28 mars 2012…

4241 (1)

En bild från 28 mars 2012 – Mullsjö, Västergötland.

Pentax K20D, 10mm, bl 22, 1/10 sek, blixt, 100 ISO.

(Bild 1 – Blåsippor, 2012)

8 kustlandskap…

4312 (1)

4313 (2)

4314 (3)

4315 (4)

4316 (5)

4317 (6)

4318 (7)

4319 (8)

Visar denna gång åtta landskapsbilder. Samtliga är analoga och från några av mina favoritplatser för att fotografera kustlandskap. Hovs hallar i Skåne känner nog de flesta till. Golten är en kuststräcka utanför Sotra, väster om Bergen i Norge. Detta var en av mina smultronställen när jag fortfarande bodde i Bergen. Dagshög ligger inte så långt från Torekov i Skåne. Sandön ligger vid Vegeåns utlopp i Skälderviken i Skåne. Norrviken ligger utanför Båstad i Skåne, på väg mot Kattvik. Byrums raukar ligger på norra Ölands västkust. Josefinelust ligger på Kullaberg i Skåne och Hallands Väderö känner ni nog säkerligen till också. Utanför Torekov i Skåne.

Har ni inte varit på dessa platser så vill jag varmt rekommendera dem!

(Bild 1 – Hovs hallar, 1997)
(Bild 2 – Golten, 1985)
(Bild 3 – Dagshög, 1997)
(Bild 4 – Sandön, 1995)
(Bild 5 – Norrviken, 1987)
(Bild 6 – Byrums raukar, 1998)
(Bild 7 – Josefinelust, 1997)
(Bild 8 – Hallands Väderö, 1998)

Naturfoto in absurdum…

4308 (1)

Jag är medlem i några grupper i naturfotografi på Internet, och jag har även varit medlem i ett flertal naturfotoföreningar genom åren. Men jag är egentligen inte någon riktig naturfotograf – enligt vissa andra naturfotografer, vissa oskrivna regler bland naturfotograferna, eller att jag irriterande nog tillhör de mer konstnärligt öppna inom naturfotomiljön. Detta har gett utlopp för ett stort antal häftiga diskussioner genom åren. Ibland har jag varit ensam om mina åsikter, men jag har också fått ett stort antal sympatier genom att jag vågar stå för mina åsikter. Jag har även varit under massiv attack från de mer puritanska krafterna inom naturfotomiljön, vilket också ibland utvecklats till diskussioner långt under förskolenivå. Tyvärr!

Jag är själv en riktig naturfotograf, i så mån att jag sympatiserar med många av de etiska regler som man har inom exempelvis Norske Naturfotografer/NN, BioFoto, PhotoNatura och Naturfotograferna/N. Jag har faktiskt själv varit med om att utforma vissa av dessa riktlinjer, då jag suttit i olika styrelser eller arbetsgrupper. Jag har också varit jurymedlem i olika rena naturfototävlingar – och självklart också varit fast medarbetare i ett antal olika tidskrifter med tonvikt på naturfoto. Man skulle kunna säga att jag verkligen KAN naturfotomiljön, från miljöns innersta insida.

I förhållande till dessa etiska regler så är jag fullt medveten om det brott jag gjorde 2011 med att klippa-och-klistra några djurbilder. Det var fel det jag gjorde, inte att jag manipulerade bilderna i datorn – utan att jag ljög om hur bilderna var gjorda. Vilket jag givetvis inte gör längre! Idag är jag heller inte medlem i någon naturfotoförening eller fotoklubb. Jag valde att gå ur de två föreningarna jag då var medlem i (PhotoNatura som jag själv startat och Naturfotograferna/N), för att jag så tydligt bröt mot dessa viktiga etiska regler. Men bland de mer puritanska krafterna i naturfotomiljön förlorade jag då samtidigt också rätten att tala om etik på livstid, vilket jag inte tänker acceptera. Helt enkelt för att dessa puritanska personer inte har några andra motargument i diskussionen med mig, än att påtala för mig om vad jag nu gjorde 2011. För bortser man från detta, som jag både erkänt och bett om förlåt för, så står jag lika tydlig i debatten idag som jag gjorde även tidigare – och som jag faktiskt gjort under hela min karriär som naturfotograf!

De naturfotogrupper jag är medlem i på Internet, där är jag dessutom synnerligen inaktiv och väljer oftast att hålla mig utanför debatten. För debatten finns där fortfarande; om vad som är riktig eller äkta naturfoto – och vad som inte är det. En debatt där jag tycker alla har rätt eller fel, beroende på hur man ser på det. Särskilt tydligt blir det när bilddiskussionen till någons naturbild mer handlar om vad som är rätt eller fel, än om vad bilden ifråga berättar som bild.

