Sädesärlornas kamp…

(Sädesärlor, 2013)

Har precis kommit hem efter en underbar kväll vid Mullsjön. Jag och Malin satt och njöt i den varma vårsolen. Ute på sjön simmade knipor och tre storlommar. Skränande skrattmåsar och fiskmåsar. Från skogen tjattrade björktrast och en duvhök skrek från längre håll. Runt oss höll sädesärlorna låda och i det sena kvällsljuset lyckades jag fånga en luftkamp mellan två av dem.

(Nikon D200, 400mm, bländare 2.8, 1/3200 sekund och 100 ISO)

Några märkliga bilder…

(Bild 1, 1996)

(Bild 2, 2003)

(Bild 3, 2003)

(Bild 4, 1997)

Då och då återvänder jag till ett bildskapande där det mesta är av mycket abstrakt karaktär. Nästan på gränsen till nonfigurativt. Bilder som inte spelar på vackra stämningar eller publikfrieri. Det viktiga i dessa bilder är mer åt de rent personliga tankegångarna, hämtat från min fantasi.

Dessa fyra analoga bilder är sådana. Därför har jag medvetet valt att inte ge bilderna några eventuella styrande bildtitlar, vilket givetvis också förstärker den mer hemliga abstraktionen – men också för att jag vill att bilderna ska beskådas med så öppna ögon som möjligt. Oftast lämnar jag heller ingen teknisk information till dessa bilder, även om det är just dessa bilder som oftast får de tekniska frågorna. Särskilt under mina fotokurser och föreläsningar.

Första bilden är från Island, andra och tredje bilden är från Hälsingland, och den fjärde bilden är från Öland. Tycker det räcker med den informationen. Resten är upp till er som tittar på bilderna. Vad ser ni?

Torsdagstankar…

(Sten, 2013)

Jag återkommer ofta till tankar kring perspektiv och tid. Kanske är det just därför som jag blev fotograf för 30 år sedan; att själva fascinationen och uppmärksamheten kring det fångade ögonblicket också fick tidlösa värden. En bild, ett ögonblick, 1/125 sekund – det blev något att betrakta och fundera över in i evigheten. Kanske är det även ett tecken på att jag börjar bli äldre, men jag känner en allt större frustration över hur människan mer och mer tappar känslan för tid och perspektiv.

Idag ska vi alla söka efter maximal uppmärksamhet. Vi köper den första kameran eller mobilen, börjar fotografera mycket och ofta, startar en blogg, ett konto på Facebook eller Instagram – och sedan börjar man mata publiken med sina alster. Världsmästare ska man helst bli inom en vecka, det gäller att få så många följare som möjligt – för att få en rättmätig uppmärksamhet som man tycker sig både behöva och förtjäna. Varje dag fylls Internet med tusentals nya bilder av ”nybörjarkvalitet”…

I media blir löpsedlarna allt större och fetare, i tv berättas om stalkers och näthat – och vansinnesdåden börjar samlas som pärlor på ett radband. Alla vill ha uppmärksamhet på ett eller annat sätt, antingen genom att göra något bra eller att göra något dåligt. Och i detta flödar informationen i en allt större ström.

Jag minns ett 70-tal när allt var så vansinnigt mycket lugnare. En tid med färre trauman, färre depressioner, mindre hysteri – och det man inte kan göra idag det fick vänta tills imorgon. Väljer du att vänta för länge idag så är du passé, glömd, försvunnen eller kanske död. Det sker så förbannat mycket under en vecka idag, att jag känner för att ”försvinna” för en period. Ut i naturen – utan varken mobiltelefon, ipad eller gps. Ingen får tag i mig och ingen får information om vart jag är. Härligt!

(Skog, 2013)

I början av min fotokarriär kunde jag försvinna en hel månad och ingen undrade vart jag tog vägen. Det var inget konstigt. Fototidskrifterna hade en tryckningstid på två månader, fotoklubben hade möte en gång i månaden – och inte fanns det något Internet med bloggar, Facebook, Twitter eller Instagram. Visst är det bra att kunna visa fram sig på ett öppnare och friare sätt, alla kan ju idag visa fram sig utan att vara beroende av smaken till en redaktör eller bokförläggare. Men till vilket pris?

Om man fick en bild publicerad i en tidning eller tidskrift var det ingen som missade det. Telefonen ringde, alla ville gratulera – men mest av allt; alla hade sett bilden. Och då menar jag SETT BILDEN på riktigt. Idag fladdrar bilderna förbi och blir till en viskning, för att sedan försvinna helt på en vecka. Alla ser ju tusentals bilder varje vecka – och det gäller att skynda vidare så man inte missar något. Eller att man inte hamnar efter. Hastigheten blir allt högre och landskapet svischar förbi som en suddig skugga.

