Att leva som sig själv…

(Cepter, 2003)

Det viktigaste tipset man kan förmedla vidare till sina medmänniskor är att vara sig själv hela tiden. Att leva som sig själv; inte leva som andra, inte leva genom andra – och ännu viktigare; inte vara beroende av andra för att mäta sina egna livsvärden. Med åren förstår man allt mer betydelsen av detta, och inte minst; genom olika misstag man gör genom livet, så förstår man än mer betydelsen av att inte förlora sig själv. Annars tappar man kontrollen och enbart blir en produkt som andra skapar eller uppmärksammar.

Jag är naturfotograf. Det vet jag. Jag har fotograferat sedan jag var nio år gammal. Det vet jag också. Jag har gett ut ett antal böcker, skrivit mängder av artiklar, haft ett stort antal föreläsningar och hållit i mer fotokurser än de flesta. Detta vet jag också. Jag är både pappa och styvpappa, jag har världens mest underbara fru, jag har en pappa som fortfarande lever och jag har två syskon. Min livshistoria, mitt liv, vem jag är och varför jag blivit den jag är i dag – allt detta ser jag och förstår. Tänker på, analyserar, funderar över, gör vissa omstruktureringar, vissa förändringar. Jag blir äldre för varje år, min ryggsäck blir allt tyngre – av olika erfarenheter och kunskaper.

Ingen, absolut ingen, kan i detta göra förändringar eller revideringar. Jag är jag, idag och igår. Och jag tror mig veta vem jag även är imorgon. Och då jag under hela mitt vuxenliv varit aktiv naturfotograf, och alltid haft ett personligt förhållande till mitt bildskapande – så går det också att läsa om mitt liv genom mina bilder.

Mina bilder är jag, och jag är mina bilder.

Detta är inget som har ett värde enbart under en kursvecka med 20 deltagare, under en föreläsning med 200 personer i publiken, under de tio minuterna det tar att läsa någon av mina artiklar – eller under de kortare ögonblicken någon plockar fram en av mina böcker från bokhyllan för att studera mina bilder eller läsa några av mina texter.

Mitt liv finns även mellan allt detta. Det går att se mycket av detta här i min blogg; dels genom de bilder jag väljer att publicera, men också i de olika texter jag skriver. Men ännu mer kan man förstå när man umgås med mig i verkligheten. Min familj och mina nära vänner vet detta. Jag är kort och gott ett resultat av mig själv.

Jag har i grunden aldrig varit någon populist som jagar kortsiktiga lösningar eller framgångar, om man bortser från de misstag jag gjort. Jag har däremot aldrig försökt nå framgångar på andras bekostnad, jag har aldrig uteslutit andra människor som sökt delaktighet i mitt liv. Egentligen har jag alltid varit öppen – och entusiastiskt välkomnat allt och alla. Ingen skulle kunna säga att jag varit snål med att bjuda på mig själv; de som skulle påstå detta, de ljuger!

Men jag vet ju också hur många som söker tillhörighet till en grupp, med att prata nedsättande om andra utanför gruppen. Som någon form för inträdesprov…

(Mannen, 1999)

Detta är ett populistiskt drag, kopplat till trender och vad som man känner är det vinnande konceptet just för stunden. Har man levt länge, så ser man allt detta i ett större perspektiv. Man ser alla kortsiktiga intressen, vilka som är inne eller ute, vem som just nu når många framgångar och vem det är tyst om. Och i denna ”flockmentaliteten” finns det svaga individer som alltid letar efter den starkaste flocken för att förbättra sina möjligheter för att överleva. Vad man inte ser är att man förlorar sig själv, eller så hittar man aldrig den styrkan i det att vara sig själv hela tiden.

Eller så väljer man att byta miljö helt. Man väljer att tröttna på att fotografera, man tar en paus och börjar syssla med något annat. För att finna nya värden att bygga upp den inre styrkan. Tro mig, med en farttid på mer än 30 år i naturfotomiljön, så har man sett och upplevt det mesta. Det har alltid funnits nya stjärnor som kommer in i miljön, som snabbt fått en flock runt sig – men som också försvunnit igen av olika anledningar efter några år. Kanske för att de var för populistiska i sitt bildskapande; ungefär som ännu ett nytt pojkband – efter tredje albumet är det oftast slut.

Men sedan finns det också artister som är kvar, år efter år. Som blir en del av historien, som gått genom mängder av upp- och nergångar. Där det finns gyllene ögonblick då allt gick hur bra som helst, men också olika skandaler som skulle fått de flesta att försvinna. Men de stannar kvar, fortsätter, förändrar eller utvecklar sitt skapande, hittar nya vägar – och verkar alltid komma tillbaka. Ännu starkare än tidigare!

För att målet i sig själv inte är kortsiktiga framgångar, eller ett stort antal försäljningsframgångar. Utan för att det handlar om något mer. Det handlar om författare som skriver för att de har något djupare att berätta om, mer än att varje ny bok ska nå höga upplagssiffror. Det handlar om musiker som älskar det de gör, mer än att sälja många skivor. Det handlar om fotografer som berättar om något mer i livet i sina bilder; än att hela tiden släppa nya böcker, ha flest föreläsningar eller fotokurser. Eller att få synas i tv så ofta som möjligt. Livet i sig själv är viktigare än de kortsiktiga hyllningarna.

Vem jag är i naturfotomiljön, det bryr jag mig inte om. Då dessa bedömningar så lätt färgas av populistiska tankegångar. Detta är inte det viktiga för mig. Det viktiga är att göra det jag gör; att jag lever, att jag fotograferar och skriver, att jag umgås med familj och vänner. Och att jag fortsätter att dela med mig av mig själv; av mina erfarenheter och av mitt kunnande. Att jag är den jag är, att jag lever som jag lär – och att jag finns där för de som vill ha tillgång till mig och mitt kunnande. De som vill ha tillgång till mina bilder och mina texter.

