Tålamod…

(Träd, 2013)

Tålamod är nog min viktigaste egenskap i mitt fotograferande och inte minst också i min fotokarriär. Att fotografera handlar ju om att ha tiden att vänta in det man önskar, men också att ha tiden att se de förändringar som finns i fotomiljön. Jag förändrar inte mitt fotograferande efter miljön och jag kan också vänta hur länge som helst på att olika bilder ska komma. Antingen det nu är att vänta in ljuset, få motivet att bete sig som jag vill – eller att ge andra tiden att förstå mig och mina bilder.

Nästan dagligen möter jag människor som vet vem jag är, och där de förvånas över att jag är en helt annan än de trott… Människor som hört om mig eller läst om mig, och genom detta bildat sig en uppfattning om hur jag är i verkligheten. Hittills har jag ännu inte mött någon där det visat sig att jag varit precis som de trott. Vilket är mycket intressant egentligen – att vi människor har så lätt för att skapa oss bilder av andra, innan vi ens mött människorna ifråga. Hur många olika kändisar har vi inte läst om i skvallerpressen och fullt ut gjort oss en bild över vem de är – och det helt och hållet utan att vi någonsin mött dem, långt mindre känner dem i verkligheten. Vi kan berätta om kändisar som är elaka, fega, våldsamma, otäcka, ödmjuka eller mänskliga – men vi har aldrig mött dem. Vad säger det om oss människor?

Vi gör också våra bedömningar av människor vi får se; om de har slips och vit skjorta, om de är kortklippta eller långhåriga, tatuerade, bleka, solbrända eller högljudda… Och vi tror fullt och fast på att vår bedömning är rätt. Även om det är en bedömning som helt grundar sig på våra egna preferenser. Som man känner sig själv, tror man om andra!

Här gäller det att ha tålamod, att inte börja anpassa sig för att ändra på andras bedömningar. Att fortsätta vara sig själv och att bygga vidare på den inre trygghet man får genom att vara sig själv.

Jag behöver ju inte titta längre än till alla de rykten som finns om mig, eller hur andra gör eller gjort sina bedömningar om vem jag är. Visst är jag för tillfället långhårig och visst gillar jag hårdrock… Jag tar mig ett glas rött av och till, kanske blir det 5-6 sådana glas under ett år. Jag röker, ibland alldeles för mycket – men ska inom närmsta tiden påbörja en rökavvänjningskur. Jag tar en Ipren eller en Alvedon av och till, men inga andra mediciner. Jag har aldrig haft problem med droger, inte ens testat – och går inte på några starka mediciner. Det har jag aldrig gjort! Jag har ett mycket starkt psyke, vilket jag är oerhört tacksam över – men jag är också en känslomänniska, vilket ger sig uttryck i mitt mötande med andra människor och inte minst i mitt skapande. Mitt humör är stabilt och helt utan några onyttiga humörsvängningar, jag är sällan deprimerad och tappar sällan besinningen. I grunden har jag kontroll; även om jag också kan vara både impulsiv, barnslig och entusiastisk.

De senaste två åren har jag också blivit allt bättre på att inte bry mig om vad andra tycker om mig. Jag låter andras tyckanden vara just andras tyckanden. Alla vill väl bli gillade som människa, men att bry mig om människor som enbart vill mig illa på olika sätt – där har jag blivit bättre på att enbart tycka synd om dessa människor. Och genom detta även utvecklat ett ännu bättre tålamod med att ta tiden till hjälp. Det har varit en ovan situation att vara en offentlig person, att det alltid finns en massa rykten och tyckanden. Med tiden, efterhand som flera och flera träffar mig i verkligheten – så kommer den offentliga bilden av mig långsamt att ändras. Och det ena illvilliga ryktet efter det andra kommer försvinna.

Det tålamodet jag har i mitt fotograferande, det tålamodet har jag också i att förmedla vem jag är. Där mina ord inte lyckas, där mina bilder kanske bara berättar en del – där kan jag fylla i med vem jag är. När vi träffas, när vi samtalar.

Kanske är just tålamod en av de starkaste egenskaperna vi kan ha som människor. Med tiden får vi alla svar, utan att rastlöst göra felaktiga bedömningar!

(Kvällsljus, 2013)

Annonser

4 reaktioner på ”Tålamod…

  1. Väldigt sant Terje. Tålamod och ödmjukhet är viktiga egenskaper i alla möten i alla avseenden. Jag vet inte all, det mesta är inte som jag trott och livet är i ständig förändring. Ha en fin lördag! ♥ (Och kvällsljuset fångade du på ett underbart sätt. En ständig återkommande upprepning. En dag går, en ny kommer för att sedan åter försvinna..)

  2. Utan tålamod så blir det inga bilder på vilda djur eller insekter. I mitt fall är det så, att sitta långa stunder, timmar, dagar efter dagar. På ställen där det finn en chans att få till en bild. Det är meditation för mig.

    Man kanske har ett revir med någon fågelart och att sitta på ”behörigt”avstånd, utan att störa, bara vänta, bara studera och kanske få en bild. Då blir man glad att djuret i fråga accepterade min närvaro. Det samma gäller så klart andra arter, rådjur t ex. Man ser var dom rör sig och sen försöker man vänta ut bilden.

  3. Visst är det så att vi bedömer andra utifrån olika måttstockar, antingen medvetet eller omedvetet. Tror inte det är något konstigt i sig utan det handlar nog mycket om att lära sig känna igen saker och om att orientera sig i omvärlden. I grund och botten en överlevnadsinstinkt vill jag tro.

    Det man ska tänka på i sammanhanget är att det tar tid att lära känna en annan människa och där kommer väl tålamodet in igen! Alla har nog gått på nitar där man på något sätt öppnat upp sig för mycket inför andra och sedan fått skitprat bakom ryggen och det fanns en tid då man blev sårad och ledsen över sånt men inte längre. Man förstår med tiden att vi alla är olika och på något sätt vill bli bekräftade av nära och kära och framförallt älskade.

    Två intressanta bilder! Gillar dem båda!

  4. Tack Ida, Lars och Åke! 🙂
    Ida: Tålamod och ödmjukhet är viktigt, oerhört viktigt. He en fin söndag! 🙂
    Lars: Just det med meditationen känner jag igen, ibland kan det nästan till vara lite störande när det börjar ske något… Och just den känslan att djuret accepterat min närvaro, är en av de absolut starkaste upplevelserna. 🙂
    Åke: Visst tar det tid att lära känna en annan människa, och det att gå på några nitar känner jag så väl igen. Man vill ju innerst inne också tro gott om alla. 🙂

Lämna ett svar till Åke Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s