Skvaller…

(Berguv, 2005)

Vad är egentligen det mest intressanta för oss människor? Vad väljer vi aktivt att fylla våra liv med? Hur bemöter vi andra människor i vår vardag – och inte minst hur väljer vi att omtala andra människor som inte är närvarande?

Vilka samtalsämnen tycker vi egentligen är de mest intressanta när vi möter andra människor? Är det rena faktiska händelser, eller tycker vi allt blir mer intressant om vi saltar lite extra. Där verkligheten inte alltid räcker till, där måste vi fylla på med rykten. Osannolika rykten är också de mest intressanta – då har vi verkligen något intressant att prata om. Och vem vill inte vara först med att sprida nyheten: ”Har du hört att…?”

Det är ingen tillfällighet att skvallerpressen har de största upplagorna; att kvällstidningarna har större upplagor än morgontidningarna. För några dagar sedan roade jag mig med att titta på överskrifter på framsidan till Expressen. Samtliga av nyheterna var relaterade till personer, oftast med namn. Och fanns det inga namn så fick vi se en fotografisk bild ändå, men blurrad för att dölja identiteten. Kanske för att de nyfikna och skvallriga skulle kunna fortsätta samtalen med meningar som  ”det ser nog verkligen ut som…” eller ”det måste vara honom, det har jag misstänkt länge…”

Jag har heller aldrig förstått varför kvällspressen väljer att publicera vad olika personer twittrar om på Internet!

I tidigare tider sprang skvallertanterna runt mellan gårdarna med senaste nytt. Redan då var de mest fascinerande nyheterna de som var relaterade till personer. Det räcker att tänka på Krösa-Maja, så förstår ni vad jag menar: ”Vill ni nu veta det senaste om Emil?” Idag är det Internet som är den stora skvallerspridaren, på otaliga Internetforum fyller man spaltmetrar med rykten och spekulationer om allehanda offentliga personer. De personer som är mest intressanta att sprida rykten om är ju personer som de flesta känner till, eller kan relatera till. Är man en såkallad ”offentlig person” då är man lovligt byte, och de mest fantastiska rykten kan spridas. Rykten som också i värsta fall påverkar den offentliga personens CV. Tänk vad många meriter man får som saknar verklighetsgrund… För det kan kännas extra frustrerande om CV:et fylls med rena lögner, fantiserat ihop av allehanda anonyma skvallertanter på olika Internetforum.

Jag har idag själv blivit en offentlig person, därför kan jag säkerligen hitta en massa skvaller om mig på en mängd olika forum. Särskilt där de fotointresserade skvallertanterna samlas. Var inne på ett sådant forum för någon vecka sedan, där medlemmarna heller inte är anonyma. Och jag roade mig med att läsa den ena fantastiska åsikten och spekulationen efter den andra. Rena osanningar skrevs om mig, av människor som påstod att de kände mig och hade så gjort under många år. Detta för att ”deras rykten” givetvis skulle få större effekt och upplevas som viktigare nyheter. För tänk om man annars skulle börja sprida ett rykte med orden: ”Nu känner jag inte Terje och jag har aldrig träffat honom, men jag har fått för mig att…” Inte skulle då många lyssnat på det ryktet, eller?

Livet som ”offentlig person” är givetvis mycket annorlunda än om ingen vet vem man är. Man märker det snabbt om någon som tidigare hälsat så hjärtligt plötsligt stelnar till och tar en omväg nästa gång man ses på affären. Då vet man att något sagts eller något nytt rykte har spridits. Men man vet oftast inte alls om vad ryktet handlar om; då man å ena sidan försöker hålla ett avstånd till allt, men mest också för att man är mer upptagen med sitt eget, och inte alls känner att man vill lägga energi på att lista ut vad dessa ”skvallertanter” hela tiden sprider.

Problemet med skvaller är egentligen inte de som sprider skvallret, för om ingen hade lyssnat och trott på det så hade skvallret inte fått någon effekt. Därför kommer skvaller alltid finnas, även i framtiden, så länge vi tycker skvaller är mer intressant än eventuella sakfrågor.

Hur många kan också med handen på hjärtat säga att deras släkt är helt befriad för olika släktfejder? Hur många känner inte till hur vissa har brutit kontakten med varandra – och sedan undrat varför? Men man får inte heller några klara svar, kanske för att det inte finns några klara svar. Ingen vet varför, men alla anpassar sig.

