Att alltid få uppleva mycket…

(Berguv, 2007)

Jag har mer eller mindre dagligen kontakt med naturen. För mig är detta en förutsättning för att leva. Möten med fåglar och däggdjur, att titta till vårblommorna i lunden eller att leta efter daggvåta trollsländor i morgonljuset. Antingen jag är ute i Mullsjöskogarna, tar en promenad precis i närområdet eller att jag är på annat håll. Jag söker alltid efter kontakt, då det är i kontakten med naturen som jag också hittar mig själv.

Jag fotograferar också nästan varje dag, året runt. Jag har egentligen inga favoritårstider; jag älskar ett tät snöfall i januari lika mycket som en varm vårbacke bland vitsipporna. Ett möte med en fälthare eller ett rådjur är för mig lika viktigt eller intressant som ett möte med något mer ovanligt. Även om jag också har en period som fågelskådare långt tillbaka i tiden, så fascineras jag minst lika mycket av ett möte med en blåmes som om jag möter en lärkfalk eller en sparvuggla. Eller mer sällsynta ”kryss” som tärnmås eller alpkråka.

Mötet med det vilda och ursprungliga är själva essensen i mitt liv. Och detta antingen jag smyger i skymningen på skygga djur eller om jag arbetar med olika landskapsbilder i närmsta skogsdunge.

Däremot har jag vissa principer som är mer eller mindre heliga för mig. Jag skadar inget i naturen! Jag stör inga i naturen. Även om det skett att jag skrämt iväg ett däggdjur eller en fågel på flykt, så är det viktigt för mig att så långt som möjligt undvika detta. Jag gillar inte att skrämmas och jag gillar inte att störa. Jag vill möta och kommunicera. Antingen det gäller möten med andra människor i det dagliga, eller i mötet med naturen. Det räcker att ni studerar de bilder som jag publicerat i bloggen eller i mina böcker så förstår ni vad jag menar.

Om någon skulle påstå det motsatta, så är det en ren lögn!

Jag har under hela året ett antal traditioner som jag måste återvända till eller återuppleva. Vitsipporna och blåsipporna, berguven i rasbranten, rådjursfamiljen i smörblommeängen, höstfärgerna i lönnträden vid ödetorpet, skräddarna i den lilla skogssjön, ismönstren vid vattenfallet… Jag är ju en typisk återvändare, som vill bli uppdaterad och som vill kunna återuppleva alla de gyllene ögonblick som naturen ständigt erbjuder.

Jag har under alla år också haft en särskilt bra kontakt med djur, även de vilda djuren. Många personer har fått uppleva detta genom åren. Detta är tydligen något man antingen har i sig – eller inte. Det gör att jag också gärna söker efter lite längre möten med olika vilda djur. Snabba ögonblick kan ha sin förtjusning, men det är först när jag fått uppleva ett djur under en längre period som det börjar bli riktigt intressant.

Är jag ute ofta, så får jag också upprepade möten med de samma individen – och detta gör det givetvis ännu enklare. Ett för mig viktigt argument att vara ute i naturen så ofta som möjligt, under hela året. Vill jag därför ge ett riktigt bra tips till att utveckla naturfotograferandet så är det just detta – att vara ute så mycket som möjligt.

(Berguven är från mitt eget uvberg i Hälsingland där jag återkom varje vår under de åren jag bodde i Söderhamn. Bilden är från 14 mars 2007. Nikon D200, 400mm, bl 2.8, 1/40 sek och 400 ISO. Klockan var 18.51 och det hade börjat mörkna.)

Annonser