Smaken är som baken…

4300 (1)

4301 (2)

Vi rangordnar och vi kategoriserar. Vi vill säga vilken bild som är bäst, vilken fotograf som är bäst – och vi vill absolut kunna säga om bilden är en riktigt naturbild eller inte… Jag kan bara inte förstå varför, och jag har undrat länge – ungefär i hela min karriär som naturfotograf! För inte kan man väl tävla i naturbilder, då bildstilarna ju kan gå från det flummigt konstnärliga helt till det akademiskt avbildande. Jag kan lova att en grupp på tio naturfotografer skulle ha mycket svårt att komma överens om hur bilderna skulle rangordnas. Särskilt om vi dessutom väljer tio naturfotografer som representerar olika stilriktningar och ambitioner.

Det saknas inte fotografer som vill berätta om vad som är bra och vad som är dåligt. Flera av dessa är tyvärr också övertygade om att de sitter på facit, som om det nu skulle finnas en färdig lösning till hur en bra bild ska eller bör se ut. Faktiskt är det istället så att dessa fotografer har både helt rätt och helt fel, beroende på om du hela tiden visar dina bilder för detta auditorium – eller om du har en helt annan publik. Faktiskt är det så att det som den ena fotografen skulle tycka är världsklass, tycker en annan är värsta skit. Samma bild kan alltså ge dig allt från hyllningar till utskällningar.

Det finns fotografer som uttalat sig till mig om att jag inte har något större kvalitetstänk när jag väljer bilder här i bloggen. Dessa fotografer vill då att jag sållar mer, väljer ut guldkornen och raderar det som är skit. Men om vi sedan skulle sätta oss ned för att sortera ut guldkornen och skiten, så skulle vi givetvis inte bli överens. Och skulle jag plocka bort en skitbild för någon, skulle en annan plötsligt sakna favoritbilden…

Därför bryr jag mig inte om dessa kommentarer. Varför ska jag anpassa min blogg efter vad någon annan tycker, det räcker väl att den personen gör sina val i sin egen blogg. Det som är rätt för någon kan ju vara helt fel för andra. Jag bryr mig inte om vilka bilder som är bäst, nästbäst, sådär eller skit – annat än när jag väljer bland mina egna bilder. Jag skulle heller aldrig slänga ut subjektiva facitlösningar till andra fotografer, det skulle ju bara vara begränsande – och heller inget jag skulle kunna stå för en längre tid. Smaken är ju också en färskvara, den har ju en förmåga att ändras med åren. Det jag tyckte var riktigt bra bilder för tio år sedan, kan jag i värsta fall fullkomligt såga och ifrågasätta idag. Bland de egna bilderna, men också bland bilder från andra fotografer. Det finns fotografer som jag idag vill hylla till skyarna, fotografer som jag tidigare inte alls fattade – och vice versa.

4302 (3)

4303 (4)

Samtidigt som jag gärna hyllar en annan fotograf upp i skyarna offentligt, skulle jag aldrig någonsin diskutera en annan fotografs brister offentligt.

Jag har en känsla av att det med att rangordna och kategorisera är en mognadsprocess. Fotografer som hållit på länge får en allt bredare bildsyn med åren. Och de absolut bästa fotograferna i världen har mycket sällan behovet av att kritisera andra fotografers bilder. Även hos mig själv har jag upptäckt en sådan utveckling; jag har idag en mycket öppnare bildsyn än jag hade under de första åren som naturfotograf. Då kunde jag vara mycket tydligare, jag visste vilken bild som var den bästa – och jag kunde tveklöst berätta om vilka fotografer som var de tolv bästa i världen…

Idag kan jag skratta lite åt mig själv; då perspektivet har utökats i både smak och intentioner. Det finns ju så många parametrar att ta hänsyn till, när jag bedömer bilderna. Och att ge mig på att berätta om vilka som är de tolv bästa fotograferna i världen, det skulle jag idag inte göra. Det handlar ju om dagsformen; vilka fotografer jag tycker om just nu och vilka jag hunnit tröttna på. Dessutom upptäcker jag nya spännande fotografer nästan varje dag, så min topplista hade ständigt behövt revideras.