Sådana diskussioner under olika bilder undviker jag helt, då jag tycker att diskussionen om etik helst bör hållas över ”revolvernivå”.

4309 (2)

Det finns naturfotografer som tagit på sig rollen som poliser eller försvarsadvokater; allt i tron att tala till fördel för den äkta naturbilden. Vilket stundtals utvecklat sig till en subkultur med klara definitioner på vad som kan klassificeras som naturfotografi eller inte… Jag kan ibland få känslan att dessa personer mer är intresserade av definitioner och kategoriseringar, än av natur och fotografi.

En äkta naturbild ska visa vild natur och vilda djur, självklart! En ko i solnedgången blir därför alltså inte en äkta naturbild. Inte heller får det förekomma båtar, staket, hus, människor eller vägar i bilderna. En stolpe eller högspänningsledning blir en styggelse, ja nästan ett hån. Sedan är det dessutom viktigt att inte vara alldeles för kreativ med det fototekniska; inga avtonade gråfilter, inget polarisationsfilter, inga tydliga färgstick som exempelvis kraftiga blåtoner, inga långa slutartider, inga kraftiga rörelser med kameran, inga häftiga och avvikande perspektiv. Du bör undvika vidvinkligare objektiv än 28mm och helst inte alldeles för stora teleobjektiv. Mer än 800mm blir svårt att försvara! Självklart får man heller inte göra dubbel- eller multiexponeringar, eller för den del göra för omfattande efterarbeten i datorn! Även om nu en dubbelexponering i kameran är mer accepterat, än ett montage i Photoshop i efterhand…

Men sedan fortsätter man att titta vidare på dessa så kallade äkta naturbilder och finner ännu mer som också är mänskliga spår. En vacker skogsbild i kvällsljus visar sig vara från en planterad granskog, och gässen i flykt i solnedgången visade sig vara kanadagäss… För inte att tala om alla bilder jag får se på fasan, rapphöns, fälthare och dovhjort… Och sedan alla dessa tusentals bilder på varg, björn, järv, mård, havsörn, kungsörn, korp, tofsmesar och talltitor – fotograferade från utfodringsplatser i en spännande ”urskogsateljé”. Vissa från egna små utfodringsställen; andra från alla de betalgömslen man kan boka i Finland, Norge, Sverige, Ungern eller Storbritannien.

Är dessa mer äkta naturbilder? Självklart inte, om vi nu på alla sätt ska undvika ”mänskliga spår” med hundraprocentig framgång.

Sedan bör man ju också undvika att fotografera i jakthägn, på olika ställen i kulturmarken, i planterade skogar – eller anlagda våtmarksområden. Man får heller inte fotografera vilda blommor som växer i en kohage, en slåtteräng eller vid en vägkant på Gotland. Jag minns så väl en diskussion jag hade med några franska och tyska naturfotografer för mer än tjugo år sedan (under ett möte i International Federation of Wildlife Photography/IFWP); om att de inte kunde acceptera landskapsbilder från kulturmark, som man då kunde se många av från bland annat de två svenska fotograferna Tore Hagman och Peter Gerdehag. Jag undrade då vad som gjorde de franska och tyska fotografernas bilder på kronhjort och vildsvin från jakthägn i Tyskland och Frankrike till mer naturbilder, än Hagmans och Gerdehags bilder från den svenska kulturmarken. Det blev då tyst…

4310 (3)

Kvar blir en naturfotokultur in absurdum… Det finns knappt några naturbilder man idag kan göra, som direkt eller indirekt är helt fria från mänskliga spår. Samtliga av de fyra bilder som illustrerar artikeln i detta blogginlägg är då tveksamma som ”äkta” naturbilder. Den första bilden i morgonljuset från norra Åland är fotograferad med ett avtonat gråfilter. Bilden på blomflugan på prästkragen är från en kohage (dock ett naturreservat!), den ryttlande silvertärnan har rörelseoskärpa i vingarna och skogsharen är från Hallands Väderö där man placerar ut skogsharar med jämna mellanrum för att motverka inavel. Men givetvis också för att ha några individer att skjuta under den årliga harjakten…

Man ser däremot inga tydliga mänskliga spår i bilderna, vilket kanske kan göra dem till naturbilder ändå – men ska något nu först vara ”äkta” på riktigt, så får ju de mänskliga spåren heller inte vara kamouflerade. Att en fotograf blir duktig på att undvika att man i bild ser några stolpar, en död gris eller några solrosfrön på en stubbe som lockbete, eller att berguven i flykt fotograferades precis när man inte såg högspänningsledningarna – det gör ju inte naturbilderna till mer äkta naturbilder. Det visar ju bara bilder från naturfotografer som lärt sig spelreglerna…

