(Decembernatt, 1989)
Mina första riktigt genomarbetade landskapsbilder gjorde jag 1980. Även om jag har landskapsbilder från tidigare, så är dessa mer av den tillfälliga miljökaraktären. Riktig landskapsfotograf blev jag alltså inte förrän under 1980. Sedan dess har jag huvudsakligen fotograferat i småbild; även om jag också har landskapsbilder med mellanformat, storformat och panoramaformat. Det mesta har varit i färg, och då huvudsakligen med dia – men genom åren har det också blivit en del svartvita landskapsbilder. Under några år arbetade jag nästan huvudsakligen i svartvitt, något som jag idag har återvänt till med full kraft. Idag fotograferar jag ungefär en tredjedel av mina landskapsbilder i svartvitt.
Landskapsfoto är ett fascinerande motivområde då det oftast ställer de högsta kraven till den mer bildskapande delen av fotografen. Här är inte fotografen beroende av tillgängliga motiv på samma sätt som när man fotograferar fåglar och däggdjur. Då landskapet alltid finns tillgängligt, handlar bilderna mer om fotografens förmåga att visualisera motiven, mer än att hitta motiven.
Genom åren har därför mina landskapsbilder, mer än inom bilder på andra motiv, varit tongivande för vilken form av bildskapande som jag arbetar med. Vilka kompositioner som jag för tillfället prioriterar, vilken stil jag gillar, vilka uttryck jag försöker förmedla. När jag idag tittar tillbaka på mer än 30 års landskapsfotograferande så ser jag en rätt stor bredd av olika kompositionsformer, stilar och uttryck. Här finns givetvis de mer klassiska landskapsbilderna; men också de mer lekfullt experimentella, de täta perspektiven, de vidvinkliga med stor och dominerande förgrund, de romantiska och dramatiska, de alldagliga och mer banala, de konceptuella – alla på något sätt tidstypiska i min fotokarriär och genom min fotografiska utveckling.
(Nyanser, 1999)
Av någon outgrundlig anledning har landskapsfotografin blivit den genre som mest vilar i den fotografiska tekniken. Där man inte kan göra bilder som vilar på en fågels skygghet, en ovanlig djursituation, en sällsynt blomma eller en svårfångad insekt i flykten; där börjar fotografen hämta fram andra kvaliteter och fascinationer. Rätt vanligt och synnerligen kvalitetsmässigt mätbart blir det då att hänge sig åt den tekniska kvaliteten. Mycket fokus läggs kring den mest perfekta exponeringen, den bästa skärpan, den mest högkvalitativa utrustningen – och alla bildkompositioner är med millimetermått preciserat enligt regelboken.
Det blir på något sätt en outtalad agenda, en färdig bildstruktur som alla landskapsfotografer följer mer eller mindre slaviskt. En bildstruktur som ställdes av tidigare mästare som Ansel Adams, Edward Weston eller Minor White – och som landskapsfotograferna idag upprepar in i minsta detalj. Visst finns det vissa mer moderna stilinslag från sådana fotografer som Harry Callahan, Lee Friedlander och svenske Lars Tunbjörk – med bilder från vardagsmiljön mer än från den dramatiska naturen. Bilder som är så ”banalt” fotograferade att de blir surrealistiskt intressanta. Men den visuella grunden i dagens landskapsfotografi kan man fortfarande i huvudsak hitta förlagor till i Ansel Adams bilder från 1940-talet…
Att studera och fördjupa sig i den fascinerande fotohistorien kan ge en ovärderlig kunskap även om dagens fotografi. Om vissa grundläggande och ständiga upprepningar, om hur olika trender återkommer fascinerande regelbundet, om vilka fotografer som verkligen är nyskapande – och vilka fotografer som är en produkt av att ha lånat sin visualitet från både höger och vänster… Kan man någorlunda lite fotohistoria, så är det en viktig väckarklocka även till det egna fotografiska bildskapandet. Att gå runt och tro att man alltid är först med att upptäcka något, kan man allt som oftast lägga åt sidan. Det mesta är redan gjort, till och med många gånger…
(Frostmorgon, 1992)
Alla människor är ju olika, sägs det. Men det kanske inte är så egentligen, kanske är det mer så att vi människor är mer lika varandra än vi kanske skulle erkänna. Och att det just är därför som 99,99 procent av alla fotografer gör precis likadant. De samma bilderna, de samma motiven, de samma regler och normer för kvalitet, samma bildmässiga uttryck – ja, till och med de samma sätten att komponera på. Man har lärt sig vilka kompositioner som fungerar bäst, för att bättre kunna förmedla det bildmässiga vidare till bildbetraktare med samma normer och samma smak. Människan är ju ett flockdjur, så allt detta kanske inte är så märkligt egentligen…
Landskapsfoto är ju på många sätt mindre beroende av tillfälligheter och kaos. Om att fågeln ”råkade” komma flygande just då, i det speciella ljuset, på det avståndet. Och att fotografen lyckades få in skärpan och få till en bra exponering – och dessutom hann göra en tilltalande komposition. En bild med olika parametrar, som alla vilar i ögonblicket – och att det därför finns utrymme för bildinslag som skapar det något mer udda, det mer ovanliga eller extravaganta. Vissa kallar det för ”tur”, även om nu turen verkar återkomma allt oftare efterhand som erfarenheten ökar.
