Fem analoga stämningsbilder…

(Skäralid, 1988)

(Baremosse, 1994)

(Brängen, 1995)

(Sandön, 1993)

(Sædalen, 1985)

Visar fem analoga stämningsbilder på olika landskap. Första bilden är med Nikon F3 och 20mm. Avtonat gråfilter och Kodachrome 25. Andra bilden är också med Nikon F3 och 20mm. Avtonat gråfilter och Fujichrome Velvia 50. Tredje bilden är med Nikon F4 och 85mm, och Fujichrome Velvia 50. Fjärde bilden är med Nikon F3 och 105mm, avtonat gråfilter och Fujichrome Velvia 50. Femte bilden är med Nikon F3 och 300mm på Kodachrome 25. Detta är en dubbelexponering, en bild på landskapet och skogen, och en bild på månen. Månen var högre upp på himlen, men exponerades nu in precis över trädtopparna.

Annonser

Två höstbilder…

(Skogsvägen, 2012)

(Höstträd, 2012)

Två bilder från området runt ett ödehus i Mullsjöskogarna. Vi har varit där vid några tillfällen under den senaste tiden. Dessa två bilder är från 24 oktober 2012. Det är verkligen en spännande tid ute i naturen just nu. Träden börjar bli mer nakna och landskapet blir alltmer grafiskt. Igår kom också första snön hit till Mullsjö.

Bilderna gjorde jag med Pentax K7. Bilden på skogsvägen är med 120mm och höstträdet med 200mm. Bländare 22 och 0.6 sekunder slutartid på skogsvägen, höstträdet var med bländare 6.2 och 1/100 sekund slutartid. 100 ISO på båda bilderna.

Det blå ljuset…

(Skymning, 2012)

Jag har under alla år i första hand arbetat med det naturliga ljuset, och färgerna i mina bilder har fått underordna sig just det naturliga ljuset. Under de analoga åren hände det att jag arbetade med färgkorrektionsfilter; antingen för att motverka blåstick eller gulstick, eller att jag korrigerade för det skarpa grönsticket inne i skogen. Men oftast fick färgkorrektionsfiltren samla damm i kameraväskan. Det vanliga blå ljuset fick allt som oftast agera obehindrat i bilderna; det hände faktiskt också att jag valde att förstärka det blå ljuset för att jag älskade det. Och detta gör jag fortfarande.

När jag började fotografera digitalt under 2004 fick jag inledningsvis problem med att få fram ljuset och färgerna som jag ville. Det blev en ”grå gröt” tills jag började ändra i vitbalansen. Numera är vitbalansen alltid inställd på ”sol” eller ”dagsljus” – även om jag fotograferar i skymningen, gryningen eller mitt i natten. Det jag då har är samma utgångsläge som jag hade tidigare på den analoga tiden, antingen jag fotograferade med Kodachrome 25 eller Fujichrome Velvia 50. Att ha vitbalansen inställd på ”auto” finns inte på min karta. Däremot kan jag manuellt gå in och korrigera grönsticket i skogen med att i färgbalansen lägga på lite rött. Men då handlar det alltså om de egna valen, helt anpassat efter det jag vill förmedla i bilden.

Det finns fotografer ”där ute” som bestämt uttalar sig med att mina bilder inte är naturliga. Vilket egentligen är skitsnack! Att hela tiden motverka eller korrigera bort färgsticket i naturen – det är att tänka onaturligt! För färgsticket är en naturlig del av naturen – och för mig en självklarhet att arbeta med, och i viss mån även förstärka.

Det är lätt att man börjar tänka fel… Jag har haft fotografer med mig ut i naturen vid alla möjliga tillfällen. Och fotograferna blir ofta osäkra och börjar fippla med vitbalansen om det inte är ”sol” eller ”dagsljus” längre. Det känns ju fel, och därför ändrar man. Vilket då ger bilder där det blå skymningsljuset plötsligt är som ”borttrollat”.

