Den där känslan…

3451 (1)

Något av det svåraste att prata om, att lära ut, att fullt ut få andra fotografer att förstå – det är den där känslan… Vi kan titta på andra fotografers bilder och utan att vi fullt ut förstår varför så är det just känslan som får oss att fastna för vissa bilder. Men vi kan inte definiera den; därför blir våra kommentarer oftast både klumpiga och banala. För att vi inte ska framstå som lallande idioter hittar vi välkända moment att hålla oss fast i, och våra kommentarer blir fulla av klichéer. ”Snyggt ljus”, ”fin komposition” eller så visar vi ett uttalat intresse med att ställa några plikttrogna frågor där vi undrar över brännvidd och bländaröppning – eller om fotografen gjort något ”hemligt” i Photoshop. Kanske är det en längtan efter att själv kunna åstadkomma en egen bild med samma känsla; och då vi har så svårt att definiera den så letar vi efter tydliga lösningar. För att hitta ett färdigt recept, i tron att receptet kan ge garantier mot att förmedla något så inneboende individuellt som just känslan…

Fotomiljön är full av fotografer med senaste kameran, finaste objektivet eller som är virtuoser inom allehanda fotografiska parametrar – men de kan inte det mest grundläggande. De kan inte fotografera! Eller åtminstone göra bilder som förmedlar den där känslan… Bilderna är antingen synnerligen tråkiga och stela, eller så är de så fulla av hänsyn till allehanda fotografiska parametrar att bilden sällan erbjuder något annat. Det ges ingen plats åt det abstrakta, det som är så svårt att definiera. Som om man i matematik inte kan räkna med bokstäver som x och y – det måste vara siffror, annars är det ingen riktig matte…

Det finns faktiskt en rad odefinierade parametrar inom det att skapa bilder, antingen vi vill erkänna det eller inte. Om ni tittar på de tre bilder som illustrerar denna artikel. Varför tycker ni om bilderna? Vilken bild är den bästa? Eller om vi vänder på det; varför tycker ni inte alls om bilderna, och vilken bild är i så fall den sämsta? Kan vi göra dessa bedömningar enbart med att hänvisa till välkända och konkreta fotografiska parametrar, kan vi uttala oss om bilderna helt utan att slutligen hamna i den där känslan?

3452 (2)

Hur många av alla våra bedömningar kring den fotografiska bilden kan vi göra helt utan att bli subjektiva? Kan fotografi överhuvudtaget bedömas i några objektiva former, och fortfarande göra anspråk på att vara en rättvis bedömning? De fotografer som försöker bortse från betydelsen av den där känslan när man bedömer andras och egna bilder, det är nästan alltid fotografer som saknar det viktiga i sitt eget fotograferande. De har antingen aktivt valt att bortse från betydelsen av det odefinierbara, eller så försöker man utmanövrera det abstrakta ur bildskapandet genom att bli en virtuos inom allehanda fotografiska parametrar.

Jag skulle aldrig slänga ur mig kommentaren ”vilken sagolikt dålig bild” till en annan fotografs bilder. Dels skulle jag då direkt hamna på mycket tunn is, genom att försöka rädda ansiktet med stöd i allehanda fototekniska termer – men mest av allt så skulle jag inse för mig själv vilket sagolikt smalt tunnelseende jag har i mitt eget bildskapande. Dessutom skulle det i ärlighetens namn inte utveckla något konstruktivt, varken hos fotografen jag kommenterat eller hos mig själv i mitt eget fotograferande. Då är det bättre att motivera, att entusiasmera eller inspirera – att få fotografen så full av energi att han eller hon inte kan låta bli att fortsätta fotografera. Att ge så mycket näring åt den där känslan att det utvecklas bilder med ett eget personligt bildspråk, och att man med tiden berörs eller inspireras tillbaka.