Landskapet är ju bara något som ”är”… Som alltid finns där, som inte är svårt att hinna få i skärpa eller lyckas exponera rätt. Dessutom har man all världens tid på att komponera. Tillfälligheter och kaos handlar mer om fotografens val, än om motivens val. Därför blir också de flesta landskapsbilder mer konkreta. Om fotografen själv får välja, och att man gärna vill göra de bästa valen – då försöker man givetvis också vara så konkret som möjlig i sina val. Och vad är mer konkret än teknik, val av utrustning – och att ha tillgång till ”de bästa tipsen” från ”den bästa fotografen” i den senaste läroboken…
Kanske inte så konstigt då att Ansel Adams bilder från 1940-talet fortfarande ”kopieras” in i minsta detalj, även bland dagens digitala landskapsfotografer…
(Björk, 1999)
Det är lätt att de fotografiska tipsen hamnar i och kring kameran, mer än inom fotografen… Om vilken kamera, vilka objektiv och vilka platser som är de bästa. För att få så tydliga direktiv som möjligt, på den tydligare vägen mot de bättre landskapsbilderna. Själv tycker jag att det är just inom landskapsfoto som det är som svårast att lämna konkreta tips, långt mindre tydliga direktiv. Just inom landskapsfoto känner jag att det enda jag kan göra är att lämna ”okonkreta” tips…
Samtliga kameror jag haft under åren har jag landskapsfotograferat med. Samtliga objektiv jag någonsin har haft har jag också landskapsfotograferat med. Vidvinkligaste landskapsbilden har jag gjort med 10mm, största brännvidden jag använt har varit 9600mm… Lägg därtill alla filter, olika former för mer eller mindre udda tillbehör, samtliga ISO-värden, samtliga bländaröppningar, samtliga slutartider. Allt från skarpaste skarpt till det mest suddiga man kan föreställa sig; svartvitt, färg, handkolorerat, kolgrafik, polaroidtransferring – you name it… Dessutom har jag fotograferat landskap under samtliga dagar på året, och i alla olika ljus och väderlekar jag hittills upplevt.
Det enda tipset jag kan ge till landskapsfotograferna är att så långt som möjligt försöka att vara sig själv hela tiden. Någonstans i detta finns det nya, det udda, det egna. Visst blir man på vägen inspirerad från alla möjliga håll, och det är lätt att hitta till favoritfotograferna. Men man måste inte bli en ny kopia, man måste inte stenhårt följa direktiven från andra. För då är också risken som störst att man så småningom tröttnar…
Den egna utvecklingen och ett större utrymme för sitt skapande väsen, där finns vägen till bilderna. Det är den kraften som med tiden gör dig till en riktigt bra och spännande landskapsfotograf. Du kommer då inte tröttna, du finner hela tiden något nytt – och dina bilder kommer att överraska och beröra. För mig blev det därför självklart att just den fjärde boken skulle handla just om det svartvita landskapet.
(Samtliga fem landskapsbilder som illustrerar är analoga och från Skäralid i Skåne)
(Höstdimma, 2000)
Terje Hellesø 