Jag tävlar inte, jag fotograferar…

(I skogen, 2013)

I början av min fotokarriär så hände det att jag deltog i olika fototävlingar. Min största framgång i tävlingssammanhang var när jag blev Årets Naturfotograf 1987 i Norge, då jag fick både en första och tredje plats i en naturfototävling som anordnades av tidningen Vi Menn. En tävling som pågick under flera år med naturfotograferna Jørn Bøhmer Olsen och Rolf Sørensen som jury. Jag har även tävlat i några av de fotoklubbar jag varit medlem i genom åren. Men de senaste 10-15 åren har jag lagt det med tävlingar helt åt sidan. Jag fotograferar ju inte för att tävla, jag fotograferar för att skapa bilder efter mitt eget huvud. Inte får att få eventuella godkännanden av en jury.

Att skapa kan ju aldrig bli något man tävlar med. Trots det är fototävlingar en av de vanligaste formerna för många fotografer att få visa fram sina bilder. Jag har aldrig förstått varför! Det är lika omöjligt att tävla i bilder som att tävla i musik. Trots det tävlar vi i musik också hela tiden…

Vem är bästa fotografen? Vem har bästa bilden på en bäver eller en havsörn? Ja, inte vet jag… Och jag bryr mig inte heller! Min fotografiska verksamhet handlar helt och hållet om att göra bilder. Att vara ute i naturen bland motiven – och att hela tiden kunna förmedla något genom mina bilder. Något eget.

(Padda, 2013)

Jag fotograferar heller inte för att bli bäst. Jag visar heller inte fram mina bilder för att andra ska tycka att jag är bäst. Det är inte alls viktigt för mig, det viktiga är om mina bilder kan förmedla något – från mig till andra. Helt och hållet på bildmässiga grunder – och där mina bilder förmedlar något som är typiskt för mig.

Det finns fotografer som med dödens allvar vill säga till mig att just den eller den bilden inte är tillräckligt bra. Att jag inte är lika bra som den eller den fotografen, eller att det finns någon fotograf från norra Polen eller västra Australien som minsann gjort bättre bilder på månen eller solen… Jaha, har det någon betydelse? Inte för mig!

Jag följer mina helt egna intentioner i mitt fotograferande. Andra fotografers bilder finns inte som förlagor, om någon annan fotograf vunnit en tävling med den eller den bilden – så är det heller inte viktigt för mig att göra något liknande. Varför skulle jag göra det? Andra fotografers bilder är ju just det; andra fotografers bilder!

(Krucifix, 2013)

Om andra inspireras av mina bilder, eller att jag inspireras av andras bilder – det är något helt annat. Att inspireras är ju något helt annat än att kopiera. Att inte enbart vilja ha andras bilder för att få egen framgång. Just det ja; framgång, framgång, framgång… Vinster, klapp på axeln, gratulationer, hyllningar.

Men också en allt större frustration med stress, missnöje eller avundsjuka. För att man inte lyckats, eller lyckats lika bra eller helst ännu bättre, än de andra fotograferna. Och om man inte lyckas med det man vill så tröttnar man. Kanske av besvikelse eller uppgivenhet.

Jag undrar då lite försiktigt; varför fick fotograferandet inte enbart vara just det som det skulle vara. Att bara få fotografera, att få utlopp för den egna kreativiteten och skaparglädjen.

Ä den någon som undrar varför jag inte tappat inspirationen efter så många år? Är det någon som också undrar över hur jag kunnat arbeta fram en egen bildstil?

Gissa…

(Ögon, 2013)

17 reaktioner på ”Jag tävlar inte, jag fotograferar…

  1. Dette var en flott måte å si det på, jeg er helt enig med deg i denne fremstillingen, av foto.

    MVH

    Kurt Andersen

  2. Fyra mycket tilltalande bilder! Inspirerande i allra högsta grad. Fråga en konstnär, musiker eller poet om de skapar för att bli berömda eller för att de måste så tror jag svaret är givet. De allra största har varit ratade av sin samtid och blivit berömda efter sin död. Varför är det så?