Den som har mest utrustning vinner inte! Den som har senaste kameran gör inte de bästa bilderna! Den som har objektivet med den högsta optiska kvaliteten får inte fram en bättre stämning i bilderna. Det handlar heller inte om att resa till den mest exotiska platsen, hitta det ovanligaste motivet eller fånga den mest osannolika situationen – om bilden sedan saknar det absolut viktigaste, som den där känslan

(Bild 1 – Drömmens landskap, 1997)
(Bild 2 – Gråtrut, 1989)
(Bild 3 – Höstlöv, 2004)

3453 (3)

Annonser

31 reaktioner på ”Den där känslan…

  1. ja du satte spiken på huvudet och en känsla från en annan till en annan kan man inte överföra antagligen har man den eller inte är som med fotboll eller annan sport att känsla kan inte köpas för pengar=) är ju på en annan nivå när det gäller bilder och man får ofta frågan om hur man gjort och varför eller rent utsagt sågad vid fotknölarna =) jag lärde mig nått i det militära som var eller är viktigt tycker jag att man ska lyfta istället för att stjälpa.
    bra skrivet och många bord tänks som du
    ha en fin dag
    peter

    • Tack så mycket Peter! 🙂
      Vilken nivå man är på tror jag inte spelar någon roll. De vanligaste frågorna jag brukar få, under kurser eller efter föreläsningar, handlar sällan om känslor. Ju mer känd fotografen är desto viktigare att få info om utrustning och fototeknik. ”Jasså, har du Pentax…”, säger Canonfotografen. ”Hmmm, med det billiga vidvinkelobjektivet…”, säger den som precis köpt senaste 14mm’en från Nikon… ”Jag visste väl att det var avtonat gråfilter”, säger den glatt som precis köpt ett sådant filter själv och tvingats försvara sig mot sina fotokompisar… (Listan kan göras lång) 🙂

  2. Kan bara hålla med föregående kommentarer, mycket bra skrivet! Överföra en känsla mellan två olika personer är svårt, känslan behöver inte vara samma för olika personer som tittar, fast båda kanske berörs av bilden ifråga. När det kommer till dina bilder ovan så tycker jag mest om 2:an. Av den enkla anledningen att för mig är det en fågel som flyger från något mörkt och olustigt till det ljusare och vänligare. Bild nr:3 förmedlar höst, mörker och fridfullhet. Det i motsats till 1:an som jag tolkar som kaos.

  3. Problemet med ”den følelsen” er at du vet når du får den, men ikke hvorfor? Summen av bildet blir større enn summen av de enkelte elementene i bildet. Denne ”kvaliteten” med bildet kan ikke lenger kvantifiseres og blir hengende som ”den følelsen”. Det vekker til live nye nervebaner i hjernen vår og skaper en følelse som vi ikke kan forklare eller sette fingeren på.

  4. Nu när du tagit bort det sista halmstrået för den här lallande idioten som inte längre får säga,fin bild,snygg komposition,underbara färger etc,etc får jag ”den där känslan” av att ha missat väsentligheterna i fotografins kringelikrokar!! 🙂
    Min känsla säger mig dock att jag uppskattar alla tre bilder det handlar om i detta inlägg.

  5. Hej där!
    Intressanta synpunkter….. hade precis kommenterat bilden på Fotosidan när jag läste kommentaren om artikeln…. kul att jag hittade den. Känslan i bilden…. för mig är det absolut nummer 1… utrustning, tekniska färdigheter mm är av underordnad betydelse. Svårt att kommentera andras bilder genom att ”plocka sönder” dom för att visa, ja vadå? Antingen gillar jag bilden eller inte och det har helt och hållet med känslan att göra.
    Svårt att rangordna bilderna ovan, det beror ju lite på sinnesstämningen men Gråtrutens vingslag är underbara…..
    Med vänlig hälsning Ingrid

  6. Ja du den där känslan, den där ibland lite odefinierbara känslan. Inget man bara plockar fram ur rockärmen, tror att det är något man utvecklar under tid iaf om man vill något mer med sina bilder eller plötsligt inser att något saknas. Fast jag skaffat den bästa utrusningen pengar kan köpa, fast jag rest till alla platser. Där det igentligen inte krävs så mycket av fotografen, utan där platsen är ett enda stort waow för dess unikhet eller storslagenhet. Men oftast så lämnar dessa bilder bara ett stort waow efter sig, och dessa bilder har en tendens att bli lite main stream. Och när just den faktorn klingat av så inser man att något kanske saknas i bilden, en själ, en touch från fotografen och den där känslan, som stannar kvar en stund extra i betraktaren.
    Nu skall väl jag inte kasta sten i glashus då jag gärna gång från gång gärna fotografera de där bilderna med waow faktorn 😉 men känner själv att de just bara har den att vila på, men parallelt så jobbar jag på att åtminstone hitta den där känslan. Men som sagt det är väl lite upp till betraktaren att även finna den. Men ibland sitter den långt inne men för det så får man aldrig ge avkall på kreativitet och att ständigt försöka 🙂
    Och det får ju aldrig heller bli ett tvång eller något som hänger över en, det skall vara kul att fotografera 🙂
    /Christer K

