Att vara naturfotograf…

(Vinteröga, 2000)

Det har sina nackdelar att vara naturfotograf, då just begreppet ”naturfotograf” automatiskt skapar en publik som tittar på bilderna med helt speciella ögon… Naturfotografin är nog den grenen inom fotografi med flest normer, regler och förutfattade meningar. Varför det blivit så vet jag inte riktigt, men jag tror att många ser naturfotografin som mer genuin och äkta. Att naturfotografin ska och bör vara något mer ursprungligt, att en naturbild ska vara så lite påverkad som möjligt av det mänskliga sinnet. Det finns de som menar att natur och kultur ska sättas i ett motsatsförhållande; att bildkonsten tillhör kulturen och naturfotografin ska tillhöra naturen. Därför kan naturfotografi aldrig bli eller uppfattas som konst, då konstnärliga naturbilder inte kan eller ska uppfattas som ”äkta naturfotografi”.

Just detta tankesätt har jag kämpat mot under hela min karriär. Jag kan bara inte för min vildaste fantasi förstå varför man ska ha dessa begränsningar, och inte minst; varför man ska anpassa sig eller acceptera att det är så…

Det tog inte lång tid innan jag skapade den första ”frontalkrocken”… Redan i början av 1980-talet så visade jag bilder med extrema vidvinklar, avtonat gråfilter och extrem rörelseoskärpa. Tekniker och bilduttryck som man direkt kunde acceptera inom fotografin, men som naturfotografin skakade på huvudet åt. Jag visade bilder som inte ansågs vara äkta; det var ju viktigt att vara objektiv i naturfotograferandet – att vara tydligt subjektiv var en styggelse… När jag under 1984 och 1985 dessutom började visa bilder med fisheyeobjektiv, då hade jag passerat gränsen fullständigt. Fisheyeobjektivet kunde ju inte återge verkligheten, allt blev förvrängt till det groteskt onaturliga…

Att jag sedan utvecklade olika multiexponeringstekniker, att jag ofta återkom till helt abstrakta och nonfigurativa bilder eller att jag även valde att ta med spår efter människor i landskapsbilderna – då blev det verkligen hur tydligt som helst att jag inte var en ”riktig naturfotograf”.

På något konstigt sätt var det viktigare för många att definiera mig som fotograf, än att verkligen titta på mina bilder.

(Harsyra, 2013)

Men jag har vägrat anpassa mig, då jag under alla år har haft den övertygelsen att naturen också kan upplevas på ett personligt plan. Där naturbilderna kan förmedla något personligt från mig som människa, att jag kan tillåta mig att mer arbeta med symbolik än biologi och att jag vill fortsätta att tolka hellre än att avbilda. Och detta har genom åren gett resultat; idag är det många av mina tidiga bilduttryck som kan accepteras även inom de mer puritanska grenarna av naturfotografin. Vad man upplevde som synnerligen experimentellt och udda 1983, kan man nu fullt acceptera trettio år senare. Men det är alltid under vissa förutsättningar; att jag jämt och ständigt redovisar hur jag gjort, eller att jag till varje tid informerar om vad jag fotograferat…

Mina abstrakta bilder kräver information om vilket motiv jag fotograferat, annars kan man inte bedöma bilderna. Kan man inte se att det är natur, då är det ju inte natur… Har du multiexponerat? Vilket filter har du använt? Använde du 1/15 sekund eller 1/30 sekund? Vilket spännande och udda perspektiv du har i bilden; är det 12mm vidvinkel?

Där mina naturbilder blivit allt mer subjektiva, måste jag mer aktivt deklarera mina extrema tekniska lösningar. För att naturfotograferna ska kunna ha något att utgå ifrån.

Med åren fick jag alltfler hyllningar till mina mer speciella bilder; men det var mer för min kreativitet än för vad mina bilder förmedlade. Med åren blev det en stillsam acceptans kring begreppet ”terjebilder”, utan att det egentligen var min skapande drivkraft. Mitt mål är ju inte att vara udda, utan att få vara mig själv.

Jag glömmer aldrig bildredaktören som ringde mig för 7-8 år sedan, som ville göra en ny bok om nationalparkerna i Sverige. Han uttryckte en förtjusning över mitt sätt att fotografera och min särskilda bildstil. Men han hade också ett dilemma; att mina naturbilder inte kunde kombineras med andra naturfotografers bilder. Så antingen skulle det bli en bok med enbart mina naturbilder, eller så skulle det bli helt utan mina bilder. Just vid detta tillfälle blev det sedan en bok utan mina bilder.

Men jag kunde heller inte undvika att fundera över vad som höll på att ske, eller vad som hade skett. Att jag mer eller mindre hade skapat en helt egen genre inom naturfotografin; där jag för vissa var ett hyllat helgon och för andra inte ens var värd skiten under skorna… Inte kunde jag se mig som varken helgon eller skit, jag ville ju egentligen inget annat än att få vara mig själv.