Jag skulle därför säga att den större viljan att rangordna och kategorisera är ett tecken på omognad. Ju tydligare man är, desto mindre erfaren är man i sitt eget fotograferande. Tänker jag tillbaka på olika möten med fotografer jag haft upp genom åren, så kan det nog vara så. Jag har även mött många av världens ledande fotografer idag, och gemensamt för dessa har varit en stor ödmjukhet och ett öppet sinne. Kanske är det just därför de blivit så bra fotografer, att ödmjukheten och det öppna sinnet är en viktig förutsättning för att utvecklas.

Jag har ju samtidigt märkt att många av de fotografer som gärna och ofta använder pekfingret om andra fotografer och deras bilder, är fotografer som fastnar någonstans. Att alla de egna reglerna och normerna ger en ständig upprepning utan någon större utveckling. Alla bilder verkar följa den samma mallen. Ett intressant fenomen som tar sig uttryck i de olika förutsättningar de olika fotograferna har; vissa gör de samma misstagen även efter 40 år som fotograf, medan andra kan utvecklas till en fotograf i världsklass på bara ett eller två år.

4304 (5)

4305 (6)

Det är ungefär de samma fotograferna som gärna vill kategorisera; som alltid vill informera om vad som är riktiga naturbilder och vad som inte är det. Som om det har någon betydelse! För vem kan egentligen sätta upp tydliga gränser för vad som kan accepteras som naturfotografi, och samtidigt låta gränserna hålla år efter år. Vilket de givetvis inte skulle göra! Det finns bilder idag som alla accepterar som naturfotografi, men som alla hade ifrågasatt för tjugo år sedan. Det finns naturfotografer idag som ingen skulle ha accepterat som naturfotografer för tjugo år sedan.

För mig har det ingen betydelse vem som räknas som naturfotograf eller inte. Jag måste heller inte kategorisera bilden som en naturbild eller inte. Jag behöver faktiskt inte alls veta något om motivet när jag bedömer bilder. Men jag är självklart tydlig till mitt eget; jag kallar mig naturfotograf för att jag tycker att jag är det, jag vet också vilka av mina bilder som är naturbilder eller inte – och jag vet med stor tydlighet vilka av mina bilder som är de bästa.

Som jag tycker idag, förstås. Imorgon är ju en annan dag…

(Bild 1 – Vide och vattenfall, 1998)
(Bild 2 – Pyramiden, 2001)
(Bild 3 – Vitsippor, 1997)
(Bild 4 – Vitsippa, 2002)
(Bild 5 – Smålom, 1996)
(Bild 6 – Nötväcka, 1998)
(Bild 7 – Guldharen, 1990)
(Bild 8 – Kvällsharen, 1998)

4306 (7)

4307 (8)

Annonser

12 reaktioner på ”Smaken är som baken…

  1. Bra skrivet! Mycket av det du tar upp är sådant jag själv gått och funderat över! Jag är ju purfärsk som fotograf egentligen (bara 5 år) men märkligt nog känner jag mig nästan gammal när jag hänger på Facebook som exempel där de flesta endast har fotograferat i några år – 2-4 ungefär men redan är fullfjädrade proffs 🙂 Jag tror även att ju mer man ”klagar” på andras bilder eller ger dem kritik desto mer uppmärksamhet vill man också ha själv. Man är inte säker eller trygg i sitt eget skapande. Jag ”dömmer” ibland bilder – och det är nog precis som du skriver att man inte har hållit på så länge och kanske att jag är lite omogen med mina 32 jordsnurr! 😉

    Varma Hälsningar
    Niklas, den omogna naturfotografen! 😉

    • Tack så mycket Niklas! 🙂
      Jag skulle nog inte välja att kalla dig omogen. Eller så är det väl så att vi alla på något sätt är omogna. Men jag tycker det är viktigt att undvika trångsynthet, för definitiva regler/normer – och att försöka mjukna upp den hårda och ibland löjliga debatten inom naturfotomiljön. Så länge man förvaltar ett öppet sinne och stor nyfikenhet till sitt bildskapande, då kommer man långt och har då ett mogent perspektiv till naturfotografin. Vi naturfotografer kan ibland glömma att vi skrämmer bort fler än vi lär ut, när vi börjar diskutera regler. Konsthistorien har redan så många berättelser om brott mot den gängse uppfattningen, och där de som håller hårt i regler/normer med tiden upplevs som alltmer trångsynta.

