Vem äger problemet?

4045 (1)

Det spelar ingen roll hur vältalig du är. Kanske är du den tydligaste personen som går runt på planeten. Du är dessutom både trevlig och hövlig och den mest väluppfostrade person man kan tänka sig. Inget av detta är däremot någon garanti – det kommer alltid finnas människor som överreagerar och missuppfattar dig. Som ogillar dig, hatar dig, som tycker du är en slusk – och som mer än gärna vill framställa dig som både skrytig och självupptagen. Människor som också är misstänksamma och väljer att inte tro dig fast du har hur många vittnen som helst. Människor som plötsligt kan tappa humöret eller springa gråtande därifrån. Kvar sitter du som ett levande frågetecken och undrar vad du gjorde för fel, fast du inte ville såra eller skada – och talade både försiktigt, hänsynsfullt och även motiverande. Men det hjälpte inte, då den andra personens kraftiga reaktion gjorde att denna fick rätt i slutändan. Eller?

Jag kan undra när världen blev så här upp-och-nervänd. När bestämde vi oss för att den misstänksamme alltid har fog för sina misstankar, oavsett hur fantastiska de än måste vara. När blev det bestämt att vi alla ska springa efter och trösta den gråtande personen och sedan börja tycka illa om den som sitter kvar som ett levande frågetecken. Kanske är det så att tårarna, ilskan, besvikelsen och misstron blir allt större maktfaktorer i samhället. Som att vi i vår jakt på att bli mer känslomässiga mer börjar anpassa oss efter de utåtagerande personerna, de som är lättkränkta. Som om återhållsamhet, saklighet och respekt för medmänniskan blivit passé.

”Om något är för bra för att vara sant, då är det oftast inte det”, är ett talesätt som den misstänksamme allt oftare använder som ett mantra. Det blir allt oftare så att nybörjaren eller amatörfotografen ifrågasätter fantastiska bilder från världsfotografer. Förhållandet till de helt otroliga bilderna som håller högsta världsklass blir ständigt ifrågasatt, särskilt bilder som man inte har förmågan eller kunnandet att själv göra.  ”Det är klart fotografen måste ha gjort något konstigt, bilden är ju för bra för att vara sann”… I denna utveckling verkar det imperfekta bli det perfekta, då det perfekta allt oftare sorteras ut som fusk eller doping. Ett stort kunnande och högsta fotografiska förmåga blir då en börda som ständigt blir ifrågasatt.

Det finns människor som kan börja hata en världsledande fotograf enbart genom att lyssna på de allt mer omfattande och välformulerade misstankarna från amatörfotografen. Diskussioner färgade av avund resulterar i att man inte kan titta på andras bra bilder utan att koppla på skeptiska och misstänksamma ögon, attityder som i värsta fall utvecklas till ”sanningar” om de bilder som helt enkelt håller världsklass. ”Det är klart att alla de bästa idrottsutövarna är dopade, det går ju inte att bli så bra på ärligt vis”… Vem vill egentligen bli bäst i ett sådant samhälle, om det innebär att man samtidigt blir ifrågasatt.

4046 (2)

Vi lever också i en allt mer omfattande social mediavärld. Den största skandalen i Sverige under 2014 kan vara att en kvinnlig programledare i Melodifestivalen hade hår under armarna. Det blev en folkstorm nära orkan styrka, där alla ville tävla om vem som hade äcklats mest… Vi vräkte ur vår ilska på Twitter och Facebook och fick extra tändvätska till grillen då Expressen och Aftonbladet uppmärksammade detta. Det kändes ett tag som att vi var på gränsen till ett inbördeskrig, så ilskna var olika människor. ”Herregud”, tänkte jag. Finns det inte längre kvar några normala proportioner i samhället? Varför måste vi bli så komplett rabiata att vi använder det fulaste språket vi kan tänka oss när vi skriver, för något som egentligen var en ren bagatell?

Jag kan ha en känsla av att allt detta handlar om uppmärksamhet. Vi blir allt mer törstiga på uppmärksamhet; och inget ger väl större uppmärksamhet än att reagera på ett kraftfullt sätt. Det gäller att vara mest arg, mest ledsen eller besviken, mest sårad – och att använda de hårdaste orden när vi skriver. Det ger störst uppmärksamhet, vilket givetvis förklarar varför media fokuserar på detta. Större och fetare löpsedlar säljer fler tidningar, särskilt om man kan andas riktigt stora skandaler. Ingen är egentligen intresserade av något så obetydligt som en naturfotograf, om nu inte naturfotografen gör en skandal. Då vaknar alla med sin ilska och sina besvikelser och medias rubriker kan bli både stora och feta. Kanske sitter de flesta och slötittar framför teven och Melodifestivalen, engagemanget sjunker i takt med låtarnas kvalitet, helt tills den kvinnliga programledaren lyfter på armarna och visar håret. Då vaknar vi och i ren ilska kastar vi oss ut på Twitter eller Facebook i häftiga diskussioner. Är det någon som minns vad hon sa när armhåren blottades?