Vill man idag utveckla naturfotografin ska man börja tänka lite framåt. Tänka på naturen, kämpa för att bevara naturen – och i bild visa på de värden naturen kan ge oss. Givetvis får du tolka den precis som du vill, så länge du inte skadar naturen eller ljuger om dina bilder! Vill man utveckla något ska man ju se efter lösningar, mer än att samla mängder av regler och begränsningar på hög. Vill man ha en konstruktiv och utvecklande bilddiskussion, så ska man givetvis vara vänlig och tillmötesgående. Inget pekfinger i högsta hugg, ingen skrämselspropaganda. Ilska kan aldrig leda en diskussion framåt.

En naturfotograf blir inte en bättre naturfotograf genom att kritisera andra, utan genom att inspirera och motivera andra med sina bilder. Riktigt nog finns det skitstövlar även inom naturfotomiljön som skapar bråk genom sin ilska, och som tror sig vara mer än alla andra – men det gäller att bli så hårdhudad eller intresserad i att skapa intressanta naturbilder, att detta blir viktigare för dig än att låta dig tryckas ned av andra. Eller att du för den delen låter dig anpassas till de gängse spelreglerna, så att du också bara blir en i mängden som gör de samma bilderna som ”alla de andra”.

För om vi nu verkligen skulle anstränga oss för att göra naturbilder fullkomligt utan mänskliga spår, då borde vi kanske också lära de vilda djuren att själv fotografera? Så att vi helt undviker även mänskliga bildtolkningar?

Om nu någon trodde att jag skulle bli mer tyst och försiktig efter all dynga jag blivit utsatt för från flera inom naturfotomiljön, så får ni tänka om… Jag brinner alldeles för mycket för den naturfotografiska bilden, för mitt intresse för natur och fotografi. Och jag kommer givetvis fortsätta med att vara den jag är, att försvara den personliga naturbilden – och att ta debatten mot det som begränsar. Idag är jag dessutom ännu mindre rädd för att säga vad jag tycker!

Enda sättet att få mig bort från den offentliga debatten om naturfoto, är att utmanövrera mig med oschyssta medel.

(Bild 1 – Morgonljus, 1996)
(Bild 2 – Blomfluga, 1998)
(Bild 3 – Silvertärna, 2007)
(Bild 4 – Skogshare, 1998)

4311 (4)

Smaken är som baken…

4300 (1)

4301 (2)

Vi rangordnar och vi kategoriserar. Vi vill säga vilken bild som är bäst, vilken fotograf som är bäst – och vi vill absolut kunna säga om bilden är en riktigt naturbild eller inte… Jag kan bara inte förstå varför, och jag har undrat länge – ungefär i hela min karriär som naturfotograf! För inte kan man väl tävla i naturbilder, då bildstilarna ju kan gå från det flummigt konstnärliga helt till det akademiskt avbildande. Jag kan lova att en grupp på tio naturfotografer skulle ha mycket svårt att komma överens om hur bilderna skulle rangordnas. Särskilt om vi dessutom väljer tio naturfotografer som representerar olika stilriktningar och ambitioner.

Det saknas inte fotografer som vill berätta om vad som är bra och vad som är dåligt. Flera av dessa är tyvärr också övertygade om att de sitter på facit, som om det nu skulle finnas en färdig lösning till hur en bra bild ska eller bör se ut. Faktiskt är det istället så att dessa fotografer har både helt rätt och helt fel, beroende på om du hela tiden visar dina bilder för detta auditorium – eller om du har en helt annan publik. Faktiskt är det så att det som den ena fotografen skulle tycka är världsklass, tycker en annan är värsta skit. Samma bild kan alltså ge dig allt från hyllningar till utskällningar.

Det finns fotografer som uttalat sig till mig om att jag inte har något större kvalitetstänk när jag väljer bilder här i bloggen. Dessa fotografer vill då att jag sållar mer, väljer ut guldkornen och raderar det som är skit. Men om vi sedan skulle sätta oss ned för att sortera ut guldkornen och skiten, så skulle vi givetvis inte bli överens. Och skulle jag plocka bort en skitbild för någon, skulle en annan plötsligt sakna favoritbilden…

Därför bryr jag mig inte om dessa kommentarer. Varför ska jag anpassa min blogg efter vad någon annan tycker, det räcker väl att den personen gör sina val i sin egen blogg. Det som är rätt för någon kan ju vara helt fel för andra. Jag bryr mig inte om vilka bilder som är bäst, nästbäst, sådär eller skit – annat än när jag väljer bland mina egna bilder. Jag skulle heller aldrig slänga ut subjektiva facitlösningar till andra fotografer, det skulle ju bara vara begränsande – och heller inget jag skulle kunna stå för en längre tid. Smaken är ju också en färskvara, den har ju en förmåga att ändras med åren. Det jag tyckte var riktigt bra bilder för tio år sedan, kan jag i värsta fall fullkomligt såga och ifrågasätta idag. Bland de egna bilderna, men också bland bilder från andra fotografer. Det finns fotografer som jag idag vill hylla till skyarna, fotografer som jag tidigare inte alls fattade – och vice versa.