Stopp, stopp, stopp! Jag vill inte vara med längre. Jag vill göra mitt, på mitt sätt – och då enbart för andra människor som vill ha tiden att fundera, som vill få möjlighet att VERKLIGEN SE bilderna. Inget snabbt och ytligt tryck på någon ”gilla”-knapp. Ett gillande som man också ger för att få tillbaka ett gillande. Jag kan ge dig mitt gillande, men enbart om du ger mig ett gillande tillbaka. Alla vill ju ha samma uppmärksamhet och tycker sig förtjäna det.

(Trana, 2013)

Ytligheten blir allt större. Man har inte tid att fördjupa sig, läsa längre texter eller titta på mer komplicerade bilder. Bilderna får inte vara för flummigt abstrakta, texterna bör vara direkt fångande – och helst ska titeln på blogginläggen vara av en sådan karaktär att man blir nyfiken och vill klicka in på länken. Kanske skulle jag valt titeln ”Internet gör oss ytligare och dummare”, då hade jag snabbt fått många fler besök i bloggen. Men hur många av dessa hade sedan orkat läsa detta längre blogginlägg, långt mindre VERKLIGEN SETT på bilderna. De är ju inte precis så ”omedelbara” eller ”direkt fångande”… Så det fick bli det mer alldagliga ”Torsdagstankar” istället, då vet jag att de besök jag får är mer genuint intresserade. Besökare som redan känner till mina bilder och som också vet att mina blogginlägg ibland kan bli både långa och mycket underligt filosofiska.

Ett äkta, genuint och djupt intresse för fotografi – där finns fortfarande vägen vidare. Ingen, absolut INGEN, blir bättre fotografer genom att vinna tävlingen om antalet besökare eller gillningar. Ingen blir bättre av att titta på flest fotografier per vecka. Ingen blir bättre fotografer med att ständigt uppdatera sig med en mängd nya prylar man tror sig behöva.

Bättre fotograf blir man enbart av att fotografera mer, läsa om fotografi och om fotografer, bekanta sig med olika uttryckssätt, ha en lagom kunskap i fotohistoria – och mest av allt ge sig tid att fundera och filosofera. Först då kan man som fotograf få dessa extremt viktiga ingångar till både tid och perspektiv. Utan dessa blir bilderna både ytliga och tråkigt lättlästa.

Ställ dig själv frågan om vad som är det viktiga; att bli bättre eller att bli mer känd. Det är oftast inte samma sak.

(Skogshare, 1989)

Vårfynd…

(Banan, 2013)

När snön smälter kan man göra många spännande fynd i vårskogen. Här visar jag tre nya bilder på vad jag hittat i Mullsjönaturen. För mig som fotograf är även dessa motiv intressanta och viktiga att visa i bild. Inte enbart vitsipporna, blommande hassel och sjungande bofink.

(Vårrus, 2013)

(Inplastad björk, 2013)

Suck…

(Ängeln, 1987)

Jag har under alla år faktiskt trott att människan varit berikat med något mer än alla andra varelser, men allt oftare känner jag att jag måste revidera den uppfattningen!

Om det nu finns en högre makt, så tycker jag denne har varit tyst alldeles för länge nu!

(Mina djupaste tankar går till alla anhöriga efter terrordådet i Boston)

Då har sädesärlan också kommit…

(Sädesärla 1, 2013)

Har precit kommit tillbaka från en promenad i den varma vårkvällen här i Mullsjö. Letade efter både tussilago och vitsippa, men hittade inga. Men bofinken sjunger för fullt och vid Mullsjön fick jag se årets första sädesärlor. Fotograferade en av dem mot kvällshimlen och en annan som gick på den porösa sjöisen.

(Nikon D200 och 180mm)

(Sädesärla 2, 2013)

Tranor från Hornborgasjön idag…

(Trana, 2013)

Var till Trandansen vid Hornborgasjön idag. Mycket människor, mycket sångsvanar – men kanske lite mindre tranor. Dagens siffra stannade på 10 000 tranor, enligt informationstavlan. Jag räknade inte själv, utan njöt mer av att få uppleva alla fåglar. Förutom tranorna och alla sångsvanar var det mängder av grågäss, kanadagäss, kajor och tofsvipor.

Koncentrerade mig på att göra olika motljusbilder – men också olika nära actionbilder på längre slutartider. Att göra bilder jag redan gjort tidigare år känns inte så utvecklande. Medan de flesta stod och tittade på tranorna med solen i ryggen, så stod jag oftast med ryggen mot alla tranorna och blickade mot solen. Blev ett antal bilder på tranor, ormvråk, ängspiplärkor, skrattmåsar och tofsvipor mot den skarpa vårsolen.

