Smaken är som baken…

4300 (1)

4301 (2)

Vi rangordnar och vi kategoriserar. Vi vill säga vilken bild som är bäst, vilken fotograf som är bäst – och vi vill absolut kunna säga om bilden är en riktigt naturbild eller inte… Jag kan bara inte förstå varför, och jag har undrat länge – ungefär i hela min karriär som naturfotograf! För inte kan man väl tävla i naturbilder, då bildstilarna ju kan gå från det flummigt konstnärliga helt till det akademiskt avbildande. Jag kan lova att en grupp på tio naturfotografer skulle ha mycket svårt att komma överens om hur bilderna skulle rangordnas. Särskilt om vi dessutom väljer tio naturfotografer som representerar olika stilriktningar och ambitioner.

Det saknas inte fotografer som vill berätta om vad som är bra och vad som är dåligt. Flera av dessa är tyvärr också övertygade om att de sitter på facit, som om det nu skulle finnas en färdig lösning till hur en bra bild ska eller bör se ut. Faktiskt är det istället så att dessa fotografer har både helt rätt och helt fel, beroende på om du hela tiden visar dina bilder för detta auditorium – eller om du har en helt annan publik. Faktiskt är det så att det som den ena fotografen skulle tycka är världsklass, tycker en annan är värsta skit. Samma bild kan alltså ge dig allt från hyllningar till utskällningar.

Det finns fotografer som uttalat sig till mig om att jag inte har något större kvalitetstänk när jag väljer bilder här i bloggen. Dessa fotografer vill då att jag sållar mer, väljer ut guldkornen och raderar det som är skit. Men om vi sedan skulle sätta oss ned för att sortera ut guldkornen och skiten, så skulle vi givetvis inte bli överens. Och skulle jag plocka bort en skitbild för någon, skulle en annan plötsligt sakna favoritbilden…

Därför bryr jag mig inte om dessa kommentarer. Varför ska jag anpassa min blogg efter vad någon annan tycker, det räcker väl att den personen gör sina val i sin egen blogg. Det som är rätt för någon kan ju vara helt fel för andra. Jag bryr mig inte om vilka bilder som är bäst, nästbäst, sådär eller skit – annat än när jag väljer bland mina egna bilder. Jag skulle heller aldrig slänga ut subjektiva facitlösningar till andra fotografer, det skulle ju bara vara begränsande – och heller inget jag skulle kunna stå för en längre tid. Smaken är ju också en färskvara, den har ju en förmåga att ändras med åren. Det jag tyckte var riktigt bra bilder för tio år sedan, kan jag i värsta fall fullkomligt såga och ifrågasätta idag. Bland de egna bilderna, men också bland bilder från andra fotografer. Det finns fotografer som jag idag vill hylla till skyarna, fotografer som jag tidigare inte alls fattade – och vice versa.

4302 (3)

4303 (4)

Samtidigt som jag gärna hyllar en annan fotograf upp i skyarna offentligt, skulle jag aldrig någonsin diskutera en annan fotografs brister offentligt.

Jag har en känsla av att det med att rangordna och kategorisera är en mognadsprocess. Fotografer som hållit på länge får en allt bredare bildsyn med åren. Och de absolut bästa fotograferna i världen har mycket sällan behovet av att kritisera andra fotografers bilder. Även hos mig själv har jag upptäckt en sådan utveckling; jag har idag en mycket öppnare bildsyn än jag hade under de första åren som naturfotograf. Då kunde jag vara mycket tydligare, jag visste vilken bild som var den bästa – och jag kunde tveklöst berätta om vilka fotografer som var de tolv bästa i världen…

Idag kan jag skratta lite åt mig själv; då perspektivet har utökats i både smak och intentioner. Det finns ju så många parametrar att ta hänsyn till, när jag bedömer bilderna. Och att ge mig på att berätta om vilka som är de tolv bästa fotograferna i världen, det skulle jag idag inte göra. Det handlar ju om dagsformen; vilka fotografer jag tycker om just nu och vilka jag hunnit tröttna på. Dessutom upptäcker jag nya spännande fotografer nästan varje dag, så min topplista hade ständigt behövt revideras.

Jag skulle därför säga att den större viljan att rangordna och kategorisera är ett tecken på omognad. Ju tydligare man är, desto mindre erfaren är man i sitt eget fotograferande. Tänker jag tillbaka på olika möten med fotografer jag haft upp genom åren, så kan det nog vara så. Jag har även mött många av världens ledande fotografer idag, och gemensamt för dessa har varit en stor ödmjukhet och ett öppet sinne. Kanske är det just därför de blivit så bra fotografer, att ödmjukheten och det öppna sinnet är en viktig förutsättning för att utvecklas.

Jag har ju samtidigt märkt att många av de fotografer som gärna och ofta använder pekfingret om andra fotografer och deras bilder, är fotografer som fastnar någonstans. Att alla de egna reglerna och normerna ger en ständig upprepning utan någon större utveckling. Alla bilder verkar följa den samma mallen. Ett intressant fenomen som tar sig uttryck i de olika förutsättningar de olika fotograferna har; vissa gör de samma misstagen även efter 40 år som fotograf, medan andra kan utvecklas till en fotograf i världsklass på bara ett eller två år.

4304 (5)

4305 (6)

Det är ungefär de samma fotograferna som gärna vill kategorisera; som alltid vill informera om vad som är riktiga naturbilder och vad som inte är det. Som om det har någon betydelse! För vem kan egentligen sätta upp tydliga gränser för vad som kan accepteras som naturfotografi, och samtidigt låta gränserna hålla år efter år. Vilket de givetvis inte skulle göra! Det finns bilder idag som alla accepterar som naturfotografi, men som alla hade ifrågasatt för tjugo år sedan. Det finns naturfotografer idag som ingen skulle ha accepterat som naturfotografer för tjugo år sedan.

För mig har det ingen betydelse vem som räknas som naturfotograf eller inte. Jag måste heller inte kategorisera bilden som en naturbild eller inte. Jag behöver faktiskt inte alls veta något om motivet när jag bedömer bilder. Men jag är självklart tydlig till mitt eget; jag kallar mig naturfotograf för att jag tycker att jag är det, jag vet också vilka av mina bilder som är naturbilder eller inte – och jag vet med stor tydlighet vilka av mina bilder som är de bästa.

Som jag tycker idag, förstås. Imorgon är ju en annan dag…

(Bild 1 – Vide och vattenfall, 1998)
(Bild 2 – Pyramiden, 2001)
(Bild 3 – Vitsippor, 1997)
(Bild 4 – Vitsippa, 2002)
(Bild 5 – Smålom, 1996)
(Bild 6 – Nötväcka, 1998)
(Bild 7 – Guldharen, 1990)
(Bild 8 – Kvällsharen, 1998)

4306 (7)

4307 (8)

Annonser