      Egentligen finns det inga regler eller normer inom naturfotografin, utan två enkla etiska villkor: Du ska inte skada naturen och du ska inte ljuga. Därutöver får man egentligen göra precis vad man vill.

      Tror jag står över med att räkna jordsnurr… 😉

  2. tänk du är klok du=) du slog huvudet på spiken på en rad saker. ibland tror jag att bara för man lägger upp en bild så vill man att det ska bli bedömd och då av andra fotografer förstås;) finns en massa som sätter sig på höga hästar och tar sig en roll som inte alls finns. men jag tycker inte om att sitta och gnälla på andras bilder på facebook det händer men det är också för att markera att denna kanske borde tänka till..har vart med på fotosidan några år och där får man lära sig att ta kritik och även ge sådan. och man ser detta fjäskande för duktiga fotografer och dom som ligger ett par steg under så kommenterar man på ett sånt sätt att man helt enkel borde hålla tyst=) att ägna sig åt rövslickande brukar sällan hålla länge utan jag tycker man borde ge och hjälpa dom som behöver det i första hand=) men det är ju min åsikt jag är ju bara en mas jag=) och man får liksom passa sig att sticka ut hakan för det kan smälla hårt. men att hålla tyst är ju inte heller så lyckat.. som vanligt bjuder du på en rad fina bilder och det menar jag utan fjäskande 😉
    ha en fin dag Terje
    peter

    • Tack så mycket Peter för din fina kommentar med kloka rader! 🙂
      Jag tycker det viktiga med att diskutera bilder är att ge, inte ta. Sedan var nyfiken, inte använda pekpinnar. Förståelsefull, inte trångsynt. En bild man direkt inte gillar, kan kanske vara en dörröppnare istället, om man ger bilden tid.

      Målet med artikeln här är givetvis att få igång debatten, då den behövs. Det blir annars alldeles för enkelriktat inom naturfotomiljön. 🙂

  3. Applåder till en bra text och( som alltid ) fina naturnära , vilsamma bilder.
    Jag tror jag räknar mig till naturfotograf, i alla fall till 99 %. Fota är en av de roligaste saker som finns och med mina 3 år som systemkameraägare, anser jag mig vara nybörjare med ett stort behov av att lära mer. Men, jag har alltid varit konstnär med lite olika uttryckssätt genom åren och det tror jag att jag har nytta av. Att få konstruktiv kritik på mina bilder, ger mig möjlighet att komma framåt i mitt fotande. Att vara ödmjuk inför mitt konstnärsskap, är en nödvändighet. Avundsjuka och pekpinnar, slår jag bort. Jag är trygg i mitt och är glad att jag började sent i livet för annars tror jag att avundsjuka och påpekande människor hade slagit undan benen på mig.
    Att få vara ute i Guds fria natur ger kraft att tackla dom motgångar, som ibland kommer. Att få möjligheten att visa min syn på naturen, genom mina ögon, ser jag som en förmån och jag hoppas att jag kan glädja någon med mina bilder.
    Nybörjaren Marianne

    • Tack så mycket Marianne för din fina kommentar och kloka rader (precis som Peter här innan). 🙂
      Att få konstruktiv kritik är inte lätt, bland annat för att det finns alldeles för många ömma tår vilket får många att backa. Jag kommer ihåg för många år sedan på Fotosidan, då jag bestämde mig ett tag för att ge mycket långa och konstruktiva kommentar – med både ros och ris. Detta fick jag kritik för! Inte från fotografen vars bilder jag kommenterat, utan från andra. Med orden: Tänk på vad du skriver Terje, och undvika vara för hård. Men din position kan du få någon att sluta fotografera!

