Insnöad tråkmåns…

3536 (1)

Jag är nog rätt speciell, om jag ska vara helt ärlig…

De flesta människor går genom livet och försöker prova på så mycket som möjligt, men inte jag! Jag är mer denna insnöade tråkmåns som hela tiden gör precis det samma. Varje vecka, varje år – och så småningom hela livet… I motsats till de flesta andra som börjar fotografera, så dog inte mitt intresse ut efter 2-4 år. Utan det utökades hela tiden, efterhand som jag alltmer upptäckte hur oerhört fascinerande det är att fotografera. På alla plan!

Det jag trodde mig veta om naturfotografi när jag började, det hade jag lärt mig redan efter fem år. Men allt som skett därefter är sådant som jag inte ens kunde föreställa mig, när jag höll i min första systemkamera 1979 och bestämde mig för att bli naturfotograf på heltid. Den grundläggande fotografiska tekniken, den lär man sig rätt snabbt. Det är ungefär som att lära sig cykla; när man väl har lärt sig så sitter det i resten av livet. Allt som sker därefter handlar om att utveckla sig; utveckla bildspråket, uppdatera sig med kunskap om ny utrustning, studera de olika motiven man vill fotografera – och inte minst så småningom hitta sitt konstnärskap. Att utbilda sig i sitt bildskapande, det tar faktiskt hela livet… Vissa bilder kommer heller inte av sig själv; varje år blir det nya bilder som har utvecklat sig vidare från förra årets bilder – och som inte skulle ha blivit till om det inte hade varit för just förra årets bilder.

3537 (2)

Men de flesta som fotograferar, kanske så många som 99 procent, de håller inte på i mer än 2-4 år. Sedan tröttnar man och går vidare till nästa intresse. Då har det blivit dags att prova på något helt nytt… När jag tittar tillbaka på alla de år jag hållit på så undrar jag vart många har tagit vägen. Naturfotografer som var aktiva, som var duktiga – men som nu är helt borta. Jag undrar också hur många naturfotografer vi hade varit idag om inga hade tröttnat…

För varje år kommer det även in en strid ström av nya. Nya som upptäckt det fascinerande med att fotografera, nya som vill lära sig, som vill gå på kurs, som köper fotoläroböcker, som går med i fotoklubben, som blir medlemmar på Fotosidan. Går jag in på Fotosidan idag och tittar runt, så ser jag att de flesta som nu är aktiva är helt nya namn för mig. Och jag undrar samtidigt vart alla de andra tagit vägen som var aktiva när jag själv var aktiv medlem för drygt 6-7 år sedan.

Tänk vad många fantastiskt duktiga naturfotografer vi idag hade haft, om inga hade tröttnat… Och fotokurser på nivå 7 och 8 hade haft flera deltagare än de rena nybörjarkurserna. Men så är det ju inte, tyvärr. Fortfarande är de mest grundläggande fotokurserna också de mest efterfrågade, vill du skriva en bestseller så är en grundläggande lärobok bästa tipset (med ny upplaga vartannat år och enklare uppdateringar, så har du en storsäljare resten av livet) – och vill du ha många fina kommentarer till dina bilder så gäller det att de inte blir för avancerade eller ”konstiga”.

3538 (3)

Men vad ska man sedan göra? När man lärt sig fotografera, när man vunnit fototävlingen för andra eller tredje gången, när man blivit hyllad som fotograf ett antal gånger, kanske hunnit publicera någon bok med sina bilder eller haft ett antal föreläsningar? Vad gör man då? För inte är det väl meningen att man behöver ännu fler bilder på blåsipporna, rådjuren eller solnedgångarna? 4-5 vårar bland blåsipporna räcker väl för de flesta, eller?

Inte om man är en insnöad tråkmåns som mig! Som legat där bland blåsipporna under 26 vårar, som passerat 25 000 arkiverade bilder på rådjur – och som upplever en ny fantastisk solnedgång nästan varje dag och har gjort detta i runt 40 år. Jag är faktiskt så fruktansvärt tråkig att jag även hoppas på minst 30 vårar till bland blåsipporna och minst 25 000 nya bilder på rådjur. För inte att tala om alla de kommande fantastiska solnedgångarna…

Ibland får jag sökningar till min blogg där olika undrar vad jag gör idag. För ett tag sedan hade två personer sökt på meningen ”vad gör Terje Hellesö idag” och sedan hittat till min blogg. Då och då träffar jag också på personer som undrar. Som om det är så självklart att jag skulle ”gått vidare” i livet – och börjat med något helt annat. Olika journalister återkommer också till denna fråga.

Mitt svar blir hela tiden det samma: Jag fotograferar! Som jag alltid gjort. Jag skriver, som jag alltid gjort. För varför skulle jag inte göra det?

