(Skrattmås, 1985)
Och jag som trodde att det skulle bli lättare med åren; att välja ut de bästa bilderna…
Eller så är det så att jag har blivit bättre, men att jag inte ser det. I vilket fall, så är detta bland det tuffaste i min verksamhet som fotograf. Då som nu. Att välja ut bilder; att slänga det som inte är bra och behålla det som är bäst.
Ibland kan det bli intressanta och även roliga diskussioner, särskilt efter mina föreläsningar och under mina fotokurser. Den bilden skulle jag ha slängt Terje… Inte för att personen vill framhäva sig själv i första hand, utan mer för att man frustrerat har fått konstatera att man inte varit tillräckligt bra på att bedöma de egna bilderna på ett så öppet sätt som möjligt. Det är ju lätt att man prioriterar de bilder som har det vackraste ljuset, den snyggaste kompositionen eller den ovanligaste händelsen. Och kanske inte ”ser längre” in i bildspråket.
Jag kan säga så att jag är övertygad om att jag har slängt ett antal bilder genom åren som andra fotografer skulle tyckt hade varit jävligt bra. Å andra sidan har jag behållit bilder som många tycker är urusla… Så är det ju också när jag tittar på andra fotografers bilder; ofta kan jag förvånas över varför någon fotograf har sparat och dessutom visar fram en bild som jag direkt skulle slängt. Jag har även sett bilder från fotografer som många anser vara ”världsbäst”, eller att fotografen själv anser sig vara det – men där jag i värsta fall undrar om folk är blinda… Dels de som hyllar fotografen, men också att fotografen själv inte verkar ha någon självinsikt.
Å andra sidan så är jag övertygad om att andra även tycker så om mig som fotograf, och mina bilder.
Lika mycket kan andra tycka helt olika även bland mina bilder. Vissa av mina bilder kan hyllas långt upp i skyarna – och jag fattar inget… Sedan finns det bilder som jag direkt placerar bland mina egna favoriter, men där jag är fullkomligt ensam om att tycka så.
Bilden på skrattmåsen från 1985 är en sådan antingen-eller-bild… På den tiden var jag hyfsat aktiv med att delta i olika fototävlingar. Då bodde jag i Norge och på den tiden fanns det två stora naturfototävlingar där man kunde testa sina bilder. Dels ”Fotojakta” i tidningen Villmarksliv (som fortfarande finns) och sedan ”Årets Naturfotograf” i tidningen Vi Menn (tror tävlingen pågick under 8-10 år). Villmarksliv är en jakt- och fisketidning som kommer ut en gång i månaden, Vi Menn är en veckotidning för män… Däremot finns det mer i Vi Menn än nakna fruntimmer – och naturfototävlingen fanns på tidningens då rätt så omfattande natursidor. Natursidor som ofta och gärna köpte naturbilder från olika naturfotografer i Norge.
Det var rätt stor skillnad på dessa två naturfototävlingar. Villmarksliv uppmärksammade mer själva fotojakten; de sällsynta motiven och de unika händelserna. I tävlingen i Vi Menn handlade det mer om det visuella; som bildkompositionen, ljuset och den mer udda fototekniken. Den bedömdes av naturfotograferna Jørn Bøhmer Olsen och Rolf Sørensen, två förebilder till mig och mitt eget fotograferande.
Jag skickade bilden på skrattmåsen först till Villmarksliv. Där fick den 24 poäng, vilket innebar att den inte ens fick bronsdiplom och därför blev oplacerad. Lite senare skickade jag den in till Vi Menn och den fick 83 poäng. Det innebar att det blev bästa bilden och jag fick titeln ”Årets Naturfotograf 1987”. Jørn och Rolfs kommentar till bilden när den publicerades var kort och gott: Vi sier bare en ting, se her!
Vad kan jag då dra för slutsatser ur detta?
Det ena kanske är att man inte ska tävla med bilder; då det inte går att tävla i något så subjektivt som ett skapande. Man kan alltså inte tävla med konst, då det helt klart inte går att få en rättvis bedömning och ännu mindre konstatera vilka bilder som är de bästa. Å andra sidan så kan ju tävlingarna, åtminstone i början av en fotografs karriär ge någon form av fingervisning på de kraven som finns där ute på marknaden. ”Kill your darlings”, är ju ett välkänt uttryck som kanske kan ge signaler på om man är inne på rätt spår i utvecklingen och att man lägger ribban tillräckligt högt när man utvecklar sitt eget fotograferande.
Även om det också finns en fara för att man anpassar sig för mycket till gängse normer; vilket i sin tur kan göra det svårare att bygga upp en egen profil som fotograf och kanske bli mer nyskapande i sitt fotograferande.
