Norrsken i månsken…

(Norrsken, 1995)

Har lovat en vän att visa fram flera norrskensbilder… Särskilt efter att han nu nyligen gjort ett antal riktigt ordentligt fina norrskensbilder, titta gärna här vilka fantastiska norrskensbilder han gjort. Så därför har jag skannat in en bild från Stöng vid Mývatn på nordöstra Island i september 1995. Kameran var Nikon F3 och brännvidden 16mm fisheye. Filmen var Fujichrome Velvia 50.

Jag vill fotografera mer norrsken NU!!!

Annonser

Varmt och regnigt…

(Höst 1, 2012)

(Höst 2, 2012)

(Höst 3, 2012)

(Höst 4, 2012)

(Höst 5, 2012)

Fem bilder från igår. Det var regnigt, men också förvånansvärt varmt för årstiden. Det blev huvudsakligen landskapsbilder, med både Nikon D200 och Pentax K20D. Arbetade med brännvidder mellan 130mm och 220mm. Ibland på bländare 40 för skärpedjupets skull. Slutartider ned mot 10 sekunder. Det blev också ett antal dubbelexponeringar…

Några helt olika fågelbilder…

(Sidensvans, 2009)

(Björktrast, 1994)

(Gråsparv och pilfink, 1987)

(Ormvråk, 2010)

(Gråhakedopping, 1999)

Första bilden på sidensvansen är från Mullsjö. Nikon D200 och 400mm. Björktrasten är också från Mullsjö, med Nikon F4 och 300mm. Bilden på gråsparvhannen tillsammans med pilfinkhannen är från Ängelholm, med Nikon F3 och 1000mm spegeltele. Ormvråken i flykt är från Risa utanför Mullsjö, med Nikon D200 och 400mm. Gråhakedoppingen i kvällsljuset är från Hålehalldammen i Skåne, med Nikon F5 och 800mm.

730 dagar…

(Räv i dimma, 2008)

Jag kommer så väl ihåg ett samtal jag hade med en redaktör för en fototidskrift för ett flertal år sedan. Om att fotointresset går i en tvåårscykel, och att man efter två år kunde börja om från början igen med material till fototidskriften. Jag har tänkt mycket på detta efteråt. Kanske är det en mycket förenklad och cynisk bild av fotointresset här i Sverige, men kan det verkligen inte också vara så om man nu tänker efter. Längre än två år brukar kanske inte fotointresset räcka för de flesta? Om jag tänker efter inom min verksamhet som naturfotograf, så möter jag faktiskt idag hela tiden fotografer som precis upptäckt mig som fotograf. Som precis sett en av mina böcker eller som precis hittat till min blogg…

Först blir man fotointresserad och sedan köper man sin första kamera, eller att man köper sin första kamera av någon konstig anledning och genom denna får ett fotointresse. I affären hittar man några fototidskrifter, man börjar söka på Internet om det finns några fotokurser – och genom en ren slump hittar man också till en fotoklubb på hemorten. Under detta första år är man i ett stort behov av att få lära sig kameran, lära sig exponera – och får sedan uppleva fotografiska bilder av olika duktiga fotografer. Och man upptäcker att man inte är ensam om fotointresset på en community på Internet eller i den lokala fotoklubben. Efter första året börjar man sedan få ett specialintresse inom fotografin, man kanske köper in specialutrustning – och letar sedan vidare efter en fotokurs där man kan utveckla fotointresset.

(Åkersork, 2006)

Efter två år tar det slut. Man tröttnar, eller så upptäcker man att man inte har någon större talang för fotograferandet… Av olika andledningar försvinner så många som 97 procent av de fotointresserade redan efter två år, men vi märker det inte – då det hela tiden kommer in nya i fotomiljön samtidigt. Nya som börjar fotografera, som vill lära sig kameran. De senaste åren har fotointresset däremot exploderat i Sverige, många försvinner fortfarande efter sina två år – men andelen nya fotointresserade verkar vara flera än de som tröttnar. Vill man idag verkligen få till en framgångsrik karriär så tror jag att kursledare för olika nybörjarkurser i foto borde kunna ha en stor marknad. Det är hela tiden nya som blir fotointresserade och som vill lära sig fotografera.

Redaktören för fototidskriften som jag pratade med för flera år sedan kanske inte hade så fel ändå? Kanske är det också därför att det finns så få fotografer som är intresserade av det mer avancerade bildspråket, just för att de flesta hinner tröttna innan man kommit så långt i utvecklingen.

Ett fotointresse som håller i två år, i 730 dagar. Det är verkligen inte länge. Tycker jag, som hållit på med att fotografera helt sedan 1973. Det är i nästan 40 år! Någonstans i början på 1980-talet höll jag som mest på att börja bekanta mig med det fascinerande bilspråket. Det är 30 år sedan! Och jag känner fortfarande att jag bara är i början av något fantastiskt. Tänk vad mycket som så många helt missar, då de ju hinner tröttna efter enbart två år…

(Gärdsmyg, 2012)