3539 (4)

Men jag har samtidigt gått vidare! Jag har gått vidare med mitt fotograferande, och ser fortfarande en utveckling efter varje ny fotoutflykt. Jag har gått vidare i mitt skrivande och tycker mig fortfarande se att skrivandet utvecklas. Mitt undervisande utvecklas i mina fotokurser och för varje ny föreläsning blir jag allt bättre på att föreläsa. Mitt konstnärskap är alltså under ständig utveckling och förändring. Kanske är jag tråkig, eller så tar det bara längre tid för mig att lära mig något…

Om jag tänker tillbaka på allt det jag upplevt och lärt efter mina första 2-4 år som fotograf. Om jag föreställer mig de ögon jag då tittade med, hur jag då upplevde fotografiska bilder, hur jag då behandlade fototekniken – oj vad mycket jag då skulle ha missat! Därför vet jag också hur mycket spännande som framtiden kan ge, som jag idag har svårt att föreställa mig. Därför är det omöjligt att tröttna på att fotografera, skriva, undervisa och föreläsa!

Jag kanske är rätt så insnöad egentligen, men tråkigt har jag definitivt inte. Dessutom är snö fantastiskt spännande att fotografera!

(Bild 1 – Grövelsjön, 2009)
(Bild 2 – Dagslända, 2006)
(Bild 3 – Gädda, 2007)
(Bild 4 – Talgoxe, 2013)
(Bild 5 – Älg, 2010)

3540 (5)

Annonser

22 reaktioner på ”Insnöad tråkmåns…

  1. Vilken fängslande berättelse genom en fotografs själ….. läser om och om igen och tänker att…. jaa, så tänker nog jag med men har varken orden eller bilderna att beskriva det på ett så träffsäkert sätt…. ännu i alla fall… men kanske i framtiden…
    tack för att du delar med dig//Med vänlig hälsning Ingrid

  2. Takk for en fin artikkel. En ting har jeg oppdaget etterhvert som jeg har fotografert og lært nytt er det at jeg har mye igjen å lære og så lenge jeg lærer nytt er fotograferingen interessant. I så måte har jeg lenge igjen før jeg slutter å fotografere

  3. Härlig läsning .
    Jag, som oftast uppehåller mig i backen bakom huset, får ofta frågan,hur jag kan hitta nya saker där år efter år. Men det gör jag. Jag känner min backe, ljuset vid olika tidpunkter på dagen och året, så där blir mina bilder som bäst. Inte har jag tröttnat heller, så jag fortsätter nog 20 år till ( om jag lever )
    Kram Marianne

  4. Hallåj Terje 🙂

    Tråkmåns, Du? 🙂 Nähäeee Du, den går jag inte på.
    Har ju haft förmånen att träffa Dig, att sitta och prata med Dig en längre stund, och fått uppleva lite av Din humor. Associerar Dig med saffran av någon anledning 😉 Du Terje, nu är det dags igen 😛 ,vet Du det är exakt ett år sedan som ni var hemma hos oss, gänget från Lysekil och Du och Malin, minus några dagar. Anki påminde mig om det igår. Förresten hon kommer hit på lördag.

    Vilken underbar artikel Du skrivit, Du finner orden och sätter dem på pränt så skickligt, när jag läser ler jag och tänker: jösses så enkelt han får ner det i skrift, Terje, en annan har bara tankar nr något ska skrivas ner, men det är omöjligt att få ner dem på pappret, orden har liksom sinat på vägen ner genom armen fram till pennspetsen.

    Du får gärna fotsätta att vara den tråkmåns som Du så målande beskriver Dig själv, jag gillar den typen av tråkmånsar som fotar och skriver så bra och som dessutom har en go’ självironi hopkokat med humor. Du är en unik tråkmåns Terje, för ingen har den kombinationen som just Du har. Du fängslar med bilder och text, sen kan jag tänka mig att själva föreläsningen blir som en god dessert. har ju aldrig varit och lyssnat på Dig, men kanske någon dag i framtiden, who knows 😉

    Kram på Dig Terje
    Syssy

    • Tack Syssy för dessa fina ord! 🙂

      Jodu, jag är en oerhört stor tråkmåns – men är rätt duktig på att dölja det… Hehe!
      Skämt åsido; det är ju så lätt att man blir missuppfattad när man möter andra människor. Och jag känner stundtals att ”alla” missuppfattar mig, kanske för att jag är rätt speciell. Särskilt min humor…

      Men jag är nu en sådan människa som ständigt får intryck i vardagen som ger underlag för nya texter och inspirerar till nya bildtankar och nya bilder. Det är som en ständigt pågående process. Som det senaste som nu surrar i huvudet; detta med noetik efter att ha läst boken ”Den förlorade symbolen” av Dan Brown. Om att själen och tankarna har en vikt och kan påverka fysikens lagar. Några människor kalla noetik för flum, jag väljer att ha ett öppet sinne. Alla vet ju redan hur musik, bilder och text kan påverka vår vardag – och då även vår framtid. Nåja, detta surrar i mitt huvud just nu; och det kommer säkerligen skapa nya texter och bilder.

      Det med saffran förstår jag inte alls……. 😉

      Du skriver att jag finner orden. Jo, det kanske jag gör – åtminstone kan man få det intrycket när texten omsider är klar. Men det kan vara en lång process, där jag många gånger kan känna mig som en analfabet – och känner det stundtals som omöjligt att förmedla det som surrar i huvudet i text och bild.

