Vi existerar under ett kort ögonblick…

(Ladan, 2006)

Den stora frågan är nog hur mycket vi människor egentligen påverkar i den stora bilden… Under de ungefär två miljoner år människan har existerat, så har vi ju rätt snabbt börjat se på oss själva som universums härskare. Och då är vi ännu inte ens i närheten av hur länge dinosaurierna existerade… Först om sådär ungefär 38 miljoner år vet vi vilken betydelse människan egentligen kommer få. Om vi då ens fortfarande existerar som art. Det vet vi inte idag, även om vi så gärna önskar få svar på alla de stora frågorna. Just nu idag vill vi helst få veta allt. Vilket nog kommer vara en omöjlighet, hur gärna vi önskar det.

Har jag hälsan under kontroll kanske jag kommer få leva i 30-40 år till. Vad som sker därefter vet jag inte. Antingen blir allt svart och ingenting sker, eller så kanske jag hamnar i evigheten uppe på något moln och spelar harpa. Jag hoppas givetvis att våra religiösa tankegångar är de rätta, men jag vet ju inte helt säkert. Jag kan välja att tro på ett liv i någon form av evighet, det är mitt val – men det finns samtidigt något i mig som försöker se någon logik i allt detta. Och därför är tveksam till att det kommer vara så. Vår planet har ju funnits i över fyra miljarder år, människan som art har enbart existerat i två miljoner år. En försvinnande liten del av planetens historia egentligen. Så varför skulle vi människor då vara ”de valda” som får komma till evigheten. Varför just vi? Eller finns redan alla dinosaurierna i sin egen himmel någonstans, där de i sin evighet nu har möjlighet att titta på oss människor och hur vi väljer att hantera planeten idag. Jag vet inte, men det är fascinerande att filosofera kring alla dessa frågor. Om inget annat, så för att se sig själv och den egna existensen i ett mer ödmjukt perspektiv. Ett perspektiv som jag tror är nyttigt för människan.

Hur länge efter att jag inte finns längre kommer spåren efter mig få finnas kvar? Mina bilder, mina böcker, mina tankar som lagrats i olika former. Kommer fotograferna någon gång i framtiden prata om mig? Det kanske inte ens finns några fotografer i framtiden – och vilken beständighet har det jag skapat egentligen? Kommer framtidens arkeologer kunna hitta tusen år gamla fotografier, eller kommer fotografierna vara urblekta och utan spår? Kommer ens fotopappret finnas kvar? Och vad med alla våra hårddiskar? Hur mycket av allt det som idag lagras kommer vi se något värde i att spara om tusen år?

Vi sitter idag och tror oss vara eviga. Vi tror att det vi gör och skapar kommer finnas för alltid. Men vetenskapen kan visa på flera exempel som tydligt talar emot detta. Om ungefär 250 miljoner år måste vi även revidera våra kartor helt och hållet. Då bildas nämligen nästa superkontinent, som forskarna redan gett namnet Pangea Ultima. Vi behöver då inte längre ta oss över ett stort hav för att komma till New York eller Miami. Någonstans längs Portugals nuvarande kust kommer vi att kunna gå torrskodda över till dagens Patagonien. Sedan kommer hela afrikanska kontinenten ha lagt sig mellan dagens Grönland och dagens Kanada. Och Australien kommer ha växt ihop med Antarktis, någonstans i dagens Sydatlanten… Och det Atlanten vi idag känner till ligger då öster om Japan och ha växt ihop med Stilla havet…

Undrar hur den tidens natur kommer se ut för den tidens naturfotografer… Vilka djur kommer vi kunna fotografera och vilka bildtrender kommer då existera? Om vi ens finns kvar då som människor förstås. Vi kanske redan är borta och nya livsformer täcker då vår planet. Kanske är det mer avancerade livsformer, eller så är de mer primitiva och inte alls kan föreställa sig något som helst om hur det har varit tidigare i planetens historia. Den tidens livsformer kanske inte alls kan tänka varken i perspektiv eller i livscykler. Vi vet inte – och det är kanske lika bra…

Om jag då inte redan sitter där på mitt moln och spelar harpa in i evigheten – och då får se allt detta. Frågan är om jag kommer gilla det jag får se och om jag fullt ut kommer njuta av mitt liv i evigheten… Jag hoppas i vilket fall som helst att jag fortfarande är fotograf – det finns då så mycket jag mer än gärna skulle vilja fotografera.

Tänker då särskilt på dessa fantastiska ljusfenomen vi får uppleva på natthimlen om ungefär sådär 3,75 miljarder år. När Andromedagalaxen kolliderar med Vintergatan. De ljusfenomen vi då får uppleva de påföljande två miljarder åren kommer överstiga allt jag hittills fått uppleva av ljusfenomen under de senaste trettio åren… Jag lovar att det kommer bli rätt många oerhört spännande bilder. Vilken kamera jag då använder vet jag däremot inte, det kanske blir en sådan där framtidsvision där jag kan ställa in skärpan efteråt. Efter att jag exponerat alltså! Kameror som redan idag håller på att utvecklas.

