🙂

      Jag är oerhört tacksam över att mitt blogginlägg fick igång så mycket inom dig och att skriva. Jag förstår dig och håller även med dig. Jag kan också känna mig virrig stundtals, tror det är en del av livet – och jag kan ibland fördjupa mig så pass mycket i något, att omvärlden för ett tag verkar försvinna. Ibland blir även jag rädd, jag har ju fått min beskärda del av både hat och idiotkommentarer. Men i allt detta, så blir man ju starkare i sig själv. Det är ju alltid de som hatar och beter sig elakt mot andra, det är ju ALLTID dessa människor som har problem. Men dessa männsikor ser ju inte detta, vilket gör att jag tycker synd om dem.

      Du är välkommen i bloggen varje gång du hittar hit, och jag är inne i din blogg med jämna mellanrum. Som jag brukar göra till de jag länkat till från min blogg.

      Tack än en gång Syssy, och glöm nu inte att hälsa till Rustan! 🙂

  4. Jag missade ju sista bilden, ytterligare ett bevis på hur konstig jag är 😉
    Underbar blåton och härlig silhuett av jordens svär som får ene förtjusande kontur av hlilla haren.
    Så liten, jag kan känna mig lika liten, väldigt ofta. En sak är då säker jag kan aldrig känna mig så vacker 😉
    En fantastisk komposition Terje!
    /Syssy

    • Tack för det Syssy! 🙂
      Detta är ju tankar vi alla sliter med. Jag brukar ibland vända på det (det är typiskt bergenskt) och säga att jag alltid blir på så gott humör varje gång jag tittar mig i spegeln…

      Och ibland jag jag också säga sådana saker som; att min största brist här i livet är att jag inte har någon. Det är ju inte lätt att vara perfekt hela tiden, utan det kan stundtals vara tjatigt och att man kan skämmas över det… 😉

      Den litenheten du känner, har jag också. När jag står i ett lavafält på Island, är bland stora fjälltoppar eller intill stora vattenfall. Eller när jag sitter i en liten båt på havet. När jag sedan tittar på alla de fascinerande teveprogrammen om världsrymden, blir det ännu mer tydligt. Och just denna litenhet ser jag som oerhört viktig för en själv, och inte minst inom skapandet. Det ger ju nyttigare perspektiv till det mesta. 🙂

  5. Kjenner igjen meg sjøl på det meste du skriver her. Min fotointerresse startet på 70- tallet , med natur, fugler og dyr. Østensjøvannet i Oslo og mine marker på Rena, dro til Rondane, Femunden. Alt for å finne igjen dette som Nils Viker, Mattis Kværne, Heitkøtter og Fjellstad beskrev for oss på fjernsynet.
    Alt var bra inntil digitalhysteriet kom over oss. Jeg la bort alt flere år, men oppdaget på nytt mitt gamle begjær etter naturen. Men nå har jeg en slags poesi inni meg som jeg prøver å få fram ved hjelp av kameraet, trår forsiktig og gleden når det lykkes.
    Jeg legger jo merke til på de forskjellige gruppene på FB hvor man ” rakker ” ned på hverandres bilder, teknikker osv. til nesten det usakelige. For min del er det gleden å lykkes, kunne ta det fram gang på gang og minnes . Jeg redigerer sjøl også, prøver å lage det fine bildet , men gleden ved det du har opplevd er det som betyr noe.
    Åge !

    • Takk så mye Åge for disse fine ordene og at du delte med deg av din erfaring. Kjenner så vel til Viker, Kværne, Heitkøtter og Fjelstad. Tror du glemte Per Hafslund og Ragnar Frislid! Har selv mine største inspirasjonskilder i Jørn Bøhmer Olsen, Rolf Sørensen, Pål Hermansen og Leif Rustand – som alle kom fram rundt 1980-81.

      Å rakke ned på hverandres bilder er ikke min melodi, og det har det heller aldri vært. Synes ikke det er så interessant å ”diskutere” bilder for å framheve seg selv. Jeg er altfor bildeinteressert for å gjøre det.