  7. Glöm inte bort att man behöver tid för att kunna ge en konstruktiv kommentar och även ett bra namn minne för att minnas andra konstärerrs verk.
    Mitt problem är dåligt namn minne så även om jag ser inflencer och kan referera till dem så tappar jag bort namnet.
    Ett evigt lärande i konsthistoria och bild analys är ett måste för mig åtminstone för att kunna ge bättre kommentarer.
    Förmig är (Bild 3 – Höstlöv, 2004)intressantas interlektuellt. Känslomässigt griper (Bild 2 – Gråtrut, 1989) tag i mig . vars punktum är det odefinerbara huvudet.
    P/Thomas

    • Tack så mycket Thomas! 🙂
      Jag förstår dimlemmat, och ibland tappar man namnen – så även jag. Man kan ju inte komma ihåg allt jämnt… Men känslorna är väl där ändå, som tur är… 🙂

  8. Mycket intressant!!! Ska väl inte säga att jag bara går på den där känslan när jag tittar på andras bilder eller i mitt eget fotograferande MEN det är en stor del av det. Ofta, eller kanske oftast, kan jag inte beskriva varför jag tycker om en bild eller inte utan jag bara gör det. Jag försöker också att bli bättre på att beskriva känslan.

    Och ska jag ta upp lite av din frågeställning i det här inlägget och nämna någon av bilderna väljer jag ut bild 1 som jag inte tycker om. Inte pga den dunkla och mörka nedre delen av bilden utan den tydliga multiexponeringen i den övre delen där varje exponering stör mig för att de inte har någon klar kontakt med varandra utan står där själva. För mig är det disharmoni.

  9. Intressant. Ett ämne med massor av infallsvinklar och som man kan dryfta i all oändlighet och jag tycker du gör det riktigt bra här. Den känsla jag får ibland när jag känner att allt klaffar i fotograferandet är väl en slags eufori över just att allt faller på plats, klaffar: tidpunkt, motiv, ljus, stämning och en kreativ idé. Ofta är det när man tar nästa steg i sin fotografiska utveckling. Man ser ett motiv på ett nytt sätt, kommer på ett nytt sätt att framställa motivet – som då också kanske beskriver precis ”den där känslan” man har inför motivet! Man kommer in i ett flow helt enkelt, och det är minsann inte beroende av vilken utrustning man har, även om funktionell utrustning där man ser var man håller på med, underlättar. Men jag har faktiskt stått emot flera kamerauppgraderingar de senaste åren, ja, det var ganska enkelt eftersom ekonomin inte varit på topp, men jag inser att jag faktiskt klarar mig i alla lägen med det jag redan har, så varför söka vidare? Det är mest materialisten i en som vill ha nytt, men fotografiskt/konstnärligt sett är det ofta bara rena distraktionen att uppgradera utrustningen, kontraproduktivt alltså, om det sker för ofta.

    Av samma anledning försöker jag inte resa bort för att fotografera. Jag finner en utmaning i att finna motiven där jag helt enkelt befinner mig, eller snabbt kan ta mig till. Det där beror ju förstås på vilken sorts fotograf man är, om det är landskap som är huvudgrejen så är man förstås beroende av att resa för att förnya sig.

    • Tack Lars för din fina kommentar och dina synpunkter! 🙂

      Delar dem i alla avseenden. Ser väl kanske inte att man måste resa för att förnya sig som landskapsfotograf, men vi har alla våra olika infallsvinklar.

      Det med att ständigt uppdatera utrustningen, det är något jag lämnar helt och hållet över till amatörfotograferna. Det är inom de grupperingarna som utrustningen verkar uppta nästan all tid man har för sitt fotointresse. Bland professionella eller mer erfarna/aktiva fotografer; då handlar egentligen allt om att fotografera. Inget annat. 😉

      Det räcker att kolla de senaste foruminläggen på Fotosidan, då förstår man vad som upptar amatörfotograferna… Tyvärr!

      Men att ta denna diskussionen med ”prylbögarna” tror jag är dödfött. Har gjort några försök genom åren, men det leder aldrig framåt – enbart runt-runt.