Bilden här i inlägget är från Brängen utanför Mullsjö, 20 oktober 2012. Det var mulet och det var i skymningen. Ögonen kunde inte uppfatta det blå i ljuset, då ögonen hela tiden fungerar som färgkorrektionsfilter. Det var först när man gjorde en exponering som man kunde se hur blått ljuset var. Om man då inte lockades av att ändra vitbalansen till ”auto”, förstås…

När elementen interagerar med varandra…

(Berguv, 2007)

Alla bilder är helheter, där de olika elementen interagerar med varandra. Antingen jag jobbar med landskap eller makro, fåglar eller däggdjur – så är bilden ett resultat av hur de olika detaljerna i bilden arbetar tillsammans. Det är så lätt att glömma detta; att exempelvis rådjuret eller korpen blir det som är bilden. Och inget annat, tyvärr. Eller så skänker man inte de andra elementen i bilden någon större tanke eller uppmärksamhet. Ett skarpt rådjur mitt i bild, med lagom diffus omgivning för att rådjuret ska bli tydligare. Eller så flyger korpen i ensam majestät mot den jämnblåa himlen, skarp och tydlig – men i övrigt säger inte bilden så mycket mer.

Titta på bilderna här; på berguven i sin torraka eller på gräsänderna som snabbt flyger iväg i snövädret. Var i bilden är berguven placerad? I mitten? Varför inte då? Finns det andra betydelsefulla element som interagerar med berguven? Titta diagonalt från berguven; finns det element som skapar balans i bildkompositionen? Och hur kan berguven ses så tydligt i bilden?

Titta även på bilden på gräsänderna. Trots den korta slutartiden (1/640 sek) så får man en rätt kraftig känsla av flykt och rörelse. Vad i bilden förstärker denna känsla, förutom de flygande gräsänderna då givetvis. Har dessa extraelement (kallas också för bimotiv) någon betydelse för hur vi upplever bilden? Titta även på färgerna i gräsänderna och sedan på färgerna i bakgrunden – ser ni några likheter?

(Gräsänder, 2007)

Sångsvanar i flykt…

(Sångsvanar 1, 2007)

Det är inte alldeles självklart hur en bild kan se ut. Inte ens när motivet är något så självklart och definitivt som två sångsvanar i flykt. Antingen gör man de mer klassiska bilderna med skärpa överallt, eller så hänger man sig åt den fascinerande rörelseoskärpan – eller så gör man något helt annat!

Båda bilder är från Maden utanför Söderhamn, 15 mars 2007. Nikon D200 och 400mm på bländare 2.8 på båda bilderna. Den vanligare bilden är på 1/8000 sekund, den ”mer ovanliga” är på 1/5000 sekund.

(Sångsvanar 2, 2007)

Pulserande höstpalett…

(Höst 1, 2012)

(Höst 2, 2012)

(Höst 3, 2012)

En riktigt ordentligt höstfärgad buske är svår för mig att ignorera. Fram med kameran och vidvinkeln, blända sedan till minsta öppning – och sedan kan jag med längre slutartider röra kameran i olika svepande rörelser. Första gången jag började experimentera med sådana bilder var under hösten 1981, alltså mer än trettio år sedan. Tekniken har väl utvecklats genom åren, och rörelsemönstren har varierat efter känslor och temperament.

Denna bildserie är från igår. Kameran var Pentax K7 och brännvidden 18mm. Bländare 22 och 0.4 sekunder slutartid på 100 ISO.

(Höst 4, 2012)

 

Två isländska fågelbilder…

(Korp, 1995)

Det har hittills blivit tre resor till Island, men jag hoppas att det kommer bli många flera. Island är ett fantastiskt land med en underbar och overklig natur. Island liknar inget annat!

Visar två fågelbilder från Island. Korpen är från Gullfoss. Den satt på en klippa ovanför det välkända vattenfallet och den gav mig många trevliga bildmöjligheter. I början blev det ett antal mer udda bilder med 1000mm spegeltele, sedan försökte jag fånga korpen mot himmelsljuset med bland annat 400mm. Avslutningsvis låg jag bara några meter från korpen med 28mm vidvinkel och avtonat gråfilter. Denna bild är med 400mm och filmen Fujichrome Velvia 50. Kameran var Nikon FA.

Stormfågeln är från Dýrhólaey på södra Island. På den stora svarta sandslätten satt det ett flertal stormfåglar lite här och var. Jag jobbade med både färg och svartvitt. Mest med 28mm vidvinkel, och nästan alla med avtonade gråfilter för att fånga ljuset. Ett av filtren hade ett brunrött färgstick som ofta var störande, men här tycker jag det fungerade. När en av stormfåglarna flög förbi mot solen blev det några annorlunda bilder. Filmen var även här Fujichrome Velvia 50 och kameran var Nikon F3.

(Stormfågel, 1995)