Ryggraden, magen och hjärtat…

(Samlade länge, 2000)

Det handlar inte om teknik, men det har gjort det. Om att hela tiden lyckas uppnå den perfekta exponeringen, det bästa skärpedjupet och den mest harmoniska kompositionen. Om vad som är rätt och vad som är fel, om lösningar och svar, om att hela tiden följa den ”enda vägen mot framgång”… Vilken kamera är bäst, vilket objektiv har högsta optiska kvaliteten, vilken film har bästa färgerna – och vilket minneskort är snabbast…

Alla har vi gått den samma vägen, i tron att det var detta allt handlade om. I tron att allt handlar om att köpa nytt och dyrt. I tron att det finns en facit, att det någonstans finns en universallösning som gör medelmåttan till en mästare. Om man tränar hårdast av alla, har de bästa skorna och lär sig bästa löptekniken – är det en garanti för att man sätter nytt världsrekord på 100 meter?

Ger bästa kameran de bästa bilderna?

Tänk om det hade varit så enkelt, att om jag bara satsar tillräckligt många pengar så blir jag en bättre fotograf. Tänk om det hade varit så enkelt att den bästa fotoutbildningen gör mig till en färdigutbildad toppfotograf. Och läser jag tillräckligt många läroböcker om bildkomposition så blir jag ”bra” på att komponera. Varför har man då sett så många mästerliga fotografier gjorda med enkla plastkameror, av människor med knappt en krona på banken och som heller inte lärt sig ett dugg om bildkomposition?

Vad handlar det då om egentligen? Vem blir de bästa fotograferna, vem gör de bästa bilderna och blir en del av fotohistorien?

(Simmare, 1997)

Det finns de som säger att allt handlar om talang – och har man ingen talang så är det lönlöst. Men varför finns det då så många talangfulla fotografer som försvinner på vägen, samtidigt som det finns ”talanglösa” som med tiden uppnår stjärnstatus?

Jag tror mycket handlar om vad som sker inom oss. Med känslorna och tankarna; vad sätter sig i ryggraden, hur mår magen och vad känner hjärtat. Att komma så långt i sitt bildskapande att bilderna mer eller mindre bara blir till av sig själva. Helt utan att man kan ge någon naturlig förklaring. Man fotograferar mer eller mindre på ren instinkt. Med tiden blir bilderna ”bra” helt av sig själva. Utan att man varken studerat eller investerat.

En fotograf som varit aktiv under många år har ”något” i sina bilder som inte kan förklaras. En form för kunnande som inte kan köpas, inte kan läras eller inte kan ”tvingas fram”. Det bara finns där; efter tusentals exponeringar, miljontals misslyckanden och miljarder av synintryck. Varje ny bild och varje nytt motivmöte sätter sig på ”bankkontot” man har i kroppen. Och det med högsta tänkbara ränta!

När jag är ute och fotograferar vilar mina ögon aldrig. Hjärnan går in i automatikläge, magen känner av både stämning, intryck och uttryck. Ryggraden plockar fram den teknik som behövs för stunden – och med hjärtat visualiserar jag fram det som jag känner störst närhet till. Jag låter mig engageras av motiv och sammanhang, jag agerar med fotoutrustningen helt efter vad jag känner för att förmedla. I hela denna känslomässiga eufori uppstår bilderna; mer träffsäkert än med snabbaste autofokus, bättre exponerat än med mest avancerade programautomatik – och fullkomligt helt oberoende av eventuell ekonomisk påverkan.

Hur skriver man en fotolärobok om detta?

(Skogens centrum, 2002)

Halleluja…

(Halleluja, 2013)

En ny bild från igår. En kaja flyger förbi solen.

(Pentax K20D, 50mm, bl 10, 1/4000 sek och 100 ISO)

Den svartvita naturbilden…

(Trädet, 2013)

Redan under mitt andra år med min första systemkamera, under våren 1980, gjorde jag mina första svartvita bilder. Jag köpte sedan mörkrumsutrustning och under ett antal år fotograferade jag mer i svartvitt än i färg. Under fem-sex år var jag en svartvit fotograf i första hand och fotograferade oftast med Tri-x och Panatomic-x från Kodak. Ibland blev det också Ilfords HP-5 eller Fujis Neopan 400.