      Tack än en gång Lars för din kommentar! 🙂

      • Jo, det är ganska naturligt att utrustningen är i fokus i början, snarare än motivet, just för att man ska skaffa sig grejer och successivt komplettera till en utrustning man är nöjd med. Men att fastna där… Det är något som tyvärr alltför många gör och jag har börjat dela ditt ointresse för Fotosidan, nu är jag inte längre betalande medlem…

        Glädjande nog är det också många fotografer som struntar mer eller mindre i utrustningen och glatt fotograferar på istället, det gäller enligt min mening, främst kvinnliga fotografer, som ofta är helt ointresserade av utrustningen, annat än att de vet att de vill ha en ”bra” kamera och några bra objektiv. Här skulle man kanske kunna säga att det kunde underlätta för dem om de kände till något mer om fototeori och utrustning, men det är ju faktiskt sekundära saker, det viktigaste är ju kreativiteten, fotolusten. Man måste ha klart för sig vad som är medlen och vad som är målet, så att man inte förväxlar dem!

        • Hehe…
          Jo, detta har jag märkt under åren. Särskilt på olika veckokurser där männen när de presenterar sig inför gruppen går genom åren som fotograf med att berätta om de olika kamerorna man haft. Och sällan säger något om sina bilder…

          Många av dessa har allt man behöver och lite till, men visar sällan de bästa bilderna. Oftare är det en kvinnlig deltagare med en enkel kamera, men som har bildsinnet och kreativiteten, 🙂

  10. Jo, drömmen för naturfotograferande män är kanske fortfarande ett jättetele som man måste vara jättestark för att orka kånka på. Säger inte att det är fel med ett ordentligt tele, men det går ju att gå närmare också… Och med APS-sensorer så får man ju 50% brännvidd ”på köpet”. Själv tycker jag att ett 300 mm f/4 är rätt praktiskt och både rimligt stort och rimligt dyrt, ger ”450 mm” med APS-sensor.

  11. Se där vilken intressant artikel jag hittade efter att ha följt några länkar bakåt i dina inlägg. Jag tycker att den där känslan ska förbli odefinierbar, det är själva poängen med den. Känslan i en bild tar vid där orden inte räcker till. Att kommentera en bild som har en starkt uttalad känsla känns för mig överflödigt eftersom det ändå saknas ord att klistra på känslan. Det går inte att analysera en känsla och definiera varför den finns där. Det finns många bilder med en fågel på en gren men ytterst få som innehåller något mer än en fågel på en gren. Det är detta som gör bilder så oerhört fascinerande, närmast gåtfullt. Vill man sedan hitta vägen till ett eget bildspråk finns nog inga mallar att följa. Man måste helt enkelt fotografera, fotografera mycket och hitta sin nisch. Hittar man sin nisch gäller det sedan att öva upp en teknik och aldrig tappa sugen att utvecklas. Inte stanna upp och slå sig till ro.

    • Tack så mycket Erik! 🙂
      Uppskattar att du botaniserar i äldre artiklar, att dessa har läsare och att de uppskattas.
      Jag håller med dig, och att många också underskattar just betydelsen av ”den där känslan”.

  12. Du har så rätt, visst är det svårt att prata om ”den där känslan”! Hur vet jag egentligen att vi pratar om samma sak, när känslor är så svåra att definiera och diskutera i ord?! Kan det vara så att bra bilder och musik lättare förmedlar känslor än ord? Oavsett svaret så är vi i kommentarsfältet utlämnade till ord för att kommunicera.

    I bilden ”Drömmens landskap” ser jag ett soligt kustlandskap, vilket får mig på gott humör eftersom det får mig att tänka på barndomens somrar i skärgården. Men de upprepade konturerna i landskapet, som kan ses igenom, ger en flyktig känsla, som jag ser som en symbol för att det här är en dröm som inte varar för evigt. Det är därför klokt att njuta av drömmen, så länge den varar.

    I bilden ”Gråtrut” är det vingslagens rörelse som fångar, en känsla av flykt och frihet på samma gång. Tänk att få färdas på detta sätt, att lämna det hotande bakom sig och fly till en ny plats, att börja om på nytt.

    I bilden ”Höstlöv” ser jag hur de vissna löven börjar multna ned. Det är en dyster känsla som övergår i acceptans. Som naturvetare börjar jag tänka på hur löven blir till näringsrik jord, för trädet att hämta ny kraft ur, och bilda nya löv. En tanke överförbar till naturens alla organismer. Ur det perspektivet är höst och vinter inte ett slut på livet för löven, utan istället en början på vägen mot pånyttfödelse i trädkronan.

    Sagolika och känslofyllda bilder Terje! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s