Visar två bilder från dagens tur. Tranan mot solen är med Pentax K20D och 70mm. Bländare 22 och 1/4000 sekund på 100 ISO. Flyktbilden i rörelseoskärpa är med Nikon D200 och 400mm. Bländare 22 och 1/40 sekund på 100 ISO.

(Flykt, 2013)

Fantastiska fotografer – Ernst Haas

(Leirhnjúkur, 1996)

Jag startar nu en ny serie här i bloggen där jag kommer berätta om ett antal av de bästa fotograferna i fotohistorien. Fotografer som alla varit nyskapande i teknik och bild, men givetvis också fotografer som har den förmågan att göra bilder som håller över tid. Oavsett hur ofta eller hur länge man tittar på bilderna, så vill man återkomma.

Ska jag börja med någon fotograf så måste det vara Ernst Haas (1921-1986). Han föddes i Wien i Österrike, men flyttade redan 1951 till USA. Ernst Haas blev tidigt medlem i Magnum Photos, på rekommendation av Henri Cartier-Bresson. Genombrottet som fotograf kom i ett antal stora färgreportage i den klassiska tidskriften Life under 1950-talet. Haas visade på en sällsynt förmåga att fånga med sin känsla för det visuella. Han fotograferade sönderrivna affischer, rostiga detaljer på gamla bilar, speglingar i butiksfönster – och inte minst bildserier på tjurfäktningar och rodeos där han hade arbetat med ett helt nytt visuellt begrepp inom fotografin. Han hade genom längre slutartider lyckats förmedla ett helt rörelseförlopp i en fotografisk stillbild. På många sätt kan man säga att Ernst Haas upptäckte den effektfulla rörelseoskärpan.

Besök gärna hemsidan där hans bilder och texter presenteras. Förutom att vara synnerligen nyskapande i sitt fotograferande, så var Haas även en otroligt duktig inspiratör. Han hade många fotokurser och blev alltmer känd för sina fascinerande bildteorier. Haas var synnerligen även en stor filosof och tyckte att de filosofiska tankarna kunde öppna hans ögon som fotograf – men också att öppna fotografögon kunde ge nya revolutionerande filosofiska tankegångar.

Ernst Haas är en av de fotografer som inspirerat mig mest. Jag har tre av hans böcker i bokhyllan; som hans första bok The Creation där han i fotografiska bilder försöker symbolisera den bibliska skapelseberättelsen. Boken kom 1971 och har sedan dess kommit i ett stort antal upplagor. Boken är idag en milstolpe i fotohistorien, då de fotografiska bilderna här utvecklades från att illustrera till att även symbolisera. Den fotografiska bilden kunde även förmedla av egna krafter, helt utan en stödjande text. Haas visade också prov på ett mer modernt bildspråk. Här var det enbart färgbilder och många bilder var också perspektiviskt abstrakta – det var stort sett omöjligt att förhålla sig till både storlek och avstånd i många av bilderna. En kraftig vidvinkel, en överdrivet suddig förgrund, en onaturligt mörk himmel, jag ser ett ansikte i klipporna – och i ett vattenfall finns det änglaliknande former.

I bokhyllan har jag också In America som kom 1975. En bok som påminner i sin form om The Creation, men där bildernas symboliska berättande ligger i den amerikanska historien. Här reser man genom tidernas början med geologiska steg in i indiankulturen, vidare mot cowboys och soldater, genom industrialismen mot dagens USA. I boken ger Haas utrymme för de amerikanska klischéerna, men han visar även annat som är mindre smickrande. Den tredje boken är den retrospektiva Color Photography som kom 1989, tre år efter hans död. Boken färdigställdes av hans två barn Alexander och Victoria Haas. Boken samlar de flesta av hans mest kända färgbilder och det blir en fascinerande resa genom hans karriär. Dessutom finns här även ett flertal citat från hans olika kurser, föreläsningar och artiklar. I boken presenteras också hans karriär i text.

I varje fotografisk bild av Ernst Haas finns det abstrakta alltid närvarande. Det odefinierbara, det som är så svårt att sätta ord på. Ofta stannar man till vid en bild som man till en början ”inte får ihop” – men där bilden successivt utvecklas och konkretiseras. För att så småningom bli nästan självklar i sitt uttryck, både visuellt och symboliskt.

Att ge sig tid att förstå, att läsa något på riktigt – att verkligen ge sig tid med en fotografs bilder. Det förtjänar verkligen Ernst Haas – en av tidernas största och viktigaste fotografer!

(Gräsänder, 1987)