(Tornseglare och månen, 2013)
Jag är själv nöjd med bilden på skrattmåsen. En bild jag gjorde 1985 vid Tveitevannet hemma i Bergen. Kameran var Nikon F3 och brännvidden 300mm. Bländare 2.8 och 1/2000 sekund med Kodachrome 25. Diabilden är synnerligen skarp och finkornig, men jag har ännu inte lyckats göra en tillräckligt bra inskanning som gör den rättvisa. Det är en svårskannad bild!
Hade jag själv inte trott på bilden, hade jag aldrig lämnat in den till tävlingen i Vi Menn. 24 poäng i Villmarksliv, och inte ens bronsdiplom, hade nog fått mig att gömma den djupt i bildarkivet och sedan försöka glömma den. Även idag, 28 år senare, tycker jag fortfarande om bilden. Om det sedan är av mer nostalgiska skäl kan jag inte svara på. Man blir ju som sina bilder – och de bilder man är nöjd med blir på något sätt viktiga punkter att utveckla sig vidare ifrån.
På den tiden, i 1985, så var min produktion heller inte så stor. Vilket blir synnerligen tydligt när jag går in i mitt arkiv och studerar de bilder jag sparat. Just denna dag då jag gjorde bilden på skrattmåsen, har jag sparat 12 bilder. 11 bilder som är ok och sedan denna som jag tycker ”står ut” och helt klart är den bästa. Det är alltid en bild som är den bästa…
När jag gjorde bilden på tornseglaren och månen, den 21 juni nu i år, hade jag fått 28 år mer erfarenhet. Tittar jag i arkivet ser jag att jag sparat 343 bilder från just denna dag. Bilder som jag tycker ”har något”, de andra bilderna har jag redan slängt.
Jag återkommer ofta till just tornseglaren som fågel. Det är nog en av mina favoritfåglar, då jag idag kan se att det är den fågelarten jag i synnerhet har flest bilder på. Jag fascineras över hur svårfotograferad den är, hur svårt det är att fånga den på bild – i bilder som jag vill ha. Inte de klassiska flyktbilderna, utan bilder som jag tycker ”har något mer”.
Men jag har också upptäckt att få andra tycker om mina bilder på tornseglare, då de sällan kommenteras eller får uppmärksamhet. Kanske finns det folk som tror att jag håller på med att klippa-och-klistra i Photoshop (med tanke på händelsen under 2011), och därför inte kan se något märkvärdigt alls med bilderna. För många naturfotografer är ju fotograferandet fortfarande en sport, mer än ett bildskapande – vilket gör att man ofta tittar med misstänksamma ögon på andra fotografers bilder. Han måste vara dopad, eller? Har har ju dopat sig innan. En gång dopad, alltid dopad…
Kanske är detta ett resultat av att vi naturfotografer under alla år varit så fokuserade på alla dessa fototävlingar, att vi inte kan bedöma bilder – som bilder! Naturfotografin har blivit en sport, mer än ett bildskapande.
Men å andra sidan, så hade jag nog inte varit så fascinerad av dessa tornseglare; att hela tiden försöka göra nya bilder som ”har något” – om jag enbart satt i Photoshop och klistrade ihop bilderna. Jag är för mycket fotograf, för att tycka om att göra bilder i Photoshop.
Det är faktiskt inte min melodi; även om det finns de som fortfarande tror detta. Eller så kan man inte bedöma mina tornseglarbilder på annat sätt än genom egna preferenser; att man själv skulle lyckats med bilden enbart genom att använda Photoshop… Är man missnöjd med det egna fotograferandet, så påverkar det ju alltid hur man bedömer andras bilder! (Bilden på tornseglaren är givetvis gjord i kameran och inte i Photoshop, bara för att vara tydlig)
Att jag fotograferat tornseglare i flykt i snart 30 år, och kanske lärt mig ett och annat genom åren – det kan man kanske inte se. Eller så vill man inte se! I vilket fall, så kommer jag givetvis fortsätta fotografera tornseglare så länge jag själv tycker att jag vill. Vad andra tycker, styr aldrig mitt fotograferande.
Varje gång jag tittar genom nya bilder som jag gjort, ställs jag inför de tuffa valen om att plocka ut de bästa bilderna. Varje gång tvingas jag slänga bilder som jag inte tycker är bra. Med åren har det blivit allt svårare, då jag ju lärt mig att de bästa bilderna behöver mogna ett tag… Vissa bilder växer med tiden och blir allt bättre, vilket gör det svårt att ibland ta de snabba besluten när jag slänger bilder. Den bästa bilden för stunden, kanske inte alls är så bra egentligen – när jag sedan tittar på bilderna igen om några år.
Vilka bilder är de bästa, egentligen? Vilken av de två gryningsbilderna är bäst? Jag vet vilken jag tycker är den bästa, idag åtminstone…
(Gryningsljus 1, 2013)
(Gryningsljus 2, 2013)
Terje Hellesø 