      Hyggelig at du kom hit til bloggen, og jeg ønsker deg vel lykke framover! 🙂

  6. visst är vi störda men det måste man vara för att glädjas varje minut ute där i alla väder=) och folk funderar hur jag orkar med mina nattliga fotoräder in i gryningen ber dom att följa med så får dom se varför jag har denna mani=) du är en energiknippe och naturligtvis är du störd som alla vi andra=) ha en fin helg
    peter

  7. Bra skrivet, Terje och tänkvärda ord! Visst är det så att många som fotograferat och var ”kända” förut har försvunnit. Man undrar var dom har tagit vägen. Är det inte så intressant längre när dom kommit till en viss nivå? Gäller det bara att bli duktig tekniskt för att sedan inte ha lust att gå vidare inom fotografin eller lessnar dom helt enkelt. Vill göra nånting annat? Nog är det en skön känsla att kunna utvecklas vidare och ”försvinna” in i abstraktionens värld, där man får använda fantasin och där bilderna känns mer personliga och spännande.

    Jag har några favoritställen här i länet som jag ofta återkommer till. Det är alltid lika roligt att besöka platsen, för det finns alltid något att fotografera där och det blir ju olika bilder varje gång, lika fascinerande att se soluppgången och dagen vakna till liv varje gång! Folk förstår inte hur man kan kliva upp i ottan innan solen går upp! Många får aldrig uppleva det, eftersom dom aldrig är uppe då…Ha en fin vecka! /Roland

    • Tack så mycket Roland för din fina kommentar! Kan inte annat än säga att jag håller med dig. 🙂
      Och varför så många försvinner, har jag inget klar svar på. Men det jag hört och de svar jag fått, tyder på att man tappat intresset av olika orsaker.

  8. Ja, inte var jag först att skriva i det här inlägget inte. Jag kände att jag behövde reflektera lite över den mycket intressanta texten i det här inlägget. Kanske hjälpte texten att hitta vad naturfotografin egentligen är och betyder för mig.

    Jag har inte hållit på med naturfotograferingen lika länge som du Terje, men jag tycker nu efter ett antal år att årstiderna och naturen bara blir mer och mer spännande. Från att bara ha fotat fåglar till att se lite mera brett (sedan heldagen med dig) så har jag nu svårt att hinna med vårens alla händelser som tussilago, blåsippor, krokus, rödhaken, koltrasten, staren, storlommen, tjädrarna, de olika skogarna etc. För mig har kameran blivit som en magnet till naturen, den har fått mig att uppskatta allt vad naturen erbjuder mer och mer. Jag har inte bara hittat nya motiv, utan även nya platser, lugnet, hitta det vackra och framför allt hitta sig själv. För det är när jag är här ute i naturen som jag trivs bäst och jag har tid att kunna fundera. Kanske är naturfotografi mer än livsstil än en hobby?!

    Ditt sätt att skapa bilder, att inte lyda någons normer utan tänka själv, hitta sin egen stil tycker jag är inspirerande. Det skulle berika naturfotovärlden om inte alla varje vår visade likadana bilder på blåsippor, utan försökte att tänka nytt. Jag tycker att din blogg är en bra plats att inspireras och finna nya sätt att fota på, kanske är detta den bästa platsen på nätet!?
    Här bjuder du inte bara på tekniska knep, utan även reflektioner och tips om hur man skulle kunna utveckla sitt bildskapande. Något som jag tror att många naturfotografer idag inte riktigt törs, utan håller sig till de ”regler” som finns, en bild på en björn ska vara en skarp björn på en mosse. Om bilden sedan inte blir enligt dessa ”regler”, så är det ofta kameran som har en för långsam autofokus och detta blir också en anledning till att skaffa en ny. Kommer bilderna bli bättre för att du skaffar en ny kamera, knappast!
    För ofta är det nog inte kameran som fokuserat fel, utan fotografen som har gjort fel eller har haft brist på idéer. Kanske är det här många slutar fota och istället provar något nytt?!
    Många gånger idag om man läser forum på nätet, tidskrifter etc. tycker jag det pratas mer om tekniken än om bildskapandet, vet inte vad du säger om det?!

    Visst kanske det är normalt att prova många saker här i livet. Men riktigt, riktigt bra på något tror jag aldrig att man kan bli, om man inte ger det man håller på med en ordentlig chans. En bra naturfotograf blir man aldrig på 2 månader, eller en sommar. Det krävs många år av praktiserande och utveckling av bildseendet. Kanske är det för att du har hållit på så länge som du kan skapa så pass intressanta bilder som du gör?!
    Kanske är det just för att du inte ger upp som gör dig till den fantastiskt duktiga naturfotograf som du är Terje?! 🙂