      Märk väl; mina kommentarer innehöll knappt en enda negativ kommentar. Så det kan bli! 🙂

  4. Jag känner alltför väl igen det du skriver om trångsynthet, rangordning etc. Precis som du är jag konstnärligt yrkesverksam, fast inom musik som du säkert vet, och även jag har varit omogen och trångsynt. Som ung och nyutexaminerad var åsikterna starka och toleransen svag. Modern musik var skräp, utdömd redan innan man ens hört det. Oljud, inte musik. Punkt. Men ju längre resan pågår desto bredare blir vägen. Till slut har vägen blivit en tillvaro, 360° synfält. Nu, med en lång karriär bakom mig, tycker jag det är vansinnigt spännande med nyskriven musik, all slags musik. Att kategoriseringar går hand i hand med omognad skriver jag helt klart under på. Det gäller då för den mogne att ödmjukt invänta den omognes mognad och hoppas på stigande tolerans och vidgat synfält. Jag har själv bevittnat denna process, man får ge dem tid. Men om den omogne fortsätter med sitt kanaliserande seende har ju denne fastnat, och då är det bara att beklaga.
    //Erik

    • Tack så mycket Erik för din fina kommentar och fina tankar! 🙂
      Jo, det är ju precis så. Även inom musiken. Jag brukar ibland provocera andra om musik med att säga att jag är den enda person som enbart gillar bra musik… Jag gillar faktiskt inte en enda dålig låt… Problemet är bara att min musiksmak har ändrats med åren, blivit bredare – men också gett öppningar till annan form för musik. Och då är man vid tankens kärna, det fantastiska med att ha 360 graders synfält – vilket ger konstnären en ännu större kreativ grund att stå på. Samtidigt kan man inte undvika att i tystnad tycka synd om de människor som inte kan se annat än genom en tunnel, och i vissa fall en mycket smal tunnel. 🙂

  5. Hög kvalité på bilderna som vanligt !

    Det är går väl inte att tala om för någon, om en bild är bra eller inte, det avgör väl betraktaren.

    Tror väl att du skriver ungefär det samma ? Av ett antal bilder, så kan man välja ut vilka som kommer först och vilken som man gillar minst, också det ett personligt val.

    Bra text om ett svårt ämne, det blir väl som du skriver ”smaken är som baken”.

    För egen del så har jag aldrig tävlat med bilder på tävlingar och kommer aldrig att göra det heller !

  6. Att man aldrig blir fullärd som naturfotograf, ja det verkar vara ett faktum.
    För några år sedan så tyckte jag precis som du skrev kunna rangordna fotografer och hade någon sorts tanke om hur bra de var. Jag gillade mer det dokumentära sättet att fota än det konstnärliga. Idag är det tvärt om, jag föredrar nog det konstnärliga framför det dokumentära. Det dokumentära tycker jag inte ger mig möjlighet att tolka bilden på mitt eget sätt, utan allt är tillrättalagt. Därmed inte sagt att något sätt är bättre än det andra. För så är det inte, jag har själv många dokumentära bilder i mitt lilla arkiv. Jag vill bara understryka det du skriver om att man ändrar sin uppfattning med tiden och bildsmaken även bredare.

    Naturfotograf eller inte, det är i alla fall i naturen jag hämtar mina motiv. Om det innebär att jag är en naturfotograf eller inte i andras ögon vet jag inte, men i mitt sätt att tycka så är jag det.

    Att anpassa bilder efter någons tyckande eller smak är inte speciellt utvecklande, det gäller att hitta din egen stil. Där kan säkert andra fotografer hjälpa att hitta nycklarna och leda dig in på rätt vägar och berätta gör du så här blir det så här, gör du på det här viset istället så kommer bilden att uppfattas så här istället.

    Intressant inlägg det här Terje!
    Tack för spännande läsning och att du startar nya intressanta tankebanor 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s