Förhoppningsvis sista inlägget om all skit man fått/får utstå…

(Berguv, 2007)

Jag fick veta att min bild på berguv som jag publicerade i min blogg här (se även här ovan) har blivit ifrågasatt som manipulerad på Fotosidan av en kvinnlig medlem. Hon heter Helena Wiking. Detta fick mig att skicka följande meddelande till henne på Facebook: ”Vet inte vad du vill eller önskar… Men har fått tips om dina spekulationer på Fotosidan om min bild på berguv. Fortsätt för all del spekulera, den är givetvis INTE det minsta manipulerad. Förutom det jag erkänt redan förra hösten, så sysslar jag inte med sådant. Vet inte vad du är ute efter, så det får stå för dig. Tro sedan vad du vill, eller varför inte fortsätta att spekulera i samtliga av de 1800 bilder som ligger i bloggen redan. Du kommer givetvis få mycket uppmärksamhet, min blogg kommer få många besökare – men i slutändan så är det inte jag som kommer stå med skäggen i postlådan. Jag har faktiskt redan erkänt det jag gjort, för mer än ett år sedan!”

Kort därefter fick jag följande svar från henne: ”Hör inte av dig hit. Ta det på Fotosidan.”

Jag svarade då kort tillbaka till henne: ”Då får det vara så alltså. Är inte medlem på FS, och kommer inte bli det heller. Ok, då vet jag.”

Nu väljer hon däremot att skriva följande på Fotosidan: ”Jag har precis fått ett privat meddelande från Terje Hellesö angående min frågan om hans foto på hans blogg. Terje, ta inte kontakt med mig privat, all kommunikation sker här då detta är en öppen dialog! Du framstår som hotfull i ditt privata meddelande och jag uppskattar det inte! Jag vill enbart diskutera dina fotografier. Du är inte intressant i denna fråga. Skilj på detta. Jag är fotograf. Jag skriver här som fotograf, inte som privatperson. Mitt privatliv är privat. Jag vill enbart föra denna dialog i detta forum. Respektera detta! Jag lyfter en fråga om ditt fotografi, inte om dig. Jag förstår att du inte har det lätt men det är tyvärr din situation som du själv satt dig i. Jag känner med dig och jag hoppas att du kommer ut på andra sidan med bättre självinsikt och med mer respekt för dig själv och ditt arbete som fotograf.”

Undrar hur det kan bli såhär? Vart i mitt meddelande till henne var jag hotfull, och varför väljer hon att fortsätta diskutera på just Fotosidan, och inte med mig direkt? Undrar också när all denna skit ska få ett stopp? Och sedan undrar jag ju varför jag plötsligt ska respektera henne, enligt det hon skriver på Fotosidan. En respekt som jag under inga omständigheter upplever från henne mot mig. Varför citerade hon mig inte, utan gjorde en egen bedömning offentligt om hur jag hade skrivit till henne?

Ni kan läsa diskussionen på Fotosidan här. Viktigt: Om någon av er vill ge er in i diskussionen på Fotosidan, så var så snälla att försöka hålla en seriös nivå i kommentarerna. Ingen vinner på om det blir sandlådenivå. Tack!

Har även läst ett antal av de senaste inläggen i diskussionen och börjar egentligen undra. Dels hur man förtsätter analysera bilden som om den är manipulerad. Ser också i diskussionen hur vissa kan måla på och säga det mest otroliga om mig och tyckas vara sakliga, medan de som försvarar mig blir ifrågasatta även från redaktionen på Fotosidan. Suck, det är så otroligt så jag vet inte! Men det är väl så i all denna skit som finns om mig; att jag är en mycket sjuk människa, medan alla de som fortsätter hålla på är normala. Välkommen till omvända världen!

Och nej, bilden är inte manipulerad! Den är fotograferad sent i skymningen, genom mörk och diffus förgrund. Inget konstigt alls, egentligen!

Edit: Jag rekommenderar ALLA att läsa denna tråd på Fotosidan. Men diskussionen blir efterhand rätt märklig då redaktionen mycket flitigt tar bort inlägg som de anser är påhopp/personangrepp. Ett antal av de som stödjer mig har fått sina inlägg raderade. Läs däremot vilka inlägg som finns kvar och undras över vilka inlägg redaktionen INTE anser vara påhopp/personangrepp. Följande kommentar har lämnats i diskussionen och tycks tydligen INTE vara ett påhopp, då den inte raderats av redaktion: ”Terje har systematiskt under mycket lång tid manipulerat både bilder och människor, och han har fortsatt med det även efter avslöjandet om lodjuren, som visade sig bara vara toppen av ett isberg.”