De andra människorna finns ju inte; åtminstone inte på riktigt! Det är människor som just nu flockas kring deras senaste idol, för att därefter leta efter nya stjärnor i morgondagen.

Istället för att börja leva som sig själv.

(Glöd, 2003)

Annonser

10 reaktioner på ”Att leva som sig själv…

  1. SÅ sant skrivet Terje! Håller med dig i hela din text. Precis så fungerar människor. Tyvärr är vi inte bättre djur än såhär. Tyvärr råkar många illa ut på grund av människors sämsta sidor, vår flockmentalitet, våra svaga sinnen som i många fall söker sig efter en ledargestalt, någon att se upp till, någon som får de svaga att känna sig samhöriga och starka. Tyvärr tar sig denna svaghet gestalt i mobbing, hat och förtryck
    Det gläder mig att se dina bilder och läsa dina texter. Du står fortfarande orubbad med båda fötterna stabilt placerade i myllan. Ingen har kunnat rubba dig. Du är ett levande budskap; Ingen ska försöka knäcka mig, jag står rakryggad kvar. Jag är fortfarande jag.

    Varmaste hälsningar
    Anders Karlstam

  2. Det kanske lossnar nu för dig igen Terje du är ju på rätt väg.Kanske skall du satsa mera på konstutställningar i exempel Paris.

    Jag tror det handlar om att sakna en inre tryghet. Saknar man denna så blir man känslig för vad andra tycker och klarar inte att hänga kvar i sina egna åsikter.

    Det kan vara ett sätt att göra kariär i fotografi då man vet vad som säljer och vill komma in i National Geograpics så fort som möjligt. Då måste man ta visa typer av bilder med starkt visuellt uttryck.

    Själv tillhör jag dessa fotografer som inte orkar hålla uppe en jämn ström av bilder. Jag slutar nog inte fotografera men jag har niu lärt mig att det inte är kvanitet utan kvalitet som jag orkar brottas med. Det är viktigare för mig att mitt indre speglas på det yttre motivet. Men teknisk kvalitet bör hållas uppe och däre falerar det lite då detta kräver en någorlunda jämn produktion.
    /Thomas

  3. Bra ord som kanske kräver en del livserfarenhet för att förstå vad de egentligen betyder. Det kan ibland vara svårt att inse när man har gått vilse; och somliga verkar aldrig kunna nå den insikten. Tre fantastiska och unika bilder i det här inlägget. /Mathias

  4. Mycket bra skrivet Terje. Jag känner själv att jag har liknande tankar men i alla måsten som jag släpper in i mitt liv känns det svårt att leva som du skriver. Det vore ju det allra bästa. Livet i sig är viktigare än allt annat.
    Varma hälsningar
    Christian

  5. Jag har sedan många många år haft kontakt med och studerat de flesta naturfotograferna i Norden och även några lite längre bort. Visst är jag imponerad av många av dem inom sina resp. fack – men många sitter fast där – i sina fack, sina sätt att återskapa sin verklighet. Att någon annan skulle kunna tänka sig utanför de konservativa ramarna, skulle vara osannolikt om än både ovärdigt och obekvämt för de s.k. etablerade ikonerna.
    Det har ju hänt; inte nu utan för åtskilliga år sedan. Men plötsligt reser sig etablissemanget upp och skriker sig blåa.
    Varför – är det för att de inte kan förnya sig… Eller är det för att de känner sig hotade… Eller för att de inte skulle få tillräckligt många deltagare på sina kurser…
    Eller är det kanske för att deras böcker inte säljer som de förväntat…
    Frågorna är alltför många och egentligen oväsentliga. Sanningen är nog den att de helt enkelt inte känner sig tillfreds med sitt egna arbete.
    Som tur är är trångsynta naturfotografer, som inte kan sköta sig själva och skita i andra ett utdöende släkte.
    För vem vill lyssna på skitsnack – det säger mer om den personen själv än det han/hon sprider ut.

  6. Och så är du en fantastisk berättare..du skriver som du talar direkt till oss..och dina tankar andas så mycket positivitet..tanken slår mig att du skulle kunna hålla föredrag i Personlig utveckling..för det krävs det erfarent och en viss lärdom som kanske inte alla människor har…du är inspirerande i ditt sätt att tänka/berätta..

  7. Hjärtligt tack Anders, Thomas, Mathias, Ove, Christian, Lennart och Rita! 🙂
    Anders: Jag är den första att erkänna att även jag har tyngre dagar, men överlag står jag stadig med rak rygg. Vilket jag är övertygad om att det genererar mer mobbing och skitsnack, när mobbarna får ”panik” för att försöka rädda sitt eget ansikte. Tack för dina fina ord! 🙂
    Thomas: Jag kanske är på rätt väg, det får man ju se. Har ett antal intressanta saker att fundera kring inför framtiden. Får se hur allt utvecklar sig. Kvalitet eller kvantitet är den eviga frågan, jag vet inte vad som är det rätta – annat än att det genererar utveckling. 🙂
    Mathias: Man vet oftast inte vad man saknar, åtminstone till en början. Men där många får insikt och går vidare, där kanske andra ger upp och aldrig tillgodogör sig insikten. 🙂
    Ove: Precis! 😉
    Christian: Jag förstår, det är en vanlig situation för många. 🙂
    Lennart: Det är precis så det är, och det blir mycket tydligt när man får en helhetsbild. Tack för dina ord! 🙂
    Rita: Jag har tänk dessa tankar, och har faktiskt redan berört det med personlig utveckling i ett antal kurser i konstfoto. Men det skulle vara intressant att utveckla detta. Tack för dina fina ord! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s