(Trollslända, 2006)

I hela denna process växte känslan för att ingen förstod mig på riktigt. Hur många kunde eller ville egentligen se bilderna? Vad bilderna förmedlade från mig. Vilken symbolik jag arbetat med, och varför. Varför jag valde en längre slutartid när jag fotograferade duvhöken i flykt. Istället för att fortsätta med att bygga normer; här tycker jag du har valt för mycket rörelseoskärpa. Eller att bilden är för mycket softad, för oskarp, för mörk eller för ljus. Det saknas inte naturfotografer som direkt vill berätta vad som är fel, innan man vet vad bilden är tänkt att förmedla. Eller att vissa bilder helt onyanserat hyllades upp i skyarna, bara för att det var jag som var fotografen…

Det finns fotoklubbar här i Sverige där jag har diskuterats intensivt på varje möte sedan september 2011. Varför då?

Det finns fotografer där ute som tidigare hyllade mig upp i skyarna, men där det nu känns tryggare att ifrågasätta eller rent av att hata. Och de fotografer som ogillade mig innan september 2011 har verkligen fått vatten på sin kvarn. Det handlar alltid om ytterligheter; allt ska antingen vara svart eller vitt. Antingen ska man hylla eller så ska man hata. Men hur många är det som verkligen vill förstå? Och hur många är det som verkligen har förstått mig och mina bilder sedan tidigare?

Idag får jag ofta höra att mina bilder var bättre förr. Eller så vill man tydligt deklarera att jag egentligen aldrig varit bra; jag har alltid varit en medelmåtta och att de hyllningar jag fått genom åren får paralleller till ”Kejsarens nya kläder”… Där man inte förstår något där ställs man alltid direkt inför ett val; att antingen hylla eller att hata.

Det saknas inte naturfotografer som vill använda pekfingret. Fortfarande idag har jag många besökare här i bloggen som inte gillar eller förstår mina bilder, för att dessa på annat håll ska kunna berätta om hur usel jag är. För att sedan plocka fram det ena skräckexemplet efter det andra; nu har den där Terje helt tappat huvudet, har du sett de senaste suddiga bilderna han har gjort på tornseglare – eller den där konstiga bilden han visade på en fjäril i flykt… Den måste vara manipulerad i Photoshop, det går inte att fotografera fjärilar i flykt med vidvinkel och 1/60 sekund…

Märk väl; detta är ord från naturfotografer som inte förstod mina bilder tidigare heller… Och troligtvis heller aldrig kommer göra det.

(Starar, 1993)

Jag fick en kommentar till mitt blogginlägg ”Krisse” nyligen (en kommentar som jag valde att inte publicera), från en anonym person som kallade sig ”alladin”. Kommentaren var kort och koncis: ”FEJK!” En kommentar som egentligen säger rätt mycket. Inte om bilderna i inlägget som visar inskannade analoga diabilder på skogsharen Krisse. Inte heller var det en kommentar som tyder på att personen verkligen tror eller tycker att bilderna är fejkade. Bilderna finns ju redan som tydliga diabilder i arkivet, helt fullkomligt opåverkade av Photoshop – och att de dessutom ingår i en rätt stor mängd arkiverade bilder fotograferade över en längre tid. Det kan vem som helst se som skulle titta genom hela bildserien. Bilderna är synnerligen äkta, de visar verkligen en särskild skogshare som jag följde under sommaren 1999. Den är inte tam utan vild. Alltså inget fejk, under några omständigheter!

Jag är inte rädd längre. Jag har erkänt det jag gjorde och jag har också bett om förlåt, ett flertal gånger. Jag har tagit ett antal konsekvenser för det jag gjorde. Jag har gått genom ett känslomässigt helvete, men jag har bestämt mig för att fortsätta. Jag arbetar fortfarande på heltid som naturfotograf, jag gör mina bilder, jag berättar om mig och mitt fotograferande – jag redovisar och står för det jag gör. Jag föreläser, jag undervisar, jag bloggar, jag skriver böcker. Jag har gått vidare – och det helt utan några rädslor.

Kommentaren jag fick berättar med all tydlighet om personens egen rädsla. Rädsla för att avslöja sin identitet, rädsla för att inte bli lurad av mina bilder, rädsla för att mina bilder ska riskera att hyllas av andra, rädsla för att jag ska lyckas få framgångar igen med mina bilder, rädsla för att jag ska få för mycket positiv uppmärksamhet – men också en rädsla för att jag ska börja må bättre i mig själv och bli starkare. Personen mår alltså dåligt med sina rädslor och vill därför flytta dessa mot mig, för att det anses vara jag som är orsaken till rädslorna.

Det är antingen en person som hyllade mig innan och nu inte vill riskera att avslöja sin identitet, eller så är det någon som egentligen aldrig gillat mig och nu utnyttjar läget för att motverka mig och mina bilder. Det kan givetvis även vara ett dumt internettroll som tycker det bara är kul att djävlas, men jag tror faktiskt inte att naturfotografer är tillräckligt intressanta för internettrollen att slänga iväg uppmärksamhet på. Nu är det ju heller inte första gången denna person lämnat en idiotkommentar i min blogg, så det är tydligt att personen har svårt att låta mig och mina bilder vara.

Varför denna rädsla? Varför inte låta mig få vara? Varför måste man ifrågasätta, eller kanske även förlöjliga? Varför inte försöka med att börja förstå istället. Det tror jag absolut ingen skulle förlora på i längden.

(Krisse, 1999)

Annonser