Annonser

Vi existerar under ett kort ögonblick…

(Ladan, 2006)

Den stora frågan är nog hur mycket vi människor egentligen påverkar i den stora bilden… Under de ungefär två miljoner år människan har existerat, så har vi ju rätt snabbt börjat se på oss själva som universums härskare. Och då är vi ännu inte ens i närheten av hur länge dinosaurierna existerade… Först om sådär ungefär 38 miljoner år vet vi vilken betydelse människan egentligen kommer få. Om vi då ens fortfarande existerar som art. Det vet vi inte idag, även om vi så gärna önskar få svar på alla de stora frågorna. Just nu idag vill vi helst få veta allt. Vilket nog kommer vara en omöjlighet, hur gärna vi önskar det.

Har jag hälsan under kontroll kanske jag kommer få leva i 30-40 år till. Vad som sker därefter vet jag inte. Antingen blir allt svart och ingenting sker, eller så kanske jag hamnar i evigheten uppe på något moln och spelar harpa. Jag hoppas givetvis att våra religiösa tankegångar är de rätta, men jag vet ju inte helt säkert. Jag kan välja att tro på ett liv i någon form av evighet, det är mitt val – men det finns samtidigt något i mig som försöker se någon logik i allt detta. Och därför är tveksam till att det kommer vara så. Vår planet har ju funnits i över fyra miljarder år, människan som art har enbart existerat i två miljoner år. En försvinnande liten del av planetens historia egentligen. Så varför skulle vi människor då vara ”de valda” som får komma till evigheten. Varför just vi? Eller finns redan alla dinosaurierna i sin egen himmel någonstans, där de i sin evighet nu har möjlighet att titta på oss människor och hur vi väljer att hantera planeten idag. Jag vet inte, men det är fascinerande att filosofera kring alla dessa frågor. Om inget annat, så för att se sig själv och den egna existensen i ett mer ödmjukt perspektiv. Ett perspektiv som jag tror är nyttigt för människan.

Hur länge efter att jag inte finns längre kommer spåren efter mig få finnas kvar? Mina bilder, mina böcker, mina tankar som lagrats i olika former. Kommer fotograferna någon gång i framtiden prata om mig? Det kanske inte ens finns några fotografer i framtiden – och vilken beständighet har det jag skapat egentligen? Kommer framtidens arkeologer kunna hitta tusen år gamla fotografier, eller kommer fotografierna vara urblekta och utan spår? Kommer ens fotopappret finnas kvar? Och vad med alla våra hårddiskar? Hur mycket av allt det som idag lagras kommer vi se något värde i att spara om tusen år?

Vi sitter idag och tror oss vara eviga. Vi tror att det vi gör och skapar kommer finnas för alltid. Men vetenskapen kan visa på flera exempel som tydligt talar emot detta. Om ungefär 250 miljoner år måste vi även revidera våra kartor helt och hållet. Då bildas nämligen nästa superkontinent, som forskarna redan gett namnet Pangea Ultima. Vi behöver då inte längre ta oss över ett stort hav för att komma till New York eller Miami. Någonstans längs Portugals nuvarande kust kommer vi att kunna gå torrskodda över till dagens Patagonien. Sedan kommer hela afrikanska kontinenten ha lagt sig mellan dagens Grönland och dagens Kanada. Och Australien kommer ha växt ihop med Antarktis, någonstans i dagens Sydatlanten… Och det Atlanten vi idag känner till ligger då öster om Japan och ha växt ihop med Stilla havet…

Undrar hur den tidens natur kommer se ut för den tidens naturfotografer… Vilka djur kommer vi kunna fotografera och vilka bildtrender kommer då existera? Om vi ens finns kvar då som människor förstås. Vi kanske redan är borta och nya livsformer täcker då vår planet. Kanske är det mer avancerade livsformer, eller så är de mer primitiva och inte alls kan föreställa sig något som helst om hur det har varit tidigare i planetens historia. Den tidens livsformer kanske inte alls kan tänka varken i perspektiv eller i livscykler. Vi vet inte – och det är kanske lika bra…

Om jag då inte redan sitter där på mitt moln och spelar harpa in i evigheten – och då får se allt detta. Frågan är om jag kommer gilla det jag får se och om jag fullt ut kommer njuta av mitt liv i evigheten… Jag hoppas i vilket fall som helst att jag fortfarande är fotograf – det finns då så mycket jag mer än gärna skulle vilja fotografera.

Tänker då särskilt på dessa fantastiska ljusfenomen vi får uppleva på natthimlen om ungefär sådär 3,75 miljarder år. När Andromedagalaxen kolliderar med Vintergatan. De ljusfenomen vi då får uppleva de påföljande två miljarder åren kommer överstiga allt jag hittills fått uppleva av ljusfenomen under de senaste trettio åren… Jag lovar att det kommer bli rätt många oerhört spännande bilder. Vilken kamera jag då använder vet jag däremot inte, det kanske blir en sådan där framtidsvision där jag kan ställa in skärpan efteråt. Efter att jag exponerat alltså! Kameror som redan idag håller på att utvecklas.

Det kan bli några intressanta blogginlägg framöver, om ungefär drygt tre miljarder år. Och vilka intressanta perspektiv det kommer ge till naturfotografin! Jag hoppas då givetvis att jag även har kvar er som bloggläsare…