Vänner och fiender…

(Skogsmus, 2010)

Det finns inget heligare än en riktigt god vän. Som man kan lita på, som alltid finns där – och som alltid visar sitt stöd. Jag har ett antal riktigt goda vänner och några av dessa har jag haft under många år. Några av dessa är också fotografer, andra är helt ointresserade av att fotografera. Några riktigt goda vänner har till en början kommit genom gemensamma intressen, andra av helt andra orsaker. Det gemensamma däremot är att vänskapen utvecklats till att bli ”något mer”; något långt bortom kändisskap, fotografiska framgångar eller att man umgås med mig för att enbart få egna fördelar. Goda vänner som umgås för att det ger något mer; något som man inte riktigt kan förklara, men som alltid finns där. År efter år.

Egentligen handlar allt om ens familj; antingen det är familjen man får vid födseln eller att det är familjen man väljer och får genom livet. Riktigt goda vänner finns alltid där oavsett. I medgång och motgång. Livet är ju konstruerat på det konstiga sätt att det inte alltid är medgång. Och en vänskap som inte är beroende av detta, finns därför alltid där ändå.

Jag har ett antal sådana vänner. Och jag är oerhört tacksam över att ha dessa vänner. Utan dem vore livet mycket fattigare. Även om jag inte är rik på pengar så anser jag mig vara en rik människa, tack vare mina vänner. Dessa vänner vet också hur viktiga de är för mig och förhoppningsvis vet de redan hur viktig jag är för dem. Oavsett!

Men det finns också fiender. Sådana människor som inte tycker om mig; som ogillar mitt väsen, mitt sätt att vara, mitt sätt att prata, mina intressen… På något sätt kommer fienderna som ett brev på posten i det ögonblick du tycker något, gör något, säger något – eller att du kanske lyckas med något som dessa människor inte lyckats med. Vissa blir ens fiender på grund av avvikande åsikter, andra av ren avundsjuka. Vissa beter sig också som skadeskjutna lejon; blir de sårade så får man akta sig. Det finns också människor där ute med världens kortaste stubin eller överkänsliga spröt som tar illa vid sig av minsta lilla småsak, för att sedan göra en stor grej av det. Vad som är stort eller litet är högst subjektivt.

På något konstigt sätt ska man kanske vara tacksam över att man även har ett antal fiender. Som är lika engagerade med att tycka illa om eller hata mig, som mina vänner är att tycka om mig. Det värsta vore väl kanske att ingen är engagerade alls, att man går genom livet helt och hållet osynlig eller genomskinlig och inte får någon uppmärksamhet alls. Kanske.

Kanske ska jag börja känna en uppskattning för allt det hat som vissa har mot mig. Antingen det är mot mig som person eller mot mig som fotograf och naturfotograf. Jag är långhårig, tycker om hårdrock, älskar chips, tar mig ett glas vin då och då, svär nästan aldrig, är både naiv och barnslig, är stolt när jag gjort något bra men skäms heller inte om jag misslyckats. Jag pratar inte skit om andra och ogillar när andra pratar skit med mig om andra. Jag älskar filosofi och kan ofta prata alldeles för mycket. Så mycket att jag inte alltid ser att andra börjar hänga med ögonlocken. Tror det kallas för entusiast…

För inte att tala om alla de mer eller mindre märkliga bilder jag gör som fotograf. Antingen älskar man bilderna, eller så hatar man dem.

Jag är definitivt ingen tävlingsmänniska. Jag är inte den som vill vara bäst eller ha mest. Jag vill inte gå genom livet och hela tiden jaga efter framgångar och resultat, det är viktigare för mig att leva för stunden, njuta av vardagen, koppla av. En typisk livsnjutare som tycker att umgänget med goda vänner och familjen tillhör livets absoluta höjdpunkter. Tillsammans med att få vara ute i naturen så mycket som möjligt, givetvis.

Jag är oerhört tacksam över alla mina goda vänner. Ett varmt och älskvärt tack till er! Men jag borde nog också vara tacksam över alla mina goda fiender. Ett varmt och älskvärt tack till alla er, för att ni tycker jag är så viktig med att få så stor plats i era liv!

(Vildsvin, 2010)