Att existera och leva…

(Morgonljus, 2013)

Under alla år har jag fotograferat ofta och mycket. För att jag älskar det, för att jag älskar att vara i naturen så mycket som möjligt – men mest av allt handlar fotograferandet om att existera och att leva. Jag lever inte för att fotografera, jag fotograferar för att leva. Därför har jag heller aldrig haft perioder då jag känt mig oinspirerad, långt mindre har jag någon gång känt att jag håller på att tröttna.

Att leva handlar om att känna, att tänka, att älska, att vara eller att se. Och det är precis exakt också vad mitt fotograferande handlar om. Genom att fotografera utvecklar jag mitt perspektiv, min förmåga att fokusera och självklart blir jag mycket observant på allt det jag har runt mig. I miljön, i landskapet, bland alla detaljer – ute i intensivt solsken en varm sommardag, inne i en regntung och färgmättad höstskog, i en kall snödriva ute i vinterstormen eller bland alla fantastiska blomsmycken i den vårliga vitsippsskogen. Tänk vad mycket jag hade missat, om jag nu inte skulle fotografera.

Därför fotograferar jag också nästan varje dag, av den enkla orsaken att jag också vill känna att jag lever varje dag. Jag vet faktiskt inte vad det vill säga att leva utan att fotografera… Jag började ju fotografera redan som nioåring och har alltså genom livet alltid tittat och studerat min omgivning som en fotograf.

Jag fotograferar alltså för att leva. Men det är inte viktigt för mig att vara yrkesfotograf, jag kan egentligen arbeta med vad som helst. Då jag ser mig själv som amatörfotograf på heltid.

(Spindelnät, 2013)

Dagligen möter jag människor där dagen enbart blivit en transportsträcka… Det är tungt att komma upp på morgonen, det är tungt att ta sig till jobbet, det är tungt att jobba, det är tungt att ta sig hem igen, det är tungt att laga middag – och sedan finns det inget trevligt på teven under kvällen. Suck! För många är detta essensen i livet, att leva gör man först under sommarsemestern eller vinterresan till Thailand eller Mallorca…

I dagens hårda ekonomiska verklighet blir kraven allt större, materialismen tränger oss allt djupare in i tunneln – att fullt ut njuta av att leva blir en abnormitet. Och människor som är glada och fulla av livsglädje möts med bitterhet eller avund. Mår vi sämre blir det allt svårare att möta människor som mår bra. Och vår största glädje i livet blir skadeglädjen… Kändisar som gör bort sig, andra människor som gör misstag – då vi själva är så långt inne i tristessen. Dagarna ersätts av nya dagar. Hösten kommer innan man hunnit njuta av sommaren och plötsligt är det en kall och slaskig vinter igen. Ni kommer väl ihåg filmen ”Måndag hela veckan” med Bill Murray i huvudrollen…

Kan det finnas något värre än en tokig norrman som väljer att leva utanför ”tunneln”, som fotograferar något så oviktigt som natur; en vuxen man som fotograferar blommor och solnedgångar. Dessutom gör han en mängd helskumma bilder som man inte fattar – och dessutom inte verkar göra något alls, något av allt detta som ”vi vanliga” människor tvingas göra varje dag. Det är betydligt lättare att identifiera sig med en Håkan Mild, Petter Hansson eller Pontus Wernbloom – än lyxlirare utan fotfäste till den vanliga vardagen som Zlatan Ibrahimovic eller Fredrik Ljungberg…

(Mjölkört, 2013)

Men lyxlirarna säljer mer tidningar och får större rubriker, för att de vågar vara annorlunda. Enbart genom att vara sig själva. Vilket irriterar oss andra, då de synliggör våra värsta livsdödande personlighetsdrag som bitterheten och avundsjukan. Livstesen ”att vara sig själv” blir något som skiljer dessa människor från alla andra, då de flesta inte vågar vara sig själva. Kanske för att man inte vet hur man gör, eller att man inte har tid till det. Man är helt enkelt för upptagen med att transportera sig genom livet…

Jag är själv ingen lyxlirare, tror nog aldrig jag kommer att se på mig själv som någon som är något mer än alla andra. Inte är jag märkvärdig, inte är jag bäst och inte ser jag mig själv som en speciell person. Men jag är ett stort irritationsobjekt för många – i första hand för att jag vågar vara mig själv. Jag står för den jag är, jag står för mina åsikter och jag är inte rädd för att säga vad jag tycker.

Om tusen fotointresserade hela tiden vill diskutera hur usel jag är som fotograf, vilken nolla jag är, vilka konstiga bilder jag gör – och att alla dessa tusen fotointresserade hela tiden vill hitta de bästa argumenten för att bevisa detta, vad säger då detta egentligen? Om mig som fotograf, om mina bilder, om mig som människa? Men mest av allt; vad säger det om dessa tusen personer? Är det svårt att bortse från bitterhet och avund, om dessa personer inte kan göra annat i sina liv än att diskutera mig?

(Gräsänder, 2013)

Jag gillar inte att tävla, av den enkla orsaken att jag inte gillar att jämföra människor. Inte för att jag tycker mig vara en bättre människa, utan helt och hållet för att jag vill vara mig själv. Det är inte viktigt för mig att ha bästa bilden på älg eller vitsippa, det är viktigare att jag visar fram mina egna bilder. Mitt sätt att vara, mitt sätt att tänka och känna. Min egen smak, mina egna tyckanden. Jag möter exempelvis aldrig en annan fotografs bilder med negativ kritik, då negativ kritik alltid faller tillbaka på mig själv och inte på bilden som kritiseras. Jag uttalar mig aldrig negativt om en annan fotograf. Däremot gillar jag bilder och uppskattar att inspireras av bra bilder. Helt utan att vare sig bli bitter eller avundsjuk. Jag har heller inga problem med att hylla andra fotografer, då jag ju är helt fri från både bitterhet och avundsjuka. Jag vet ju redan att ”fotografisk kvalitet” är något ytterst subjektivt.

Jag uppskattar bra bilder på samma sätt som jag uppskattar bra musik. Något att hänföras av, att bli både inspirerad och motiverad av. Men mest av allt, så uppskattar jag andra människor som också vågar vara sig själva. För mig handlar ju livet om att fullt ut njuta av att leva – och då också av att fotografera. Och jag vill ha den rättigheten att få fortsätta att göra precis det jag själv vill, helt utan pekpinnar från andra.

Innerst inne så tror jag att alla människor egentligen är eller vill vara lyxlirare. Men att man först vågar vara det när man får vara anonym. Finns inte anonymiteten så anpassar man sig till normen och blir som ”alla andra”. Och ju längre från den egna drömmen man kommer, desto starkare blir både bitterheten och avundsjukan.

Jag tänker verkligen inte bli en grå mus som försvinner i vardagsmönstret…

(Tallstam, 2013)

 

Annonser

30 september 2007…

(Ask, 2007)

En bild från 30 september 2007 – Askesta, Hälsingland.

Samsung GX10, 18mm, bl 22, 1 sek, rörlig kamera, blixt, 100 ISO.