  3. Så är det väl lite till mans man blir jämförd och någon har sett en annan bild mm. precis som du säger, och om man bryr sig inte mycket. Grattis till den personen iså fall 🙂
    Sen kan det ju vara lätt att hamna i prestera träsket, då får man ju ta en funderare för vem och varför man fotograferar. Tänkvärd text…
    Och vilka härliga bilder du har till texten, faller handlöst för ”Krusifix” Aaaah njuter av den sköna tonen och känslan i bilden. En bild som kan ”bara” vara vacker att betrakta, eller en bild med starka synbolvärden.

    Själv efter att ha sett bilden som skön skogsromantik i den högre skolan. Kommer jag att tänka på livet, döden. Då den lilla vitsippe knoppen, vit och oskyldig representerar barnet och därimellan kommer livet. Tills vi står vid vägs ände som då krusifixet får symbolisera. Bland skuggorna så döljer sig en del difusa väsen, men tydligt så kan man se någon som hänger på korset eller som står där med utsträckta armar och välkommnar och ger sin välsingnelse…

    Ögon en härlig nonfigurativ bild men med skön färg och ton med mjuka fina former och mönster samt att den bjuder på ”ögat” som en iögonfallande ;)touch till bilden.
    Haha jag som skulle fatta mig kort, men svårt att göra det då bilderna fångar mig 🙂

    /Christer K

  4. Enig i veldig mye av det du skriver her Terje. Jeg fotograferer utelukkende for min egen del, sender inn til noen konkuranser, men driter stort sett i hvordan det går. Resultatet forandrer ingenting uansett. Gleden ved å fotografere er det viktigste for min del.
    Flotte bilder Terje. Skogsinteriøret er mindboggling vakkert og ”øget” må du du bare sende inn til en konkurranse. Helt klart vinnerpotensial ;)!

  5. Tack Kurt, Åke, Christer, Ove och Børge för era fina kommentarer och funderingar! 🙂
    Åke: Tiotusenkronorsfrågan där! Vet ej varför det är så, men det är väl som det alltid varit hos människan – att man saknar inte kon förrän båset är tomt. Sedan blir ju alla människor ”helgonförklarade” när de går bort, man fokuserar på det bästa hos den avlidne. Tror också att det går kommers i det, ekonomiska spekulationer som då garanterar att det inte kommer flera konstverk vilket trissar upp priserna. Sedan behöver konst mogna, och tyvärr har viss konst inte mognat förrän konstnären avlidit. Någonstans i detta tror jag sanningen ligger; jag gillar inte och förstår inte varför det ska vara så dock. Själv har jag alltid visat min uppskattning för duktiga konstnärer direkt när jag träffat dem. Glömmer inte vad jag sa till Sune Jonsson när jag träffade honom 1996, jag menade varje ord jag sa – och han uppskattade mina ord. Även om han verkade rodna lite lätt. 🙂
    Børge: Som jeg pleier å si; jeg har sluttet med å konkurrere da jeg syntes det var så kjedelig å vinne hele tiden… 😉

  6. Kan bara helt instämma i din text, har aldrig tävlat med bilder och kommer aldrig att göra det, man kan väl inte tävla i smak, eller hur någon tycker bra eller dåligt om något, det är en högst personlig åsikt (tycker jag)!

    Tycker du har fångat mycket i texten ”Att skapa kan ju aldrig bli något man tävlar med. Trots det är fototävlingar en av de vanligaste formerna för många fotografer att få visa fram sina bilder. Jag har aldrig förstått varför! Det är lika omöjligt att tävla i bilder som att tävla i musik. Trots det tävlar vi i musik också hela tiden…”

    Den här texten borde hänga på ett stort plakat, på alla fotoskolor och fotoklubbar. Kan räkna upp ett antal ställen till men avstår nu.

  7. I min ungdom var jag med i fotoalbum och lämnade in några bidrag där. Mest för att få bekräftelse känns det som, nu i efterhand.

    Annars är jag av den uppfattning att det inte på några möjligheters vis går att tävla i konstnärliga ting.
    Allt ligger i personen som betraktar eller lyssnar eller läser.
    Jag själv får elakartade utslag av t ex schlagermusik.
    Men det är ju jag det och det finns andra som gillar den sortens musik.