Tänk om man någon gång skulle få veta ”allt” som sagts där ute i skvallret? Skulle mina öron trilla av, skulle jag svimma – eller skulle jag enbart bli arg eller ledsen. Däremot skulle jag säkerligen kunna avfärda de absolut flesta som osanningar eller grova överdrifter.

Hur skulle dessa ”skvallertanter” däremot uppleva situationen om det var de själva som blev ”offentliga”, med namn och bild och allt… En bekant till oss publicerade namnet på en av dessa anonyma skvallertanter från ett Internetforum på sin egen hemsida för ett tag sedan. Personen blev då jätteorolig, tog kontakt med vår bekant och bad på sina knän att vår bekant skulle plocka bort informationen. Det skulle ju bli svårt för denna person att söka jobb med den publicerade informationen på Internet… Men att hålla på med att kampanja mot Terje, det var tydligen helt i sin ordning. ”Jag fick ju skylla mig själv”… Personen lovade däremot att sluta förfölja mig.

Jag har i allt som skett de senaste åren valt att vara tillgänglig. Jag har inget hemligt telefonnummer, min mejladress står här på min blogg – det går att kontakta mig. Jag har också valt att vara aktiv med att blogga, att hela tiden få ut mina tankar och mina bilder. På ett sätt så fortsätter jag alltså också med att mata dessa ”skvallertanter” med ny information. Nya saker att spekulera kring, nya saker att utveckla och analysera. Om att jag ljuger, om att jag är sjuk i huvudet eller tar på mig en offerkofta. Jag gör mig till martyr, i händerna på dessa mer eller mindre anonyma skvallertanter. Jag kan självklart tänka mig att det är så tongångarna i skvallret fortgår.

Men det finns en annan sida också. Jag har en egen blogg, som väldigt många andra fotografer. Jag publicerar mina bilder, som väldigt många andra fotografer. Jag skriver vad jag tycker om fotografi i stort och om mitt sätt att tänka i bilder – som väldigt många andra fotografer. Med den skillnaden att just jag blivit så fruktansvärt intressant att prata om…

Jag anser mig själv för att vara en rätt tråkig och vanlig person. Mitt liv är egentligen inte så annorlunda än alla andras. Jag har riktigt nog hållit på länge och blivit duktigare än många andra på det jag håller på med. Vilket lätt skapar avund – och sedan ska jag omtalas som en person som tror mig vara mer än andra. Med att spela upp mig som självupptagen och sjuk i huvudet, så kan skvallret hela tiden få ny näring. Det är verkligen inte svårt att se mönstret!

Googla gärna och du kommer snabbt hitta till någon plats på Internet där rykten florerar. Läs gärna men bilda din egen uppfattning, det är lätt att börja tro på det man läser, så det är viktigt att du kan sortera.

Egentligen tycker jag synd om alla dessa ”skvallertanter” som ständigt känner sig manade av att fortsätta. Vissa måste också vara mer eller mindre besatta, då de å ena sidan hela tiden vill sprida hur dålig jag är men samtidigt inte kan låta bli att fortsätta besöka min blogg… Som om deras liv helt och hållet handlar om just mig. I mitt eget liv är det däremot så självklart att välja bort det jag inte gillar – så är det inget mer med det! Varför skulle jag fortsätta titta på bilder från en fotograf som jag inte gillar? Det behovet att bekräfta mig själv har jag inte!

Jag har blivit av med många mer eller mindre skvallriga vänner, vilket jag är tacksam över. Jag har också blivit av med ”vänner” som valde tystnaden, kanske på grund av ogillande eller på grund av rädsla. Många stannade däremot kvar – och nya goda vänner har också kommit. Vänner som lärt sig att sortera och som inte låter sig påverkas av skvaller. Kanske är det såhär även för andra ”offentliga personer”, att vänkretsen ändras?

Jag är i vilket fall en person som idag blivit mer försiktig med vem jag umgås med. Men jag har också blivit mycket bättre på att skilja ut dessa ”skvallriga” människor från de riktigt fina och omtänksamma människorna. Jag är idag verkligen inte lika naiv som jag var innan.

Det som skett, och som i viss mån fortfarande sker, det är idag något jag pratar med mina vänner om. Men jag håller inte på med skvaller, det tar jag alltid avstånd för. Både före och efter att jag blev ”offentlig person”… Någon hycklare har jag heller aldrig varit, då jag faktiskt är genuint ointresserad av skvaller!