Fantastiska fotografer – Ernst Haas

(Leirhnjúkur, 1996)

Jag startar nu en ny serie här i bloggen där jag kommer berätta om ett antal av de bästa fotograferna i fotohistorien. Fotografer som alla varit nyskapande i teknik och bild, men givetvis också fotografer som har den förmågan att göra bilder som håller över tid. Oavsett hur ofta eller hur länge man tittar på bilderna, så vill man återkomma.

Ska jag börja med någon fotograf så måste det vara Ernst Haas (1921-1986). Han föddes i Wien i Österrike, men flyttade redan 1951 till USA. Ernst Haas blev tidigt medlem i Magnum Photos, på rekommendation av Henri Cartier-Bresson. Genombrottet som fotograf kom i ett antal stora färgreportage i den klassiska tidskriften Life under 1950-talet. Haas visade på en sällsynt förmåga att fånga med sin känsla för det visuella. Han fotograferade sönderrivna affischer, rostiga detaljer på gamla bilar, speglingar i butiksfönster – och inte minst bildserier på tjurfäktningar och rodeos där han hade arbetat med ett helt nytt visuellt begrepp inom fotografin. Han hade genom längre slutartider lyckats förmedla ett helt rörelseförlopp i en fotografisk stillbild. På många sätt kan man säga att Ernst Haas upptäckte den effektfulla rörelseoskärpan.

Besök gärna hemsidan där hans bilder och texter presenteras. Förutom att vara synnerligen nyskapande i sitt fotograferande, så var Haas även en otroligt duktig inspiratör. Han hade många fotokurser och blev alltmer känd för sina fascinerande bildteorier. Haas var synnerligen även en stor filosof och tyckte att de filosofiska tankarna kunde öppna hans ögon som fotograf – men också att öppna fotografögon kunde ge nya revolutionerande filosofiska tankegångar.

Ernst Haas är en av de fotografer som inspirerat mig mest. Jag har tre av hans böcker i bokhyllan; som hans första bok The Creation där han i fotografiska bilder försöker symbolisera den bibliska skapelseberättelsen. Boken kom 1971 och har sedan dess kommit i ett stort antal upplagor. Boken är idag en milstolpe i fotohistorien, då de fotografiska bilderna här utvecklades från att illustrera till att även symbolisera. Den fotografiska bilden kunde även förmedla av egna krafter, helt utan en stödjande text. Haas visade också prov på ett mer modernt bildspråk. Här var det enbart färgbilder och många bilder var också perspektiviskt abstrakta – det var stort sett omöjligt att förhålla sig till både storlek och avstånd i många av bilderna. En kraftig vidvinkel, en överdrivet suddig förgrund, en onaturligt mörk himmel, jag ser ett ansikte i klipporna – och i ett vattenfall finns det änglaliknande former.

I bokhyllan har jag också In America som kom 1975. En bok som påminner i sin form om The Creation, men där bildernas symboliska berättande ligger i den amerikanska historien. Här reser man genom tidernas början med geologiska steg in i indiankulturen, vidare mot cowboys och soldater, genom industrialismen mot dagens USA. I boken ger Haas utrymme för de amerikanska klischéerna, men han visar även annat som är mindre smickrande. Den tredje boken är den retrospektiva Color Photography som kom 1989, tre år efter hans död. Boken färdigställdes av hans två barn Alexander och Victoria Haas. Boken samlar de flesta av hans mest kända färgbilder och det blir en fascinerande resa genom hans karriär. Dessutom finns här även ett flertal citat från hans olika kurser, föreläsningar och artiklar. I boken presenteras också hans karriär i text.

I varje fotografisk bild av Ernst Haas finns det abstrakta alltid närvarande. Det odefinierbara, det som är så svårt att sätta ord på. Ofta stannar man till vid en bild som man till en början ”inte får ihop” – men där bilden successivt utvecklas och konkretiseras. För att så småningom bli nästan självklar i sitt uttryck, både visuellt och symboliskt.

Att ge sig tid att förstå, att läsa något på riktigt – att verkligen ge sig tid med en fotografs bilder. Det förtjänar verkligen Ernst Haas – en av tidernas största och viktigaste fotografer!

(Gräsänder, 1987)