4302 (3)

4303 (4)

Samtidigt som jag gärna hyllar en annan fotograf upp i skyarna offentligt, skulle jag aldrig någonsin diskutera en annan fotografs brister offentligt.

Jag har en känsla av att det med att rangordna och kategorisera är en mognadsprocess. Fotografer som hållit på länge får en allt bredare bildsyn med åren. Och de absolut bästa fotograferna i världen har mycket sällan behovet av att kritisera andra fotografers bilder. Även hos mig själv har jag upptäckt en sådan utveckling; jag har idag en mycket öppnare bildsyn än jag hade under de första åren som naturfotograf. Då kunde jag vara mycket tydligare, jag visste vilken bild som var den bästa – och jag kunde tveklöst berätta om vilka fotografer som var de tolv bästa i världen…

Idag kan jag skratta lite åt mig själv; då perspektivet har utökats i både smak och intentioner. Det finns ju så många parametrar att ta hänsyn till, när jag bedömer bilderna. Och att ge mig på att berätta om vilka som är de tolv bästa fotograferna i världen, det skulle jag idag inte göra. Det handlar ju om dagsformen; vilka fotografer jag tycker om just nu och vilka jag hunnit tröttna på. Dessutom upptäcker jag nya spännande fotografer nästan varje dag, så min topplista hade ständigt behövt revideras.

Jag skulle därför säga att den större viljan att rangordna och kategorisera är ett tecken på omognad. Ju tydligare man är, desto mindre erfaren är man i sitt eget fotograferande. Tänker jag tillbaka på olika möten med fotografer jag haft upp genom åren, så kan det nog vara så. Jag har även mött många av världens ledande fotografer idag, och gemensamt för dessa har varit en stor ödmjukhet och ett öppet sinne. Kanske är det just därför de blivit så bra fotografer, att ödmjukheten och det öppna sinnet är en viktig förutsättning för att utvecklas.

Jag har ju samtidigt märkt att många av de fotografer som gärna och ofta använder pekfingret om andra fotografer och deras bilder, är fotografer som fastnar någonstans. Att alla de egna reglerna och normerna ger en ständig upprepning utan någon större utveckling. Alla bilder verkar följa den samma mallen. Ett intressant fenomen som tar sig uttryck i de olika förutsättningar de olika fotograferna har; vissa gör de samma misstagen även efter 40 år som fotograf, medan andra kan utvecklas till en fotograf i världsklass på bara ett eller två år.

4304 (5)

4305 (6)

Det är ungefär de samma fotograferna som gärna vill kategorisera; som alltid vill informera om vad som är riktiga naturbilder och vad som inte är det. Som om det har någon betydelse! För vem kan egentligen sätta upp tydliga gränser för vad som kan accepteras som naturfotografi, och samtidigt låta gränserna hålla år efter år. Vilket de givetvis inte skulle göra! Det finns bilder idag som alla accepterar som naturfotografi, men som alla hade ifrågasatt för tjugo år sedan. Det finns naturfotografer idag som ingen skulle ha accepterat som naturfotografer för tjugo år sedan.

För mig har det ingen betydelse vem som räknas som naturfotograf eller inte. Jag måste heller inte kategorisera bilden som en naturbild eller inte. Jag behöver faktiskt inte alls veta något om motivet när jag bedömer bilder. Men jag är självklart tydlig till mitt eget; jag kallar mig naturfotograf för att jag tycker att jag är det, jag vet också vilka av mina bilder som är naturbilder eller inte – och jag vet med stor tydlighet vilka av mina bilder som är de bästa.

Som jag tycker idag, förstås. Imorgon är ju en annan dag…

(Bild 1 – Vide och vattenfall, 1998)
(Bild 2 – Pyramiden, 2001)
(Bild 3 – Vitsippor, 1997)
(Bild 4 – Vitsippa, 2002)
(Bild 5 – Smålom, 1996)
(Bild 6 – Nötväcka, 1998)
(Bild 7 – Guldharen, 1990)
(Bild 8 – Kvällsharen, 1998)

4306 (7)

4307 (8)