    • Tack så jättemycket Mårten för dessa fina ord och inte minst dina egna reflektioner kring detta. 🙂
      Ser att du även undrar över dessa eviga diskussioner om teknik; reflektioner jag också har och även skrivit om. Tror mycket handlar om att andelen nya fotografer är så ofantligt mycket större än de som blivit erfarna med åren och gått vidare i sitt fotograferande. Detta är inget nytt under solen egentligen, även på den analoga tiden innan Internet fanns, så var teknikdiskussionerna dominerande i de olika fotoklubbarna. I normala fall växer man ifrån tekniken när man utvecklas som fotograf. 🙂

  9. Haha ja lite konstig måste man nog vara, lika konstig som man nog måste vara när man ”nördat” in på något intresse vilket som helst. För det krävs nog om man skall ta allt ett steg längre och inte bara simma på ytan, utan göra en rejäl djupdykning i ämnet.
    Är lite lat i kommentaren och lutar mig tillbaka och instämmer i mycket av vad du reflekterat över och även vad Mårten reflekterat över. Tar mig friheten att ”sno” lite av Mårtens funderingar och fylla på med egna funderingar.
    ” För det är när jag är här ute i naturen som jag trivs bäst och jag har tid att kunna fundera. Kanske är naturfotografi mer än livsstil än en hobby?!”- Det är väl de människorna som fortsätter fotografera och vill utvecklas, de som har det som hobby kanske är de som slutar efter något år. Vilket är synd.

    ”Här bjuder du inte bara på tekniska knep, utan även reflektioner och tips om hur man skulle kunna utveckla sitt bildskapande. Något som jag tror att många naturfotografer idag inte riktigt törs, utan håller sig till de ”regler” som finns, en bild på en björn ska vara en skarp björn på en mosse. Om bilden sedan inte blir enligt dessa ”regler”,…… osv ” – Tror att det är dessa ”regler” och tyckande baserat på dessa regler från etablerade fotografer som undermedvetet stryper kreativiteten, och hämmar de som vill gå vidare med sitt bildskapande. Man törs inte riktigt ”step out of the box” för då kommer kommentarerna, ”så där kan det inte se ut”, ”är det där verkligt”, ”det är suddigt”, osv och det är jobbigt för många som just tagit ett försiktigt steg utanför boxen och ut mot att utveckla en egen stil. Och sen är det nog som du är inne på att iom det är en stor omsättning på fotografer så det ju många gånger inte utvecklande för bildseendet och därav ser vi samma bilder om och om igen,(jag har gjort dem, och gått hela den resa du är inne på, och nu börjat trampa utanför normen 😉 eller iaf försöker 🙂 ) och de mer avancerade bilderna är det inga eller iaf inte många som förstår. Då kanske man tröttnar och lägger av och att återgå till avbildande och norm fotograferingen och det kanske många tycker de behärskar och ger dem inget. Så då kanske man trappar ned och tillslut lägger av. Men som vanligt är ju världen grå 🙂
    Det jag försökt reflektera gäller nog mest de som vill lite mer och gå vidare utanför det uppenbara.
    Haha det blir långt detta, ett intressant ämne bland många du tar upp här på din blogg. Men får allt knyta ihop säcken här och fortsätta reflektera på detta. 🙂

    /Christer K

    Haha hoppas det går att förstå något av mitt svammel 🙂

    • Tack så mycket Christer! Och du behöver verkligen inte skämmas för att dina kommentarer ofta blir långa, det tyder ju på att du också är utanför mallen och mer engagerad än de flesta. Du tar också upp en mycket intressant reflektion: ”Man törs inte riktigt “step out of the box” för då kommer kommentarerna, “så där kan det inte se ut”, “är det där verkligt”, “det är suddigt”, osv och det är jobbigt för många som just tagit ett försiktigt steg utanför boxen och ut mot att utveckla en egen stil. Och sen är det nog som du är inne på att iom det är en stor omsättning på fotografer så det ju många gånger inte utvecklande för bildseendet och därav ser vi samma bilder om och om igen,(jag har gjort dem, och gått hela den resa du är inne på, och nu börjat trampa utanför normen 😉 eller iaf försöker 🙂 ) och de mer avancerade bilderna är det inga eller iaf inte många som förstår. Då kanske man tröttnar och lägger av och att återgå till avbildande och norm fotograferingen och det kanske många tycker de behärskar och ger dem inget. Så då kanske man trappar ned och tillslut lägger av.”

      Kunde inte sammanfattat det bättre själv, det är nog så som du säger. Håller helt med dig. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s