Det kan bli några intressanta blogginlägg framöver, om ungefär drygt tre miljarder år. Och vilka intressanta perspektiv det kommer ge till naturfotografin! Jag hoppas då givetvis att jag även har kvar er som bloggläsare…

Annonser

5 reaktioner på ”Vi existerar under ett kort ögonblick…

  1. Det är absolut intressanta tankar. Det perspektivet hissnar och är så svårt att ta till sig för att det är så ”stort” och svårt att greppa. Det är nog därför så få väljer att tänka i de här banorna. Själv tror jag att min pappa sitter på ett moln och ”vaktar” över mig och ser till att jag har det bra. Detta för att jag bara var 17 när han gick bort. Så en annan sorts existens ”vill” jag tro på… men vet… nej det gör jag ju förstås inte… 🙂

  2. Fin reflekterat!

    Jag tror mig ha en ganska klar uppfattning om sakernas tillstånd. Samtidigt är det upp till var och en att själva skapa sig en uppfattning. Därför är dialog och tankar som du här presenterar viktiga. Om vi kan utbyta tankar om livet växer vi som individer.
    Som jag ser det är varje levande väsens grundanalys ”något som är”. Vidare anser jag att något som är aldrig kan bli till intet. Alltså är dessa ”något som är” eviga. ”Något som är” kan heller aldrig skiljas från ett annat ”något som är”. Det vill säga att vi alla har samma upphov och att vi endast är upplevelsekanaler för detta något. Då ”något som är” inte kan tillskrivas några egenskaper så blir det tydligt för mig att detta något finns utom tid och rum. Evigt.
    Vi som väsen är alltså eviga men stadda under ständig förvandling. För mig är allt som sker logiska följder av orsak och verkan. Allt är rättvist och inget kan ske som inte vi själva är yttersta orsaken till. Karma.
    Detta ger mig att den totala rättvisan, där vi själva är upphoven till vår karma, umöjliggör att ett väsen föds till katt medan ett annat föds till människa, utan för mig är det enda logiska att vi människor i utvecklingen startat som mineral gått vidare till växtriket och sedan djurriket för att landa där vi i dag befinner oss, i slutet av djurriket och i början av något nytt. Katterna är helt enkelt våra yngre syskon som en dag i evolutionen kommer att vara där vi är idag. Men då vi är eviga och återföds så upphör ålder att existera och vi alla varelser är således lika.

    Grunderna för mig är total rättvisa i evighetsperspektiv genom karmalagen genom utvecklingen där alla väsen går igenom samma riken från mineral till där vi är idag och vidare för att sedan börja om igen i mineralriket fast i vårt nuvarande makrokosmos.

    Mina några tankar om livet, existensen och alltet.

    Med vänlig hälsning,
    Anders

  3. Mmm.. man mår bra av att tänka djupa tankar ibland. Ibland funderar jag över universum, vad är det, egentligen? universum tar inte slut sägs det men hur är det möjligt? och om det tar slut ja vad finns där då?
    Och så inser man vad helt obetydlig man faktiskt är!

    Att ställa in skärpan efteråt skulle vara nånting för mig det!! 🙂

    Trevlig helg!

    //Boije

  4. Intressanta tankar om framtiden och kosmos.
    Själv så brukar jag fundera på liknande saker, men slår sådana här existentiella frågor ur hågen ganska snabbt. Blir mest deprimerad av tankar av det här slaget. Men det går inte att undvika att dom dyker upp. Då brukar jag tänka på hur jag ska få till nästa djurbild, att drömma sig bort i ”verkligheten”.

    En fin bild som går bra ihop med texten.

  5. Tack Anki, Anders, Wictoria och Lars! 🙂
    Anki: Jag hoppas också att det blir något; vill ju gärna träffa igen både min mamma och mormor. Jag förstår dig Anki. 🙂
    Anders: Jag förstår dina tankar. Hörde liknande funderingar under ett program på Discovery (tror jag det var), och att man där började spekulera i maskhål som portar mellan dessa olika parallella ”evigheterna”. Mycket intressant detta. 🙂
    Wictoria: Som om inte det skulle vara nog har man nu tydligen hittat Higgspartikeln eller ”gudspartikeln” som man också säger. Får mig att ta ytterligare ett antal funderingar; astronomi blir teologi som igen blir astronomi. 🙂
    Lars: Malin brukar resonera lika, hon blir deprimerad av att tänka såhär. Och jag förstår henne, och även dig. Men jag tror också att det kommer något gott utav att tänka såhär också. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s