    Fysiska tävlingar är något annat.

    Det har gått inflation i tävlingar nu för tiden.
    Det ska tävlas i precis allt.
    Detta eviga mätande hela tiden.
    Varför?

  8. Tack Anders! 🙂
    Nackdelen med att tävla är att det ofta anpassar bilderna. En bild måste vara på ett visst sätt. Ungefär som med musik. Det räcker att lyssna på Eurovision; musiken är uppbyggd enligt någon standardnorm.
    Alla vill mer och mer få uppmärksamhet; det stärker också viljan av att tävla. Vad jag tror. åtminstone. 🙂

  9. Jag har också tävlat i de fotoklubbar jag varit medlem i genom åren. Dock upptäckte jag att varje klubb har en kärna medlemmar som bara släpper fram sina egna bilder och möjligtvis de bilder vars stil motsvara dessa. Eftersom min stil avviker från huvuddelen av dessa bilder så har jag inte lyckas komma fram, med mina bilder. Så jag tog konsekvensen av detta och hoppade av fotoklubbarna.

    Det är ett bekymmer att få återkoppling på mina bilder om jag inte går en kurs. Detta gör att jag hindras i min utveckling och har tappat lite av energin.

    Jag bryr mig inte om hur bra fotograf jag anses vara men jag vill uppfylla några grundläggande krav på bildkvalitet, om känsla och eller berättelsen förmedlas till betraktaren. En känsla av meningsfullhet i det jag gör.

    Jag kan använda andras bildstil som förlaga i övningar om jag vill lära mig detta yttrycksätt. Det medför att jag bygger upp mitt bildspråk och jag kan sedan använda det jag vill för att förmedla min berättelse.

    Det finns givetvis nackdelar med detta angreppssätt.

    1) Jag får svackor där jag tvivlar på om mina bilder uttrycker det jag vill och då återgår jag till teoretiska studier i bildteori och går mer på utställningar och inköp av konstböcker.

    2) Perioder då fotograferandet känns meningslöst. Kan gå långa perioder då jag inte fotograferar alls och sedan börjar igen på en låg nivå. Kan också bidra till att jag hoppar på en fotokurs bara för att bryta detta.

    3) Perioder med slarv i bildkvalitet, vilka inträffar efter en period med lite fotograferande. Har haft en tendens att köpa på mig ny optik eller en grundläggande lärobok i Photoshop eller fototeknik sådana period oavsett hur många jag redan har av dessa.

    4) Brister i uthållighet. Jag påbörjar projekt men efter ett tag så tappar jag orken att komma hela vägen till ett avslut. Kan sedan återuppta projektet efter ett tag men då har känslan i det dött och det blir svårare att genomföra det.

    Jag drabbas ofta av frustration, missnöje och avundsjuka men samtidigt vet jag att jag själv orsakar större delen av mina svårigheter. Jag lyckas sällan med det jag vill i projektform. Jag kan lyckas med enstaka bilder men jag kommer inte att ge upp bildskapandet. Jag kommer trotts mina svårigheter att försöka kämpa vidare med mina projekt och de får ta den tid det tar. Det finns inte så mycket skaparglädje i mitt fotograferande utan det handlar om att uppfylla de krav som jag har ställt på mig själv. Jag tycker att inspiration brukar komma av sig själv efter att man har varit ute ett tag och fotograferar. Min svårighet just nu är snarare att ta det första steget och gå ut med kameran..
    /Thomas

  10. Tack Thomas för ditt inlägg i debatten. 🙂
    Flera av de exempel du skriver tror jag många på olika sätt känner igen. Ett vanligt exempel är just detta med att de kanaler man har för att visa fram sina bilder, kanske inte är de kanaler man egentligen trivs med. Jag kan dela din frustration, det har för mig alltid funnits många som inte förstår mina intentioner i mitt skapande. Men då jag har mitt skapande i första hand för mig själv, så måste jag se bort från detta. Som en sann konstnär så uppstår det alltid tvivel med jämna mellanrum – detta är också tyvärr en del av den konstnärliga verksamheten. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s