Idag anlände storlommarna till Mullsjön…

(Storlom, 2012)

Nu är det öppet vatten i Mullsjön. Och direkt så var även storlommarna på plats. Jag har stått på balkongen med kikaren och studerat lommarna under dagen. Det blir en tur ned till sjön framåt kvällen för att se om det även blir några bilder.

Annonser

Torsdagstankar…

(Sten, 2013)

Jag återkommer ofta till tankar kring perspektiv och tid. Kanske är det just därför som jag blev fotograf för 30 år sedan; att själva fascinationen och uppmärksamheten kring det fångade ögonblicket också fick tidlösa värden. En bild, ett ögonblick, 1/125 sekund – det blev något att betrakta och fundera över in i evigheten. Kanske är det även ett tecken på att jag börjar bli äldre, men jag känner en allt större frustration över hur människan mer och mer tappar känslan för tid och perspektiv.

Idag ska vi alla söka efter maximal uppmärksamhet. Vi köper den första kameran eller mobilen, börjar fotografera mycket och ofta, startar en blogg, ett konto på Facebook eller Instagram – och sedan börjar man mata publiken med sina alster. Världsmästare ska man helst bli inom en vecka, det gäller att få så många följare som möjligt – för att få en rättmätig uppmärksamhet som man tycker sig både behöva och förtjäna. Varje dag fylls Internet med tusentals nya bilder av ”nybörjarkvalitet”…

I media blir löpsedlarna allt större och fetare, i tv berättas om stalkers och näthat – och vansinnesdåden börjar samlas som pärlor på ett radband. Alla vill ha uppmärksamhet på ett eller annat sätt, antingen genom att göra något bra eller att göra något dåligt. Och i detta flödar informationen i en allt större ström.

Jag minns ett 70-tal när allt var så vansinnigt mycket lugnare. En tid med färre trauman, färre depressioner, mindre hysteri – och det man inte kan göra idag det fick vänta tills imorgon. Väljer du att vänta för länge idag så är du passé, glömd, försvunnen eller kanske död. Det sker så förbannat mycket under en vecka idag, att jag känner för att ”försvinna” för en period. Ut i naturen – utan varken mobiltelefon, ipad eller gps. Ingen får tag i mig och ingen får information om vart jag är. Härligt!

(Skog, 2013)

I början av min fotokarriär kunde jag försvinna en hel månad och ingen undrade vart jag tog vägen. Det var inget konstigt. Fototidskrifterna hade en tryckningstid på två månader, fotoklubben hade möte en gång i månaden – och inte fanns det något Internet med bloggar, Facebook, Twitter eller Instagram. Visst är det bra att kunna visa fram sig på ett öppnare och friare sätt, alla kan ju idag visa fram sig utan att vara beroende av smaken till en redaktör eller bokförläggare. Men till vilket pris?

Om man fick en bild publicerad i en tidning eller tidskrift var det ingen som missade det. Telefonen ringde, alla ville gratulera – men mest av allt; alla hade sett bilden. Och då menar jag SETT BILDEN på riktigt. Idag fladdrar bilderna förbi och blir till en viskning, för att sedan försvinna helt på en vecka. Alla ser ju tusentals bilder varje vecka – och det gäller att skynda vidare så man inte missar något. Eller att man inte hamnar efter. Hastigheten blir allt högre och landskapet svischar förbi som en suddig skugga.

Stopp, stopp, stopp! Jag vill inte vara med längre. Jag vill göra mitt, på mitt sätt – och då enbart för andra människor som vill ha tiden att fundera, som vill få möjlighet att VERKLIGEN SE bilderna. Inget snabbt och ytligt tryck på någon ”gilla”-knapp. Ett gillande som man också ger för att få tillbaka ett gillande. Jag kan ge dig mitt gillande, men enbart om du ger mig ett gillande tillbaka. Alla vill ju ha samma uppmärksamhet och tycker sig förtjäna det.

(Trana, 2013)

Ytligheten blir allt större. Man har inte tid att fördjupa sig, läsa längre texter eller titta på mer komplicerade bilder. Bilderna får inte vara för flummigt abstrakta, texterna bör vara direkt fångande – och helst ska titeln på blogginläggen vara av en sådan karaktär att man blir nyfiken och vill klicka in på länken. Kanske skulle jag valt titeln ”Internet gör oss ytligare och dummare”, då hade jag snabbt fått många fler besök i bloggen. Men hur många av dessa hade sedan orkat läsa detta längre blogginlägg, långt mindre VERKLIGEN SETT på bilderna. De är ju inte precis så ”omedelbara” eller ”direkt fångande”… Så det fick bli det mer alldagliga ”Torsdagstankar” istället, då vet jag att de besök jag får är mer genuint intresserade. Besökare som redan känner till mina bilder och som också vet att mina blogginlägg ibland kan bli både långa och mycket underligt filosofiska.

Ett äkta, genuint och djupt intresse för fotografi – där finns fortfarande vägen vidare. Ingen, absolut INGEN, blir bättre fotografer genom att vinna tävlingen om antalet besökare eller gillningar. Ingen blir bättre av att titta på flest fotografier per vecka. Ingen blir bättre fotografer med att ständigt uppdatera sig med en mängd nya prylar man tror sig behöva.

Bättre fotograf blir man enbart av att fotografera mer, läsa om fotografi och om fotografer, bekanta sig med olika uttryckssätt, ha en lagom kunskap i fotohistoria – och mest av allt ge sig tid att fundera och filosofera. Först då kan man som fotograf få dessa extremt viktiga ingångar till både tid och perspektiv. Utan dessa blir bilderna både ytliga och tråkigt lättlästa.

Ställ dig själv frågan om vad som är det viktiga; att bli bättre eller att bli mer känd. Det är oftast inte samma sak.

(Skogshare, 1989)