(Cepter, 2003)
Det viktigaste tipset man kan förmedla vidare till sina medmänniskor är att vara sig själv hela tiden. Att leva som sig själv; inte leva som andra, inte leva genom andra – och ännu viktigare; inte vara beroende av andra för att mäta sina egna livsvärden. Med åren förstår man allt mer betydelsen av detta, och inte minst; genom olika misstag man gör genom livet, så förstår man än mer betydelsen av att inte förlora sig själv. Annars tappar man kontrollen och enbart blir en produkt som andra skapar eller uppmärksammar.
Jag är naturfotograf. Det vet jag. Jag har fotograferat sedan jag var nio år gammal. Det vet jag också. Jag har gett ut ett antal böcker, skrivit mängder av artiklar, haft ett stort antal föreläsningar och hållit i mer fotokurser än de flesta. Detta vet jag också. Jag är både pappa och styvpappa, jag har världens mest underbara fru, jag har en pappa som fortfarande lever och jag har två syskon. Min livshistoria, mitt liv, vem jag är och varför jag blivit den jag är i dag – allt detta ser jag och förstår. Tänker på, analyserar, funderar över, gör vissa omstruktureringar, vissa förändringar. Jag blir äldre för varje år, min ryggsäck blir allt tyngre – av olika erfarenheter och kunskaper.
Ingen, absolut ingen, kan i detta göra förändringar eller revideringar. Jag är jag, idag och igår. Och jag tror mig veta vem jag även är imorgon. Och då jag under hela mitt vuxenliv varit aktiv naturfotograf, och alltid haft ett personligt förhållande till mitt bildskapande – så går det också att läsa om mitt liv genom mina bilder.
Mina bilder är jag, och jag är mina bilder.
Detta är inget som har ett värde enbart under en kursvecka med 20 deltagare, under en föreläsning med 200 personer i publiken, under de tio minuterna det tar att läsa någon av mina artiklar – eller under de kortare ögonblicken någon plockar fram en av mina böcker från bokhyllan för att studera mina bilder eller läsa några av mina texter.
Mitt liv finns även mellan allt detta. Det går att se mycket av detta här i min blogg; dels genom de bilder jag väljer att publicera, men också i de olika texter jag skriver. Men ännu mer kan man förstå när man umgås med mig i verkligheten. Min familj och mina nära vänner vet detta. Jag är kort och gott ett resultat av mig själv.
Jag har i grunden aldrig varit någon populist som jagar kortsiktiga lösningar eller framgångar, om man bortser från de misstag jag gjort. Jag har däremot aldrig försökt nå framgångar på andras bekostnad, jag har aldrig uteslutit andra människor som sökt delaktighet i mitt liv. Egentligen har jag alltid varit öppen – och entusiastiskt välkomnat allt och alla. Ingen skulle kunna säga att jag varit snål med att bjuda på mig själv; de som skulle påstå detta, de ljuger!
Men jag vet ju också hur många som söker tillhörighet till en grupp, med att prata nedsättande om andra utanför gruppen. Som någon form för inträdesprov…
(Mannen, 1999)
Detta är ett populistiskt drag, kopplat till trender och vad som man känner är det vinnande konceptet just för stunden. Har man levt länge, så ser man allt detta i ett större perspektiv. Man ser alla kortsiktiga intressen, vilka som är inne eller ute, vem som just nu når många framgångar och vem det är tyst om. Och i denna ”flockmentaliteten” finns det svaga individer som alltid letar efter den starkaste flocken för att förbättra sina möjligheter för att överleva. Vad man inte ser är att man förlorar sig själv, eller så hittar man aldrig den styrkan i det att vara sig själv hela tiden.
Eller så väljer man att byta miljö helt. Man väljer att tröttna på att fotografera, man tar en paus och börjar syssla med något annat. För att finna nya värden att bygga upp den inre styrkan. Tro mig, med en farttid på mer än 30 år i naturfotomiljön, så har man sett och upplevt det mesta. Det har alltid funnits nya stjärnor som kommer in i miljön, som snabbt fått en flock runt sig – men som också försvunnit igen av olika anledningar efter några år. Kanske för att de var för populistiska i sitt bildskapande; ungefär som ännu ett nytt pojkband – efter tredje albumet är det oftast slut.
Men sedan finns det också artister som är kvar, år efter år. Som blir en del av historien, som gått genom mängder av upp- och nergångar. Där det finns gyllene ögonblick då allt gick hur bra som helst, men också olika skandaler som skulle fått de flesta att försvinna. Men de stannar kvar, fortsätter, förändrar eller utvecklar sitt skapande, hittar nya vägar – och verkar alltid komma tillbaka. Ännu starkare än tidigare!
För att målet i sig själv inte är kortsiktiga framgångar, eller ett stort antal försäljningsframgångar. Utan för att det handlar om något mer. Det handlar om författare som skriver för att de har något djupare att berätta om, mer än att varje ny bok ska nå höga upplagssiffror. Det handlar om musiker som älskar det de gör, mer än att sälja många skivor. Det handlar om fotografer som berättar om något mer i livet i sina bilder; än att hela tiden släppa nya böcker, ha flest föreläsningar eller fotokurser. Eller att få synas i tv så ofta som möjligt. Livet i sig själv är viktigare än de kortsiktiga hyllningarna.
Vem jag är i naturfotomiljön, det bryr jag mig inte om. Då dessa bedömningar så lätt färgas av populistiska tankegångar. Detta är inte det viktiga för mig. Det viktiga är att göra det jag gör; att jag lever, att jag fotograferar och skriver, att jag umgås med familj och vänner. Och att jag fortsätter att dela med mig av mig själv; av mina erfarenheter och av mitt kunnande. Att jag är den jag är, att jag lever som jag lär – och att jag finns där för de som vill ha tillgång till mig och mitt kunnande. De som vill ha tillgång till mina bilder och mina texter.
De andra människorna finns ju inte; åtminstone inte på riktigt! Det är människor som just nu flockas kring deras senaste idol, för att därefter leta efter nya stjärnor i morgondagen.
Istället för att börja leva som sig själv.
(Glöd, 2003)
Terje Hellesø 