Under min första svartvita period blev det mest fågelbilder och en del landskapsbilder. Mina bilder publicerades mest i några fågeltidskrifter och i ett antal dagstidningar, där man tryckte enbart i svartvitt. De få färgbilder som jag gjorde på den tiden var diabilder och användes i första hand under mina föreläsningar och under ett flertal fotokurser som jag höll hemma i Bergen.

Med åren blev jag mer och mer färgfotograf. Från runt 1987-88 blev det mest dia, och då i första hand Kodachrome 25. Även om jag exponerade några svartvita rullar med jämna mellanrum, så räknade jag mig då i första hand som färgfotograf. Min första bok ”Naturen som fotomotiv” är helt i färg och när jag gjorde den var jag också övertygad om att mitt svartvita fotograferande var ett avslutat kapitel.

Men något skedde 2002-2003. Det var då jag gjorde mina första digitala exponeringar och långsamt började det svartvita smyga sig in igen.

(Haren, 2013)

Idag fotograferar jag ungefär 1/3 i svartvitt och det är igen en viktig del av mitt bildskapande. Fåglarna och landskapen finns där igen, men nu är också alla mina motiv med i den svartvita bildvärlden.

I det svartvita har jag en möjlighet att få fram ett uttryck som är betydligt svårare i färg; bilder som mer förmedlar strukturen, karaktären, uttrycket och ljuset. På något sätt så ”skimrar” det mer om de svartvita bilderna än om färgbilderna. Och jag gör nästan inga svartvita bilder utan filter; oftast rödfilter eller grönfilter. Men också orangefilter, gulfilter, magentafilter, blåfilter och cyanfilter. För att få fram den gråskalan jag önskar. Även om det händer att jag konverterar några färgbilder till svartvitt i efterhand i Photoshop, så fotograferar jag de absolut flesta i svartvitt direkt i kameran. Då har jag större kontroll över bildresultatet.

Fortfarande är intresset för svartvitt lägre än för färg. Då som nu. Varför vet jag inte, men jag har hört sådana uttalanden som att ”naturen är i färg och då ska bilderna också vara i färg”. Uttalanden som jag själv hade under 90-talet när jag nästan uteslutande fotograferade i färg. På min officiella Facebooksida där jag publicerar några av mina bästa bilder ser jag också detta, de svartvita bilderna får generellt färre kommentarer och gillningar. Här i bloggen ser jag att de inläggen som innehåller svartvita bilder får betydligt färre kommentarer. Kanske är det också därför som svartvita naturbilder idag inte utgör mer än 1-2 procent av alla de naturbilder man får se.

(Måsen, 2013)

Om någon skulle sagt till mig 1992 att jag någon gång i framtiden skulle släppa en bok med enbart svartvita bilder, då skulle jag inte trott den personen. Då när min första bok kom ut var svartvitt ett avslutat kapitel för mig. Jag var ju inte mer än 28 år när den första boken publicerades, en ålder då man tror man kan allt och vet allt.

Det skulle dröja 13 år innan min andra bok ”Min plats i ljuset” kom ut. En personlig bok där de svartvita bilderna hade kommit tillbaka och blivit en viktig del. De svartvita bilderna fanns kvar även i min tredje bok ”Året” – och nu i år var det dags för boken ”Svartvita landskap”. Helt i svartvitt. Personliga landskapsbilder som på något sätt även summerar mitt typiska bildskapande.

Vad jag kommer göra framöver med mitt svartvita fotograferande vet jag redan, men jag vill inte gå händelserna i förväg och säga för mycket. Man vet ju heller inte vad framtiden kommer innehålla, men jag har ett antal tydliga idéer som är rätt intressanta.

Vad jag däremot vet med stor säkerhet är att mitt svartvita fotograferande är en så viktig del av mig att jag har mycket svårt att tänka mig att jag någon gång framöver kommer bli en ren färgfotograf igen…

(Tjärnen, 2013)