Den där känslan…

(1)

Något av det svåraste att prata om, att lära ut, att fullt ut få andra fotografer att förstå – det är den där känslan… Vi kan titta på andra fotografers bilder och utan att vi fullt ut förstår varför så är det just känslan som får oss att fastna för vissa bilder. Men vi kan inte definiera den; därför blir våra kommentarer oftast både klumpiga och banala. För att vi inte ska framstå som lallande idioter hittar vi välkända moment att hålla oss fast i, och våra kommentarer blir fulla av klichéer. ”Snyggt ljus”, ”fin komposition” eller så visar vi ett uttalat intresse med att ställa några plikttrogna frågor där vi undrar över brännvidd och bländaröppning – eller om fotografen gjort något ”hemligt” i Photoshop. Kanske är det en längtan efter att själv kunna åstadkomma en egen bild med samma känsla; och då vi har så svårt att definiera den så letar vi efter tydliga lösningar. För att hitta ett färdigt recept, i tron att receptet kan ge garantier mot att förmedla något så inneboende individuellt som just känslan…

Fotomiljön är full av fotografer med senaste kameran, finaste objektivet eller som är virtuoser inom allehanda fotografiska parametrar – men de kan inte det mest grundläggande. De kan inte fotografera! Eller åtminstone göra bilder som förmedlar den där känslan… Bilderna är antingen synnerligen tråkiga och stela, eller så är de så fulla av hänsyn till allehanda fotografiska parametrar att bilden sällan erbjuder något annat. Det ges ingen plats åt det abstrakta, det som är så svårt att definiera. Som om man i matematik inte kan räkna med bokstäver som x och y – det måste vara siffror, annars är det ingen riktig matte…

Det finns faktiskt en rad odefinierade parametrar inom det att skapa bilder, antingen vi vill erkänna det eller inte. Om ni tittar på de tre bilder som illustrerar denna artikel. Varför tycker ni om bilderna? Vilken bild är den bästa? Eller om vi vänder på det; varför tycker ni inte alls om bilderna, och vilken bild är i så fall den sämsta? Kan vi göra dessa bedömningar enbart med att hänvisa till välkända och konkreta fotografiska parametrar, kan vi uttala oss om bilderna helt utan att slutligen hamna i den där känslan?

(2)

Hur många av alla våra bedömningar kring den fotografiska bilden kan vi göra helt utan att bli subjektiva? Kan fotografi överhuvudtaget bedömas i några objektiva former, och fortfarande göra anspråk på att vara en rättvis bedömning? De fotografer som försöker bortse från betydelsen av den där känslan när man bedömer andras och egna bilder, det är nästan alltid fotografer som saknar det viktiga i sitt eget fotograferande. De har antingen aktivt valt att bortse från betydelsen av det odefinierbara, eller så försöker man utmanövrera det abstrakta ur bildskapandet genom att bli en virtuos inom allehanda fotografiska parametrar.

Jag skulle aldrig slänga ur mig kommentaren ”vilken sagolikt dålig bild” till en annan fotografs bilder. Dels skulle jag då direkt hamna på mycket tunn is, genom att försöka rädda ansiktet med stöd i allehanda fototekniska termer – men mest av allt så skulle jag inse för mig själv vilket sagolikt smalt tunnelseende jag har i mitt eget bildskapande. Dessutom skulle det i ärlighetens namn inte utveckla något konstruktivt, varken hos fotografen jag kommenterat eller hos mig själv i mitt eget fotograferande. Då är det bättre att motivera, att entusiasmera eller inspirera – att få fotografen så full av energi att han eller hon inte kan låta bli att fortsätta fotografera. Att ge så mycket näring åt den där känslan att det utvecklas bilder med ett eget personligt bildspråk, och att man med tiden berörs eller inspireras tillbaka.

Den som har mest utrustning vinner inte! Den som har senaste kameran gör inte de bästa bilderna! Den som har objektivet med den högsta optiska kvaliteten får inte fram en bättre stämning i bilderna. Det handlar heller inte om att resa till den mest exotiska platsen, hitta det ovanligaste motivet eller fånga den mest osannolika situationen – om bilden sedan saknar det absolut viktigaste, som den där känslan…

(Bild 1 – Drömmens landskap, 1997)
(Bild 2 – Gråtrut, 1989)
(Bild 3 – Höstlöv, 2004)

(3)