Det finns idag olika agenter som cyniskt har räknat ut när en artist måste göra en ny skandal för att öka skivförsäljningen. När jag gjorde min skandal 2011 upptäckte jag att jag hade flera riktigt arga och besvikna kunder, än det antal kunder jag någonsin haft. Jag hade plötsligt också betydligt fler jättebesvikna och sårade vänner, än det antalet vänner jag någonsin haft. Det fanns fotografer som bestämde sig för att sluta fotografera, som tappade inspirationen och även slängde mina böcker. Och som gärna deklarerade detta offentligt och med de mest kraftfulla orden. På Twitter, Facebook och olika Internetforum. Flera av dessa hade inte hört om mig innan, men blev ändå jättebesvikna… Undrar också hur det kan komma sig att det är fler än någonsin som fotograferar, att det finns hur många aktiva naturfotografer som helst – och att jag har flera vänner än jag någonsin haft. Samtidigt som någon i ren besvikelse kan skriva mängder av blogginlägg på hur jag påverkat negativt, kan andra anmäla sig till en kurs och uttrycka att jag varit en inspirationskälla under många år…

Skulle jag skicka hatmejl till någon annan person? Nej, självklart inte. Inte ens anonymt eller under pseudonym. Skulle jag stå på ICA och prata med någon om hur upprörd jag är över någon annan? Skulle jag slänga ur mig en massa ilska på Twitter eller Facebook över några armhår? Skulle jag i ett samtal med andra människor plötsligt bli jättearg eller springa gråtande därifrån? Nej, självklart inte. Jag är fortfarande så pass omodern att jag inte blivit smittad av det moderna samhällets allt mer kraftfulla känslostormar. Jag har även så pass mycket empati för andra människor att jag inte är intresserad av att få andra att framstå som sämre människor än jag själv. Ska jag någon gång få magsår, så är det över något jag själv gjort – inte för att jag blivit upprörd över hur andra människor beter sig…

4047 (3)

Jag har mött många människor som är så överkänsliga eller har så allvarliga problem med sitt temperament att man inte ens vågar säga ”flaska”, för att inte taket ska lyfta…Det finns fotografer som slutat fotografera för att vädret aldrig varit som man önskat sig, eller att kameran aldrig velat samarbeta. Jag har mött människor som börjar bråka om allt, som inte tål att andra kan tycka annorlunda. Men jag har också vänner som har avvikande politiska åsikter, som har en helt annan musiksmak – vänner där man knappt har något gemensamt, men vi är goda vänner iallafall. Vänner jag kan ha kraftfulla och häftigt intressanta diskussioner med utan att vi blir ovänner eller börjar bråka… För att vi accepterar varandras olikheter och att vänskapen trots allt är viktigare. Riktigt god vänskap kan innehålla både lögner och personliga misstag, men aldrig falskhet. Aldrig att man går bakom ryggen och pratar skit om varandra, det är ju trots allt det värsta man kan göra mot sina vänner.

Jag kommer fortsätta titta på bra bilder från bra fotografer, helt enkelt för att jag älskar att titta på bra fotografi. Jag blir inspirerad av kvalitet, av nytänkande – och inte minst fotografer som vågar vara sig själva. Aldrig känner jag avund, aldrig känner jag att det är dags att sluta fotografera om jag får se en bild som ”nästan är för bra för att vara sann”… Kvalitet, kunnande, perfektion och framgång – det blir aldrig omodernt hos mig. Och de fotografiska förebilder som själv gjort en och annan skandal, en av dessa har själv klippt-och-klistrat, är fortfarande bland mina förebilder. För vi är ju alla människor och alla gör misstag i livet – så är det ju bara.

Jag är också en människa, jag gör mina misstag och har mina problem. Därför tänker jag heller inte göra det ännu värre och dessutom äga alla andra människors problem. Det är livet alldeles för kort och värdefullt för.

Jag kommer också fortsätta titta på Melodifestivalen, med eller utan några kvinnliga armhår. Då jag tycker det är ett intressant program och fenomen. Jag har ju hittills enbart missat 1-2 melodifestivaler genom åren – någon gång då och då dyker det ju faktiskt upp en riktigt bra låt! Årets melodifestival tillhör däremot inte de bättre, hittills är det enbart en låt jag kan tänka mig att köpa framöver. De andra faller därför snabbt i glömska. Så även de kvinnliga armhåren…

(Fick tips om denna länk på Facebook. Läs gärna också i kommentarsfältet under artikeln och fascineras över vilken insikt några av dessa troll har.)

(Bild 1 – Skymningsljus, 1994)
(Bild 2 – Reflektion, 1994)
(Bild 3 – Rödspov, 1987)
(Bild 4 – Stenen, 1987)

4048 (4)

Annonser