      Kram tillbaka till dig Syssy! 🙂

  5. Ja, jag har ju träffat dig och jag tyckte då inte att du var speciellt tråkig. Tycker nog i så fall de här personerna som du beskriver som flackar runt bland olika intressen är mer tråkiga.
    Måste vara jobbigt, att aldrig få snöa in på något?!
    När jag skriver så kanske det är ett bevis på att jag är lika ”tråkig” som du?! 😉

    Fotot för mig har varit berikande, kameran har lärt mig att se saker i naturen (och naturligtvis på andra platser också) som jag bara gick förbi innan. Kanske ännu mera fascinerande är att jag nu även kan se samma saker på helt nya sätt. Att sedan kunna uttrycka dessa detaljer man fascineras av med hjälp av kameran, är fantastiskt. Jag kommer aldrig att sluta med detta. Detta är vad jag vill göra och ägna så mycket tid som möjligt åt.
    Vill man sedan bli duktigare på detta så är förutom egen erfarenhet, möjligheten att få hjälp av en mästare, med många års erfarenhet.
    Du Terje var den jag valde för detta då jag bokade min heldag hos dig. Det har hittills givit goda resultat som jag även vet att min fru kan intyga (hon har sett hela min fotografiska utveckling).
    Efter att nu ha hållit på sedan 2008 (plus några år i slutet av 90-talet) så har fotot aldrig varit så roligt som det är idag! 😀

    • Tack Mårten för din mycket fina kommentar! 🙂
      Det är svårt att beskriva vikten av att fotografera, men jag förstår att du också insett den. Och att livet får ett så mycket större innehåll genom detta.
      Och att det bara blir roligare med åren är det bästa tecknet, tycker jag. 🙂

  6. Om du definierar insnöade tråkmånser på detta höga sätt måste ju äkta dito vara ena riktiga muntergökar. Skämt åsido, tack för en rolig och stimulerande text. Intressant det du skriver om nya bilder som utvecklas ur tidigare idéer, det gör ju hela skapelseprocessen till ett evigt flöde, omöjlig att förutse, omöjlig att påverka medvetet. Man är hela tiden i bräschen av tidigare erfarenheter samtidigt som nuet skapar erfarenhet för framtida bräscher. Det där med Fotosidan, om man vill ha många kommentarer ska man inte presentera för konstiga bilder, kan jag verkligen skriva under på. Jag testar ibland, på pin kiv, att lägga ut en allmängiltig bild, tagen utan större planering och en genomtänkt komposition med mycket tanke och möda bakom men som kanske är disharmonisk och udda. Gissa resultatet! I likhet med dig är jag inte ute efter gillningar utan skapar helt och hållet efter eget humör och vad jag finner stimulerande.
    //Erik

    • Tack Erik! 🙂
      Ja, det är precis så ja. Vilket jag tycker är synd egentligen. Inte att det hela tiden kommer nya fotografer som vill lära. För det är ju bra, tycker jag. Det som är mest synd är alla de som också tröttnar och försvinner. Och varför man hela tiden bara kan gå vidare i livet med att börja med något helt nytt. Varför denna rastlöshet?

  7. Jag tror att det kanske kan vara så att de som lägger av att fota efter några år är de som mest är intresserade av/känner en utmaning med det Tekniska när det gäller fotografering; bilden kommer på andra plats, om ens det.
    För mig är det Bilden som gör att jag fortsätter att fotografera. Bilden, ljuset mönstren; jag kan inte freda mig mot dem, bilderna, ens om jag ville. Det var därför jag började fota, för att fånga dem på bild och så flyger de in i kameran på något mystiskt vis (!) och det känns lika magiskt varje gång.
    Vägen dit var att lära sig tekniken, men den var underordnad och snabbt fixat, det är bilderna som aldrig vill sluta flöda och tur är väl det! 🙂

  8. Mye bra tanker her Terje. Selv vurderer jeg å begynne med hockey så jeg ikke går hen å blir en ”tråkmons”;-) Selv synes jeg at jeg stadig vekk oppdager noe nytt i det kjente gjennom å ta bilder. Ved å velge brennvidder, standpunkt, dybdeskarphet og lukkertid kan man få verden til å fremstå på et uendelig antall vis, slik at man gir ny føde til undring og den barnslige oppdagergleden. Derfor blir det aldri kjedelig:)

    • Takk for de ordene Børge! 🙂
      Norge behøver jo bli bedre i hockey, så det er bare å snøre på seg skøytene… 😉
      Akkurat, det er jo det at man altid oppdager noe nytt – i alle disse trillioner av kombinasjoner motiv, lys, blender, lukker, brennvidde… Det kan virkelig aldri bli kjedelig. 🙂

  9. Tack, för en kul och inspirerande artikel! Inte är du en tråkmåns., Terje! 🙂 Jag fotar ofta på samma ställen och ser ju olika saker varje gång så det blir ju olika bilder vid varje tillfälle! Ser fram emot nya bilder av rådjur från din kameralins 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s