NEJ & JA, del 3…

(Nej, 2013)

När jag började med att experimentera med så kallade ”vertikalpanoreringar” på skog runt 1980-81 var det inte många som förstod något alls. Bilderna såg mer ut som målningar än som ett fotografi, och då uppfattades det ofta som en nackdel. Dessutom var ju bilderna ”suddiga”. Men många gillade också de mer speciella skogsbilderna, vilket man särskilt förstår idag – jag tror det har blivit en av de starkaste och tydligaste trenderna inom natur- och landskapsfotografi.

Då och då återkommer jag själv till vertikalpanoreringarna. Där jag tidigare arbetade med stativ för att få så raka linjer som möjligt i bilderna, där arbetar jag idag nästan uteslutande på frihand. Just för att undvika det spikraka, då jag idag tycker att de bilderna blir för kliniska och ”perfekta”. Känslan, och då i synnerhet skogskänslan, den försvinner. Bilderna kan i värsta fall se ut som en randig tapet, helt utan någon känsla av skog.

Vi var ute en runda i Mullsjöskogarna igår. Det blev då ytterligare några vertikalpanoreringar. Vid ett skogsparti i det starka motljuset gjorde jag några sådana bilder. Kameran var en Pentax K7 och brännvidderna var mellan 18mm och 35mm. Med små bländaröppningar (22 och 29) blev slutartiden 1/6 sekund för att få fram den rörelsen jag önskade. Det blev ett antal bilder som är både drömska och effektfulla – men också ”innehållslösa”, utan den rätta känslan och helheten.

Den första bilden är ok, men inte mer. Enligt mitt sätt att se. Det blev mer spännande bilder först när jag började kombinera med blixt och kunde lyfta fram detaljerna från några grenar i förgrunden. I en grenklyka hittade jag ett huvud och grenarna blev då både kropp och armar. Den vertikalpanorerade skogen fick ytterligare ett moment och jag fick fram den helheten jag önskade.

(Ja, 2013)

Annonser

11 reaktioner på ”NEJ & JA, del 3…

  1. Nej, jag föredrar nej-bilden. Tydligare struktur, mera dynamisk rörelse men det är kanske det du vill undvika. Om dina tankar bakåt i tiden kan man ju säga att det är lättare för de flesta att värdesätta det klart mätbara, t ex graden av skärpa (bättre) och oskärpa (sämre), graden av tydligt återgivande av motivet.
    L

  2. Det är väl också det som är fascinerande, tycker jag. Att man kan tycka olika. Det intressanta om man tänker bakåt i tiden är hur man kan jämföra reaktioner. Det man skakade på huvudet åt för 20-30 år sedan, kan vara accepterat idag. Och det vi inte gillar idag, kanske vi accepterar om 20-30 år.

    Har man hållit på länge med ett personligt bildskapande, så kan det vara mycket intressant att se i dessa perspektiv.

    En tydligare struktur och en mer dynamisk rörelse, jag förstår dig. Men jag håller inte med dig. Vi kan också uppleva struktur och dynamik på olika sätt. Vi har egentligen fel eller rätt, båda två. Fascinerande!

    Tack för din fina reflekterande kommentar Lars Eric! Uppskattas. 🙂

  3. Jag gillar bild två…det blir mer liv i den i och med ansiktet uppe till höger som ju gör hela bilden mer spännande!

  4. Jag håller inte med jag tycker den första bilden är grafisk starkare och den andra bilden tappar på grund av sin konkreta jordnära yttryck
    /Thomas

  5. Första bilden hindrar mig från att gå in i den och fantisera, lite som en vägg.
    Den andra inbjuder till att vandra in i den och se allt möjligt.
    Alltså nej och ja från mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s